Världen mörkerläggs.  Frosten fryser blommorna på ängen,     dropparna från taket, 13% av alla vårt lands hjärtan.  Jag skulle vilja skriva om bultande åtrå, seriella (ack så monogama) förälskelser och om regnbågsnyanserna från berget.  Skulle vilja röra vid rumlande ungdomsår och en resenärs rädsla att fastna. Förklara för er om det vackra jag tror på, varit med om.

Men världen har mörklagts. Människor har blivit förgiftade av hat. Kvinnohat. Invandrarhat. Homohat. Transhat.       Förtryck, sexism, bodyshaming. Hat.  Vi måste prata om det här. Det är vår plikt som invånare i ett land som ger oss möjligheten.  Vi måste göra något åt det här; agera i köttvärlden och praktisera vad vi predikat. N-å-g-o-t.

Alla kan göra något.  Pennan är min närmsta bundsförvant och tillsammans ska vi manifestera för den kollektiva ängslan, tillhörande den utbredda illviljan. 

- Säg mig något vackert. Tror du fortfarande på kärleken? Tror du på godhet när människor på flykt fråntas en provisorisk oas av säkerhet i utkanten av alla medelklasskloster?  När de gyttras samman till en kvot av obstinata förskingrare. Berövas integritet och ifrågasätts på sanningen.  Tror du på likaberättigande när en kvinnokropp fortfarande inte är mer värd än den offentliga sektorns cisnorm förkunnar? När en våldtäkt utmärks med ifrågasättande? När du förväntas förstå varför patriarkala stenåldersstrukturer rättfärdigas och 100 miljoner flickor årligen beräknas giftas bort innan de myndigförklarats? 

Som makthaverska av en egen röst och två egna händer ska jag bygga en klagomur av sjuka ideal, konstant objektifiering och kronisk ignorans. Sedan ska jag möblera om vartenda huvud av okunskap och ge det stigma vars kalla hand breder ut sig sin rätt färg.      Sätta dess mörker i perspektiv.

Du och jag måste avstå fribiljetten som ger oss rätten att vända kappan efter vinden. Vinden av hat, rädsla och kunskapsbrist.

Nu står vi här med ett nyval bara runt hörnet. Och det som inte fick hända hände. Sverigedemokraterna tog sig rätten att diktera vår riksdag. Ett parit med 13% av väljarnas stöd, som hela tiden klagar på att de andra partierna "utesluter" deras väljares åsikter tar sig nu rätten att försöka tvinga på sina åsikter på de resterande 87% , alltså försöker de utesluta 87% av Sveriges befolknings åsikter. Det är ett löjligt sätt att försöka visa sig som mäktiga, men helt ärligt hade vi kunnat förvänta oss något seriösare från detta partiet? Nej. Tyvärr kan jag medge att detta inte gör mig arg eller förvånad längre, det är så väntat att allt jag känner är frustration och sorg. Sorg över att det är 13% som håller med dem och frustration att de var flera som missnöjes röstade på SD och att detta nu skapar sådan oro i vår riksdag och i vårt land.

Något som däremot väcker ilskan hos mig är Alliansens agerande. Jag håller inte med dem i deras politiska åsikter men jag har alltid respekterat dem. Detta för att de har gått ut med att de alltid kommer att stå emot SD's rasistiska värderingar. Jag hade alltså ett litet hopp om att de skulle ställa upp, inte för en röd-grön politik eller regering, men för Sveriges bästa. För humanism. För att vara raka och tydliga om att de tror på människors lika värde. Men nej, istället är det en barnslig lek om makt som de kallar för politik som sker. Och min besvikelse över detta går inte att förklara. 

Men nu står vi alltså här inför den tredje valrörelsen på mindre än ett år. Vi har redan börjat använda samma slogans och uppmuntrar om samma sak, låt kärleken vinna över hatet, feminismen över rasismen. Det känns tungt och jobbigt att behöva gå igenom allt igen, speciellt med tanke på de tidigare resultaten under året. Men det finns ingen återvändo. Vi måste igenom det igen. Vi måste övervinna rasismen och fördomarna. Hur uttjatat det än är så är vi starka tillsammans och även om det känns som en hopplös situation, så med hårt arbete och engagemang så kan vi vända denna situationen.

Det låter cliché men det är sant: