... #1
Diskrepansen mellan vad jag tĂ€nker och tycker Ă€r ofta stor. Till exempel tĂ€nker jag ibland pĂ„ hur det skulle vara att avsluta sitt liv, fast detta Ă€r inget jag tycker, varken för mitt liv eller för nĂ„gon annan. Jag har ganska klara uppfattningar om den saken (var de nu kommer ifrĂ„n...) Problemet Ă€r ju att de saker jag tĂ€nker ibland kan vara av sĂ„dan art att de Ă€r fullstĂ€ndigt olĂ€mpliga om man ser det ur alla socialt acceptabla former av samvaro, men de finns Ă€ndĂ„ dĂ€r och jag har ett behov av att fĂ„ samtala om saken. Ibland befinner jag mig i sammanhang dĂ€r man prövande försöker kasta ut en tanke till allmĂ€n beskĂ„dan för att se hur det tas emot. Oftast med avsky. DĂ„ fĂ„r man bedyra att det var sarkasm. Det finns oftast en bakvĂ€g för att slippa göras till Ă„tlöje.Â
Jag har mer och mer kommit att kĂ€nna att det Ă€r tankarna som Ă€r mest intressanta. Mina Ă„sikter förĂ€ndras ju stĂ€ndigt, men sakta sakta. Mer spĂ€nnande Ă€r det med tankar som kan uppstĂ„ hastigt i mötet med nya mĂ€nniskor, kulturer och intryck. Jag försöker att bejaka mina tankar. Inte sĂ„ att jag omhuldar dessa och gör dess innehĂ„ll till mitt, men jag vill inte avfĂ€rda dessa för att de inte överensstĂ€mmer med vad jag tycker.Â
