#behov

Det är nog så... att alla är bara delar av en själv. Delar av ens själ, en del är det som påminner om sår och andra det man önskar bli och vara.

När jag attraheras är det inte personen utan vad de står för, det de Är. Styrka, mod, lekfullhet, våga synas, våga ta för sig, våga vara vild och utanför ramen. Boom. I am done.

Det är ju för att det är sånt som jag ...Kämpar med. Det är som att de blir draghjälp till att nå den versionen av mig som jag vill vara.

När jag kämpar emot det, kämpar jag samtidigt emot den jag i min själ yearnar efter att vara. Konstigt att det blir stormar, tsunamis och jordbävningar.

Men det är nog egentligen mest nature doing it's thing. Lika naturligt som att det blommar på våren och regn när molnen blir för tunga.

Det är ju jag som inte vågar. Jag som drömmer om hållbara, coola, rejäla grejer. Sånt som håller i drakar, dansa på borden och...Våga. Våga synas. Våga ta för mig. Våga vara vild och utanför ramen. Våga vara stark och visa mod.

Ser man lite mönster här ..?

Jag skjuter upp det, får axelskada som varar i minst ett år och drömmer mig bort till en dag då jag vågar.

Kommer den dagen nånsin...?

Det är den som skaver. Det är den som är en del av den lite lätt otröstliga sorgen.

För nu är det mycket vardag och trygghet. Lugnet ligger som ett täcke som både är gosigt och kvävande. Jag behöver det som syre men samtidigt vill jag slå bakut och bara...AAAAAAaaaaAH!!!

Men till vad?

Var ska elden ta vägen? Den får INTE bränna upp allt jag byggt. De tär inte ens det jag vill..!

jag vill mest...leva. SÅdär livligt igen. Jag gör det ibland här och där. Hödljudda skratt och fåniga skämt. Life.

Men ja...det är så konstigt att vi ska skämmas för att vi vill till det vi vill i livet. Skitstrange egentligen. Men bor man med strutsar ska man ju göra strutsgrejer och om man då Egentligen är en igelkott som vill göra igelkottgrejer så blir det krock. Inte för att nåt egentligen är fel, utan för att de kan ha svårt att förstå varandra.

Jag vet inte riktigt vad för djur jag är. Jag är lite av båda. jag behöver äventyr men lika mycket trygghet och lugn. Jag kan inte välja nån av dem, de är lika viktiga! Men trygghet och lugn har jag haft lite till förbannelse på sätt och vis. Fast samtidigt tvärtom.

.

Det finns ett lugn av äventyr. Som att få ta på sig torra kläder efter att ha badat. Kanske är det kontrasten. But I miss it. Det var lite för längesen igen.

Tågaturen till örebroet sen är väl på sätt och vis ett... äventyr men det är mest läskigt. Jag saknar när det liksom... sådär så man ler stort för att det är så bra.

Hjärterum är väl mitt äventyr nu och det är ju himla nice. Men jag behöver mer.

Men nånstans lugnar det ner systemet att ... det är mest jag som söker mig. Det är egentligen inte konstigare än så. Jag som SLÅSS mot spegelbilden. jag som lärt mig att jag är på ett sätt och drömmer om annat.

För att...det är delar av mig som aldrig fick visas. Inte för att de inte Var där.

Det är väl den konstiga jag får inse. Att...det är mest...jag. Allt är jag. Sökandet efter mitt hela.

Så om nån då kommer och antingen anser eller insinuerar att bara en av sidorna är ok eller duger så...är även de...en spegel av mig och det jag känner om mig. Hur långt har jag kommit på mig självkärleksresa? Vilka sidor är ok?

Jag har ju fortfarande så svårt att se mig som in charge, dra i viktiga tåtar, hålla i hållbara grejer och liksom...vara rejäl. Stabil och i en vindtät jacka för jag är nära starka naturkrafter på nåt sätt.

Som om det hela tiden eludes me. Jag backar, har 77 ursäkter och förklaringar varför jag inte.

Men...jag kommer aldrig glömma Liseberg den gången. Killen som tjatade på mig att följa med på den där upponergrejen. Hur rädd jag var. Hur omöjlig den såg ut.

Hur fullkomligt underbar den var.

Hur jag älskade att hänga upponer.

.

Att få känna och uppleva den sidan i en själv är...fulfilling. Det är helande, för man känner sig mer hel. För man bli mer hel. Biten som saknades börjar synas.

Ribbåt kändes också sådär iiihk. Den såg så läskig och rejäl ut. Seriösa säten och sådär...den här går Fort! Built for speed.

