#massan

Totalitära rörelser är massorganisationer av splittrade, isolerade individer. Deras mest påfallande yttre drag, jämfört med alla andra partier och rörelser, är deras krav på de enskilda medlemmarnas totala, oinskränkta, ovillkorliga och orubbliga lojalitet. Detta krav ställer de totalitära rörelsernas ledare redan innan de griper makten. […] En sådan lojalitet kan bara förväntas från en fullständigt isolerad människa, som saknar alla sociala band till familj, vänner, kamrater eller ens blotta bekanta och grundar sin känsla av att ha en plats i världen enbart på sin tillhörighet till en rörelse, sitt medlemskap i partiet.

Nagano ‘My Angel’ Yuusuke

🔥 BỘ NHẬN DIỆN THƯƠNG HIỆU MASSAN – ĐỈNH CAO SÁNG TẠO TỪ RUBEE 🔥

I denna atmosfär präglad av klassamhällets kollaps utvecklades den europeiska massmänniskans psykologi. Det faktum att samma öde med monoton men abstrakt enhetlighet hade drabbat en hel massa av individer hindrade inte att de bedömde sig själva i termer av individuella misslyckanden eller världen i termer av specifika orättvisor. Denna självupptagna bitterhet, ständigt upprepad i individuell isolering […] kunde inte bli ett förenande band eftersom den inte baserade sig på något gemensamt ekonomiskt, socialt eller politiskt intresse. Självupptagenheten förenades därför med en avgjord försvagning av självbevarelsedriften. Osjälviskhet i den meningen att man själv inte har någon betydelse, känslan av att vara umbärlig, var inte längre uttryck för individuell idealism utan ett massfenomen. Det gamla talesättet att de fattiga och förtryckta inte har något att förlora utom sina bojor gällde inte längre massmänniskorna. När de förlorade intresset för sin egen välgång förlorade de mycket mer än eländets bojor: källan till alla bekymmer och omsorger som gör det mänskliga livet besvärligt och kvalfullt var borta.

Alltsedan början av 1800-talet hade framstående europeiska forskare och statsmän förutsagt att en massmänniska skulle växa fram och att massans tidsålder var i antågande. […] Men medan alla dessa förutsägelser i viss mening besannades, miste de mycket av sin betydelse i ljuset av sådana oväntade och oförutsedda fenomen som en radikal förlust av egenintresse, cynisk eller uttråkad likgiltighet inför döden och andra personliga katastrofer, lidelsefull böjelse för de mest abstrakta föreställningar som vägledning för livet och allmänt förakt också för det sunda förnuftets mest självklara regler.