#humanego

Idag är en vemodig dag. Denna låt är så fridfull och vacker. Men titeln får en att minnas alla hemskheter som skett och fortfarande sker dagligen.

Igår gick jag för första gången till platsen där det fruktansvärda dådet skedde för över en vecka sedan. När man kom upp från tunnelbanan möttes man strav av ett blomhav. En stor plywoodvägg täckte köpcentrets stora fönster där lastbilen kraschat och precis framför, alla blommor, människor som stod och gav en tanke till offren, ord som ritats på marken, “vi ska aldrig glömma”... 

Sorgen och smärtan kom från ingenstans och fyllde min kropp. Jag var på stan med min pappa för att leta efter en födelsedagspresent till mig... Jag ville gå fram till blomhavet och fullkomligt översköljas av känslan som vällde upp inom mig, jag ville få gråta, sörja, vara ledsen och arg och bara känna den smärtan. Jag ville känna. Känna för dem som gått bort. Med dem som är kvar och kände dem. Gråta över hur fruktansvärt hemskt detta är. 

Men pappa bara fortsatte gå. Gå mot affären där vi planerat att köpa min present. Känslan av att vilja gråta la sig ganska snart då jag inte såg det stora blomhavet längre, utan folk som var ute och shoppade samtidigt som jag lyssnade till pappa som pratade om, ja jag minns inte alls, men nånting helt oväsentligt. Känslan av sorg byttes ut mot vemod och nån form av irritation. Jag kunde inte slappna av efter det.

Nu när jag tänker på det i efterhand inser jag att det är viktigt att tillåta sig själv att vara närvarande och att få vara i sin känsla. Inte trycka undan den, men inte slukas upp av den heller och glömma det som fortfarande är gott. Men att bara få vara där, låta smärtan bölja upp i en som ett stormande hav, känna varenda cell i kroppen vibrera. Gråta och bara stå där. Ta in vad som faktiskt hänt och sörja med de som fått lämna oss och visa respekt för deras nära och kära som kommer fortsätta sörja. Detta ofattbara. Det lilla jag kunnat göra var att ge dem en minut av min tid. Pappa tog det lilla ifrån mig. Istället tvingades jag till att klampa vidare, trycka undan min sorg och medkänsla för att fortsätta med vårt vardagsliv. Som om inget hade hänt. Det är inte pappas fel. Vi hanterar alla sånt här på olika sätt. Jag borde ha stannat upp och sagt att jag ville stanna en stund och vara där, ta in vad som hänt och visa min respekt och empati. Om man följer sitt hjärta, sin lust och sin intuition, tror på den, vågar följa den och ser till att följa den så kommer man leva ett liv här och nu, precis som man vill ha det, så som jag vill ha det. 

Det känns hemskt att denna text på nåt sätt handlar om mig och mina känslor.. Fast den borde handla om dem, offren... Men denna blogg handlar om mig, min inre resa, och hur jag ska hantera det som händer runtomkring mig, så det blir ju egocentrerat. Tyvärr, eller inte tyvärr, det får vara så, och det är också okej. Det finns andra plattformer där man hedrar fullt ut och där ens egen upplevelse av det som hänt inte uppmärksammas, eller åtminstone reduceras...

Fast när jag tänker efter så vet jag inte om det är så. Människan har en tendens att alltid utgå ifrån sin egen upplevelse, även när fruktansvärda saker händer andra. De personer som under denna vecka lagt upp bilder på dådet, eller på blomhavet, eller på något annat, kanske en selfie, eller video de filmat under själva dådet, ja de har alla utgått ifrån sin egen rädsla, sin egen sorg, eller sin egen lättnad inför att ha överlevt. Ingen är fullt ut osjälviskt empatisk.

Och där kommer nästa fråga.. hur stöttar en osjälviskt empatiskt? Är det ens möjligt? Vi lever ju i vårt eget sinne... även om vi observerar samma värld. Men vi upplever det ju alla på helt skilda sätt. Så är det ens försvarbart att kräva av människan att vara 100% ödmjuk? Det kanske inte går. För i slutändan var det inte jag som drabbades. Jag kommer aldrig att förstå. Jag kan känna med dem, på mitt sätt, så gott jag kan. Vissa människor kommer förstå mer än andra. Men ingen kan någonsin förstå helt. Och kanske är det det finaste av allt. Att inte ta ifrån den drabbade sin upplevelse. Att tillåta hen/han/hon att få sörja på sitt sätt. Jag kommer inte att förstå. Men jag känner med dig. Jag finns här. Och det är fruktansvärt det som hänt. Men jag kommer aldrig försöka ta din upplevelse ifrån dig. Det är din smärta. Din sorg. Och jag känner med dig.