#andakt

Andakt funnet på Facebook

(Delt med tillatelse fra forfatteren.) Søndag 27 mars VÆR KKE BEKYMRET FOR NOE! (Fil 4,6) Tenk at det er DET Herren sier! I en tid som denne!Ja til alle tider under alle forhold. I krig og fred, i storm og stille er ordren den samme: VÆR IKKE BEKYMRET! Men hvordan er det mulig? Han som er så nådig og barmhjertig kan vel ikke forlange noe som ikke er mulig! Nei, takk og lov, det er fullt…

Jeg er langt fra noe solmenneske, men av og til er det deilig å slappe av i solvarmen. Og hva er vel da bedre enn å nyte et glass iste i et “Norgesglass”. Det er så deilig med dager som denne, da man kan stå opp og kjenne at angsten fortsatt sover. Man vet den “våkner”, bare håper det drøyer så lenge som mulig.

Slik er det å leve med angst, man nyter øyeblikkene da man kan få fred. Angst er så…

Himmeln ikväll alltså. Den delen på solnedgångens och norra sidan. Dess färger och en storslagen gradient.

Den börjar på just himmelsblå, kommer ner till lite ljusare blå och något magiskt turkos för att gå in i en ljus orange/gul mot en fantastisk rosa och lite eldigare orange till sista skicket som är tegelorange.

”Min tid står i dina händer…” (Ps 31:16 LB)Idag är det skottdagen, en extra dag, som vi får bara en gång vart fjärde år. En extra dag! Visst är det så, att vi ofta längtar efter en extra dag, när vi är pressade av uppgifter, som vi har svårt att hinna med. Och idag får vi den där extra dagen.Men egentligen kan man säga, att den här dagen inte skiljer sig från alla andra dagar. Den följer på gårdagen och föregår en okänd morgondag. Egentligen är det här bara en vanlig dag.

Eller också kan vi se på alla dagar som ”extra” dagar. Varje ny dag är en extra dag i ditt liv, en dag med speciella möjligheter som aldrig funnits förut, en extra förmån som vi får av bara nåd. Låt oss använda den extra dagen väl.

Det finns ett nyhetsreportage som har etsat sig fast i mitt minne. De rapporterade från tågstationen i München. Kameran rullade samtidigt som hundratals syriska flyktingar strömmade ut ifrån stationens huvudingång. Längs med vägen stod hundratals människor och hurrade. De ropade välkomnande och applåderade de som anlände, samtidigt som funktionärer hade fullt upp att räcka fram gåvor från de som välkomnade till de ankommande. Jag har aldrig sett något liknande förut. En sådan omvälvande kraft av gästfrihet och medmänsklighet bara några dagar efter senaste rapporterna från hur flyktingmottagandet hade varit i grannlandet Ungern. Stängda gränser, taggtråd, poliser som använde våld. En journalist som lägger krokben för en pappa med sin son samtidigt som de blir jagade. Det går inte ens att föreställa sig den resa som dessa människor gjort, väldigt många barn. Jag tänker ofta på den där händelsen vid tågstationen i München och tänker, ja så skall det vara och jag kommer aldrig glömma ansiktsuttrycket på en liten pojke i sin mammas famn när en av funktionärerna räckte fram en teddybjörn.

När Jesus rider in i Jerusalem står också människor och hurrar och ropar. De lägger kläder och palmblad längs vägen för att visa sin glädje. Det är så man tar emot Gud. Det är så vi skall ta emot våra medmänniskor när de tvingas komma till oss för att söka hjälp. Jag tycker det är så häftigt att Jesus rider in i Jerusalem på en åsnemamma och hennes barn. Min tanke återvänder till pojken i sin mammas famn där utanför Münchens tågstation. Var det kanske Jesus som red in där genom en mamma och hennes lilla barn precis som han en gång gjorde det med åsnemamman och åsnebarnet i Evangelietexten för första advent? Jesus var en ankommande och han möttes av välkomnande, åtminstone till en början. Hans närvaro gjorde faktiskt också en del nervösa och de ville röja honom undan. Känns det igen? Kraften att älska och att hata finns hos oss alla. Frågan är vilken vi väljer att ta fram. Den helige Franciskus har sagt att “all världens mörker kan inte jaga undan skenet från ett enda ljus” och vi är manga som tänder ljus nu i advent.