Underbar.

Som att vattnet blev sammet och man flöt över med vinden.

More plis.

För att inte Tala om vindtunneln ffs.

Så...det finns nog där. Det är en pusselbit som... jag fortfarande behöver like nuts. Samtidigt skrämmer det mig like no other.

Stormvarning.

Vi hade ...one of those talks som... jag vet knappt var det kom ifrån.

Som om min fantasivärld inte längre räckte till, som om jag kanske märkte vad jag höll på med, hur jag var på väg in mer i det än mitt eget liv.

För där var det som om att jag fick mer plats att vara, samtidigt som mitt liv mer och mer gick på räls och rälsen blev sämre och sämre. Som en växt, som man inte vattnar och ger den näring den behöver.

Statisten. Jag tänkte inte ens på det och märkte inte när det sakta började glida in i det. Hur jag bara vande mig vid det ena och andra för att så var jag van vid. Någon som är här fast inte närvarande - check. Någon som inte lyssnar på vad jag behöver och jag som inte vågar säga nåt för mina behov spelar ju ingen roll - check.

Så jag tror jag gömde mig i fantasier. Men i mitt liv så står min e-board nästan orörd och min dremel använde jag för typ 10 år sen. Symaskinen? 1 gång. Jag återskapade bara det som jag växt upp i, vilket egentligen inte är nåt konstigt. Det är ju mitt normalt.

Men jag tror att det är egentligen vår startpunkt. Det är det motståndet och utmaningarna som vi ska överkomma. Hur blir jag sedd? Hur får jag Mina behov tillgodosedda? Aaaaaand go.

Det är ingen lätt lösning, som att bara gå in i en annan dörr, utan en inre process som startar i mig. Ett ...jag tar tillbaka mig själv och mer av min makt i mitt liv, bit by bit.

Jag kan inte längre tro att... som att jag mest har vant mig. Som att jag anpassat sönder mig och trott att det skulle bli bra så. Men igår ville jag bara gå till vattnet med en filt och det gjorde vi. Vi firade in sommaren i det lugnaste lugn och fåglar och ljudet av vinden. Det var det Jag...behövde.

För det fanns möjligheter till annat firande men det var inte det jag behövde. Yang mätaren var alldeles för hög och det behövdes Yin så det nästan skrek om det.

Han och jag. Jag och han.

Jag tror...jag behöver inse att mönstrena som finns i vårt förhållande inte bara finns där. Hur jag nånstans behöver även mer makt när det gäller även min fritid och på sätt och vis hela mitt liv.

Jag har ju så grymt lätt att falla in i vad alla andra tycker och behöver och där får jag inte plats. Där spelar tyvärr inte mina behov någon roll. Eller...det har varit mycket så. Men det börjar ploppa in förändringar här och där. och jag märker... vad som händer när jag våga släppa på den åt helvette för hårt hållna ramen som jag mest Tror..! behöver vara sann. För att jag frikkin' återfrikkin' skapar den hela tiden. För jag tror ju att det fortfarande är sant. Att mina behov spelar ingen roll.

Men när jag nu ser det...så känner jag att jag faktiskt kan...börja bryta det. Kanske inte helt tvärt men börja ta steg mot det. Ploppa in mer och mer behov här och där så att mitt inre inte längre skriker och törstar som en galning.

Jag är ju bara människa ändå .Jag försöker så gott Jag kan med de verktygen Jag fick. Man överlever men jag vill nu börja...leva.

Jag vill förverkliga dessa och inkorporatea de i mittt liv, en efter en. Inte en bild på en söt hund på nätet utan att det ska finnas en här hos mig. Inte vackra bilder som är andras, utan jag som Bor i mitt vackra. Inte längre se...*sigh* kitesurfarna på håll, utan en dag stå där själv med utrustningen och ...vara med. På riktigt den här gången.

Hjärterum är på riktigt. Det är det som är ett behov i mig som jag faktiskt börjat att skapa på riktigt. Jag har inte tänkt på det förrän han sa det. Men ja...det är ju sant. Där öppnar jag dörrar och går efter det jag mer vill ha av livet.

Den energin behöver verkligen sprida sig vidare. Jag vet att jag är i det mode-t nu men kan ha glömt de tom tre dagar och vara tillbaka på samma jäkla tradiga sad räls men jag tror att.. börja med att inte se livet dels som att någon vill förstöra, att de inte i hemlighet vill se mig misslyckas eller inte kan lyssna. Utan byta ..! För det ÄR inte Tobbe och andra jag ser, det är min frikkin barndom som ligger som ett filter på ALLA. Men kan jag börja och släppa den gamla tron och kanske faktiskt se hur varm och fin han och andra är. Hur jag istället fokuserar på vad jag FAKTISKT behöver och vill ha, så tror jag att...jag går av rälsen.

