Jag ville berätta för dig om min konstanta rädsla för min kropp. Att vara i maskopi med de hemskaste monstren under täcket i sängen. Det är bara det att det inte rör sig om ett täcke utan om min hud. Samma rädsla som när människan lever i en lumpig hydda och det kommer en storm. Men stormen kommer inte, den är redan här: alltid, överallt, hopplös. Ibland en känsla av att det är okej att bo i denna hydda. Och ibland, i perioder, känslan av att var fel - den avgrundsdjupa, totalt sönderslitande rädslan, att vara fel ända in i den sista fibern.