#godhet

Handlingar är [enligt Platon] inte goda om inte den som utför dem är god; godhet är primärt ett själstillstånd.

Man måste förstå det goda i saker, för att urskilja det verkligt onda.

Individ samhälle själviskhet

Förtroende för andras godhet är inget dåligt vittnesbörd om egen godhet, och därför belönas ett sådant förtroende gärna av Gud.

För övrigt kan man ju inte vara god, om man inte finner behag i fina handlingar. För ingen skulle väl vilja kalla en person rättrådig, om denne inte tyckte om att rättvisa skipas, eller karakterisera en annan som frikostig, om denne inte gillade frikostiga handlingar [...]

Det goda är ... enligt vår mening någonting eget och svårt att röva.

Det fullkomligt goda anses nämligen vara fritt och oberoende. Med det fria avser vi dock inte oberoende för en ensam individ, dvs. en varelse som för ett isolerat liv, utan en frihet som också utsträcker sig till ens föräldrar, barn, och maka samt vännerna och medborgarna överhuvudtaget, eftersom människan till sin natur är social.

Det är [sant] att människan blir rättrådig av att utföra rättvisa handlingar och besinningsfull av att handla sansat. Utan att göra något sådant kommer heller ingen att ha några utsikter att bli god. Men flertalet människor gör det inte, utan de tar sin tillflykt till tanken och tror sig filosofera och sålunda bli goda människor. De beter sig ungefär på samma sätt som sjuka, vilka uppmärksamt lyssnar till vad läkarna har att säga - men sedan följer de inte en enda av de förskrifter som de har fått. På samma sätt som dessa patienter inte får sin kropp i skick genom en sådan behandling, blir inte heller de andra botade till själen genom ett dylikt filosoferande.