Det är knepigt, jag har inte fattat hur mycket av barndomen och underliggande saker som faktiskt fortfarande ligger kvar i mig Kanske för att jag knappt visste att de fanns där från början. Att jag mest trodde att det var rätt normalt och standard; tills jag började titta mer på det.

Jag har sagt till honom att hjälpa mig när jag hamnar i samma fantasi och snarare försöka bryta den och fatta att...dedär är något som ska in i min Liv. Inte som nån himla idé! Såklart inte allt men ja...när man börjar känna att man inte riktigt lever i sitt egna faktiska liv Då är det dags att verkligen låta de sakerna ta plats i verkligheten.

Men det är fruktansvärt bekvämt i att vara på det tråkiga och destruktiva spåret. Det blir till sist något hemma med det. För jag vet ju tex. hur jag såg på oss förr. Hur det var det bästa som fanns och ...

..

Där stängde hjärnan av.

Jag bara märker hur jag inte kan måla på saker på människor och mitt liv. Om jag gjort så med Hjärterum, istället som jag faktiskt gör nu som är mer Jag vill att det ska vara såhär, så hade det gått under. Kanske inte nu men det hade nog även det, kippat efter luft.

Jag är värd mer? Ja, men jag tror inte jag ska utgå från det. För där finns mycket ilska och sorg. Snarare kanske bara...börja. Landa i den tanken i mig själv vad jag faktiskt Vill istället för att finna mig i något som jag tror att det är (och att jag ska behöva vara i det på nåt sätt...!). Det är ju frikkin' galet egentligen.

Jag tror ändå att det vi ställs för i livet inte egentligen är till för att stjälpa oss, utan på något sätt, hamna på den själ(v, freudian slip!)sliga väg vi känner är rätt för oss.

Och jag tror att när vi går emot vår själ och wants så blir man olycklig och krångel kommer. Det är som att priset för att gå emot sin själ är stormar som bråkar med en.

Kräftan behöver antingen djur eller barn, de behöver en familj och ta hand om. De behöver att partnern är deras "hem", vågen behöver en som är en spegel av de själva, skorpionen behöver någon som är beredda att mergea på soulnivå och att sexet är fantastiskt, lejondelen behöver en king och någon som kan publicly höja de till skyarna, skyttedelen behöver någon smart och någon som expandar och uppskattar deras ideer i dem och deras sanningar, och som kan förlåta en för skytten är lite all over the place och gör massa "misstag", sen fisken som vill ha någon som vill hjälpa en att förverkliga dess drömmar och att de behöver spacea out ibland.

Och jag bara såg att japp...that's me.

Jag är 44 nu. Jag trodde nånstans att man i ung ålder visste vad man behövde och liksom mest "gjorde så", kanske för att jag upplevde det i mina föräldrar. Men nu när jag sitter här fattar jag ju att våga se det man Verkligen behöver i livet är inget man kastar ihop som 20 åring. Vissa kanske gör det men jag tror de är få. Jag tror snarare att det är något som växer fram med tiden och att man vågar se sig själv mer och mer.

Jag tror att ...de behov man har är liksom inte nåt som ska förringas eller "ja då vet jag" utan faktiskt eftersträvas. Annars så blir man nog inte ...glycklish.

Man växer ju i takt med livet på nåt sätt.

Det är konstigt när stjärnornas placering när jag föddes kan tala om ...Mig. Mina komplikationer och djupt rotade behov. ... och vad gör man när man ser dem?

Jag tror att jag får försöka visa de lite mer värdighet och förståelse. De är essentiella och inte ...options. Egentligen. Man får väl ta myrsteg mot dem.

Om man drömmer om att jobba med bilar så kommer man ju aldrig vara lycklig i kassan på ...ikea. Som att vi har inbyggda preferenser och de behöver lyssnas på och tas med i beräkningen. Ett gott liv ser ju så jäkla olika beroende vem man frågar.

