#endometrios

Ibland när jag pratar om min kropp; en relativt kortväxt, smalt byggd kropp med breda höfter, bröst som ger mig axelproblem och livmoder som ger mig ont i magen, så blir jag tillsagd att jag inte kan kalla det en kvinnokropp.

Och ibland när jag pratar om vilken smärta den åsamkar mig, denna kropp vad den än får kallas, och säger att dessa problem drabbar kvinnor, så blir jag tillsagd att jag inte kan säga att det bara drabbar kvinnor.

Och sen när jag pratar om dessa problem som en politisk fråga; att vården för min kropp inte prioriteras och att det är därför det måste benämnas som kvinnofrågor, så blir jag tillsagd att jag inte kan benämna det som kvinnofrågor.

Men frågor som rör kroppar med livmoder är ett politiskt problem för att de drabbar det underordnade könet kvinna. Det finns inget magiskt som säger att vård av livmödrar är omöjligt att lägga pengar på; detta är en patriarkal konstruktion. 1 av 10 av vi som menstruerar har endometrios. Detta hade inte behövt vara ett politiskt problem, men eftersom det drabbar kvinnor så tas detta inte på allvar och genomsnittstiden för att få en diagnos är 8 år.

14 år: Mens kommer. Glad, men skäms. Varför? För att flickor får lära sig att våra kroppar och våra könsorgan är äckliga.

18 år: Smärtor tilltar, menscykel kortare och kortare, mens rikligare och rikligare. I princip kronisk järnbrist som följd. Konstant illamående p.g,a. järntabletter. Vågar ej söka vård för detta som något som har att göra med min mens. Varför? För att kvinnor får lära sig att mens är natuuurligt och att vi inte ska klaga.

20 år: Maxdoserar Alvedon och Ipren hälften av månaden för att klara av mitt vardagsliv. Ringer vårdcentralen, som hänvisar till ungdomsmottagningen, som hänvisar till barnmorskan, som hänvisar till gynekologen, som hänvisar till vårdcentralen, som tillslut rekommenderar mig via telefon att ta en Alvedon, värma en vetepåse och ta en promenad. Jag hör min blyga, försiktiga ursäktande röst reflekteras i deras svar. Jag får aldrig boka en läkartid. Varför? För att kvinnor får lära sig att inte ta plats och att inte kräva saker.

21 år: Har problem att gå till jobbet p.g.a. smärta. Bor i annan stad, uppsöker ungdomsmottagning, försöker prata med myndig röst. Får en tid, och en hormonspiral. Blöder konstant, värker konstant, i en månad. Men efter det försvinner mensen. Frihet. Kan studera och arbeta igen, för jag tar mig upp ur sängen.

22 år: Ont i sidan. Ringer läkare. Cysta på äggstocken; tydligen vanlig biverkning av spiral. Men den cystan kan jag omöjligt ha ont av, gå hem du, tycker den manlige läkaren. Jag vågar inte protestera. Varför? För att kvinnor får lära sig att andra vet bättre.

23 år: Fortfarande ont. Ringer annan läkare. Cysta på äggstocken kvar. Läkaren nämner för första gången ordet ”endometrios”. Behandlar min cysta med p-piller, som ger mig finnar och gör mig psykiskt nedstämd. Läkaren konstaterar att utifrån mina problem är endometrios en mycket sannolik diagnos, men gör ingen endometriosutredning eftersom spiralen i övrigt fungerar. Tur, för den medicin han annars skulle rekommendera är inte subventionerad, omfattas inte av högkostnadsskydd, och skulle kosta flera hundra i månaden. Pustar ut. Varför? För att jag har en låg inkomst och vill inte behöva välja mellan att ha råd att gå på café med mina vänner och att slippa smärta.  

Att vården av kvinnors kroppar är underprioriterad är för att kvinnor inte tas på allvar. Det är för att de problem vi har med våra kroppar kallas ”naturliga”. Det är för att kvinnor uppfostras till att inte ta sig själva och sin smärta på allvar. Det är för att kvinnor indoktrineras i att skämmas över sina kroppar. Det är för att kvinnor förväntas stå ut. Det är för att kvinnor förväntas prioritera alla andra över sig själva. Det är för att kvinnor förväntas lyssna mer på vad andra har att säga om våra problem än på oss själva. Även när det handlar om vår egen kropp.

Därför är detta en kvinnofråga och att reducera det till något annat är att frånta oss makten över våra egna kroppar.  

Do you know the painful truth about endo? I didn't either. All I knew was that it caused pain. That's it. Nothing more. Today is the release of Living with Endometriosis, the 5th title in our Real Life Diaries series. When this book was proposed, I was one of the millions who had very little understanding about endometriosis, nor its true impact upon the lives of women who live with it.

But even worse than my ignorance is that I SHOULD have known. The daughter of a dear friend faced this disease, and ultimately had to undergo a full hysterectomy shortly after her wedding. In fact, she was in pain AT her wedding. I attended her wedding, but I didn't know.

I didn't know it wasn't "normal period pain."

I didn't know the pain happened every day, all month long.

I didn't know endo tested a woman's sexual identity and the relationship with her partner because it resulted in painful sex nearly every time.

I didn't know the adhesions could attach to your bowels and other organs.

I didn't know the pain could consume your entire body, causing vomiting and passing out from the agony.

I didn't know endo resulted in half hazard treatment by doctors and practitioners who aren't endo specialists.

I didn't know this disease could render a woman infertile, unable to bear children.

I didn't know this disease could wreak such havoc day in and day out with no cure in sight.

I just didn't know.

But thanks to the writers who bared all in the book, now I do.

And so will thousands of readers.

Today, because these women were brave enough to share the most intimate details of their lives and use their voices to raise awareness about the pain thousands of women live with, they are making a difference around the world and are true #EndoHeroes!

A huge shoutout to Adrieanne Lauren, Shiloh Britt, Emma Clifton, Shandi Cymoril Clouse, Tricia Connelly, Shauna Cox, Jordanne Gold, Beth Jensen, Jessica Noel, Ashley Romanko, Jacquie Young, Sayda Wymer, and Jennifer Blevins Young. 

And special shout-outs to authors Carmela Pollock and Christa Hall for your strength, courage, and unending patience in the publishing process. You ladies rock!!