#minatexter

Sanning, som du tror veta

Sanning som jag kan.

Där allting handlar om yin yang. En cirkeln som aldrig har en utväg och är massa evighet. Där varje del får nya upplevelse och formar erfarenheter med hjälp av alla okända sinne.

Falska rädslan känns som en knut. Mörka delen känns som min älskade vinter och gravitation får dig att flyga iväg vidare till nästa stopp.

Ljus, ljus och ljus.

Där allting handlar om kärlek. Som inte ges helt av människor utan djur.

Slutligen sanning, sanning som egentligen kanske är bara min.

Jag tror inte på att samtycke är något som råder inom ett heterosexuellt förhållande, specifikt så råder det inte ett samtycke när ett heterosexuellt par har sex. Jag talar nu inte om en våldtäkt, jag ser våldtäkt som något annat. Men jag ser inte våldtäkt kontra sex med samtycke som något svart och vitt, utan att det finns en gråzon där heterosex faller in.

Kvinnor socialiseras till att älska och åtrå mannen, även de kvinnor som i sitt innersta hatar män vill egentligen göra allt de kan för att behaga honom. Det är just detta jag grundar mina tankar på att samtycke aldrig kan råda när ett heterosexuellt par har sex, kvinnans val att ha sex med honom är något som inte grundar sig i en ren känsla utan snarare i den livslånga patriarkala lektionen om att hon är skapad för att behaga honom och vara hans ägodel.

Vi kan likställa patriarkatets socialisering med en drogrus, patriarkatet är likt en tablett Rohypnol som i tidig ålder sänks ner i hennes nappflaska, den söndras i hennes välling och där börjar hennes resan om att bli patriarkatet och mannens egna ägodel, som ska finnas där när som helst för att behaga.

Den patriarkala Rohypnolens effekt försvinner dock aldrig, hon fortsätter att matas och matas med den, till den grad att det till sist är en instinkt hos henne att behaga honom. 

Den här instinkten är ingenting hon kan lyckas bli av med, vid alla försök hon gör till att helt bli av med detta behovet så sänks ännu en patriarkatets Rohypnol ner i hennes vätska och mannen väntar på att hon ska dricka upp och återgå till att vara hennes slav.

Den patriarkala Rohypnolen, det patriarkala drogruset skapar en illusion om att hon faktiskt vill detta, att det skulle vara hennes rena, klara tankar som får henne att vilja ha sex med honom när det egentligen handlar om livslånga lektioner ifrån patriarkatet att hon ska vara hans slav, att hon ska känna sig lycklig som får behaga mannen. Det här är inte samtycke, det är hjärntvätt.

Fenomenet “manshat” är väl något som till viss del är kontroversiellt, även inom den feministiska rörelsen på många håll och kanter, det kallas sexistiskt att hata män, onödigt, poänglöst, extremistiskt. Kärt barn har många namn. Men det finns faktiskt ett praktiserande av manshat som faktiskt inte är onödigt, poänglöst, ett praktiserande som även bör praktiseras ihop med kvinnokärlek, det praktiserande jag talar om är att genom att hata män/älska kvinnor analysera sina egna relationer till män, både de medvetna och omedvetna och på detta sättet lättare kunna distansera sig ifrån männen i sitt liv och de som skulle kunna bli en del av sitt liv, där relationerna en har och de relationer som skapas grundas i att kvinnor är det mest relevanta om inte bättre, det enda relevanta.

Många s.k. “manshatare” skulle nog säga att manshat (delvis) är vägen att gå för att skapa det postpatriarkala samhället, men manshatet blir dock inte revolutionärt utan att samtidigt praktisera kvinnoseparatism och kvinnokärlek, både gällande politisk organisering men även privat organisering så som relationerna en har.

Genom att kalla dig manshatare så betyder inte det att du fortfarande visar en kärlek för män, är du en kvinna som lever enligt den patriarkala heteroillusionen där du har t.ex romantiska relationer med män och samtidigt kallar dig manshatare så är det manshatet egentligen enbart ett platt ställningstagande och inget annat, inget revolutionärt eller något som kommer ta dig eller feminismen längre så länge inte kvinnokärlek- och separatism samtidigt praktiseras, såklart måste det få ta sin tid och ingen ska tvingas att göra drastiska förändringar i sitt liv, men om du planerar att kalla sig manshatare, skriva på sociala medier om hur du hatar män men senare på kvällen villigt gå och lägga dig i patriarkatets säng med patriarkatets gunstling så förstår jag inte riktigt poängen med manshatet. 

Om du propagerar för att andra kvinnor ska hata män, men inte på något sätt propagera för att älska kvinnor så skapar du inte en säkrare värld. Jag skulle faktiskt säga tvärtom, ett samhälle som fortfarande styrs av patriarkatet och heteroillusionen, där speciellt heteroillusionistiska kvinnor visar hat mot sina män är något som är farligt, många män som förlorar den makten som patriarkatet ger dem, den makten som handlar om att alla kvinnor älskar dem, tenderar många att bli våldsamma. Våldet kommer oftast när mannen känner sig maktlös, när han behöver med hjälp av våldet ta tillbaka makten. Därför måste detta manshat propageras tillsammans med uppmaningen att kvinnor bygger sin liv, sina relationer med kvinnor som det relevanta, där de praktiserar kvinnokärlek, kvinnoseparatism - eller kort sagt, lesbiskhet.

Anarkismen är, minimalt sett, en grupp ideologier vars syfte är att skapa samhällen fria ifrån förtryckande system och hierarkier och det är här radikalfeminismen kommer in, en feministisk ideologi som anarkismen är beroende utav för att kunna upprätthålla dessa hierarkifria, förtryckarfria samhällen.

Radikalfeminismen kan kort sammanfattas som en feministisk ideologi som erkänner patriarkatet, som erkänner kön som en konstruktion och som erkänner att patriarkatet och vidare kön är något som hela våra liv, det sociala och det privata, baseras och påverkas av.

Patriarkatet är ett klassystem, där kvinnan är könens underklass och mannen är könens överklass och att tillåta könen i sig att existera i en anarkistisk samhällsevolution är att tillåta existensen av patriarkatet att fortsätta existera då våra liv fortfarande kommer att baseras och påverkas av kön. För att den patriarkala hierarkin ska kunna dö så måste även klassindelningen att dö. Detta betyder inte bara att anarkismen har misslyckats med att skapa ett postpatriarkalt samhälle, men även att anarkismen har misslyckats med att skapa anarki i sig då en hierarki fortfarande skulle existera.