Ahh jag bryter ner dig idag och imorgon kommer du tillbaka starkare… Vilken vacker process. Jag ger dig 60min per dag och du ger mig gåvor som energi, fokus och en högre livskvalitet de andra 23 timmarna på dygnet. Om vi kör till failure, lite utanför komfortzonen, så skyndar vi på processen av utveckling lite grann. Vi skapar ett behov att bli bättre. Bättre än igår. Vidare, så ger jag dig…

Förbättring sker utanför komfortzonen, i spänningen, i det obekväma, där vi stretchar oss, där vi instinktivt inte vill vara men rationellt kan se alla fördelar längre fram om vi anstränger oss. För att något ska kunna utvecklas så krävs ett motstånd, en nedbrytning av det gamla, ett behov måste skapas. Ett behov måste skapas i.e. vi kämpar i sweet spot, lite utanför komfortzonen som vi strävar…

Jag pratade med kanin A igår och jag vet inte, jag började prata om saker som jag bara kände att jag saknar. Jag trodde att hon skulle rata mig eftersom hon är så kaninig men ...det var som att hon förstod. Inte bara det utan hon peppade mig att göra det. Som att nu har du mycket att se fram emot.

För nåt i mig bara känner att ...I have to do this. Även om det inte funkar så måste jag iaf testa. För tänk om jag älskar det? Tänk om jag känner mig ...hel.

Jag vet inte hur jag riktigt ska börja men liksom...ta nåt. Jag tror jag ska göra som A sa och skriva en lista på allt jag vill göra och sedan planera, kolla upp och när ryggen sen är läkt ...ger jag mig ut.

För det är så obvious nu att ingen i min närhet ger mig den biten. Visst, jag älskar och uppskattar det som människor ger mig, for suuuure. MEN. ... men. .... It's not even close to enough. Det är ett stort hål i mig som bara.. . fastnat i drömstadiet. Sen och dedär ska jag göra. Men det händer inte. Jo lite då och då, lite sådär once in a blue moon.

So...jag tror jag måste gå efter det själv. Jag måste. Ingen kommer och ger mig det.

Det är som att det finns en hel värld därute som... jag vill inte missa det liksom. Och jag som känner att jag är för gammal på sätt och vis, lite som att tåget gått, var så jäkla skönt att prata med henne som sa att det var så bra att jag kom på det nu, att jag har massa tid. Jag har ju det. And...I gotta go. Jag vet inte hur det ska gå till och hur det ens...men det mest bara måste. Jag har ju fixat "omöjligt" over and over again så... det KAN gå.

Idag blir utmaningen en klassisk konsert med P, inte riktigt actionpacked deluxe men nytt och en chans att umgås med honom utanför, vilket är en himla fin oppurtunity. Plus att det känns som en såååå nice win efter trasslet som varat i flera veckor. :)

Men ja... sånt i all ära men... Ugh. MISSING PIECES. Jag märker dem. Många omkring har ju redan haft sina golden days och oj va kul de hade Abc:ien. Kanske för att trycka på såren så att jag ger mig ut.

För nåt i mig bara ...jag måste stå på den där luftballongen och hoppa. Kanske är det mest en cool fantasi som jag roar mig med. Eller så är det den där asviktiga biten som liksom...helar mig. Det kan va det. När jag tänker på när jag varit mest levande och älskat livet mest..? Det är då. Konversationer som är all over every topic, emotional security och sedan excitement. Då är jag en happy purring cat. Men saknas nån av de bitarna hamnar jag i obalans och blir olycklig.

*sigh*

Jag har ändå kommit framåt. Jag har ändå gjort jäkla framsteg ärligt talat. Får inte glömma det. Men kanske är det så i detta liv att jag måste lita på MIN förmåga, på MIN säkerhet och stabilitet. Det makear ju äckligt much sense varför det är som det är då. Det ska liksom trycka och trycka tills jag får knäppen och förändrar. And oooh man life is pushing me now. Ingen security här inte. Nänä, den ska du hitta within.

Men det är skittufft. Som att allt omkring mig tappar stöttning och är för klent att luta på. Samtidigt märkte jag att när jag valde att fokusera på mig, så kom P och ville umgås. Tror jag verkligen måste lära mig det. Inte strypa fåglar. Slänga ut frön och uppskatta de i närheten av mig. och om de sätter sig på mitt huvud får de liksom va där.

Oh well. ... mina behov. MIIIIIIIIIIIIIIIINA behov. Mina.

För att kroppen ska utvecklas i.e bli snabbare, bättre eller smartare så måste vi först skapa ett behov. Vi måste kämpa emot en destination och helst misslyckas för misslyckas vi idag, kommer kroppen över natten ha utvecklats närmare målet. Vi måste skapa ett behov. För att kroppen vill överleva. Om vi inte fångar maten kommer vi nästa gång vara snabbare och ha utvecklat bättre strategier. Allt…