Jag såg denna text i en annons på Blocket som fick mig att tänka tillbaks på kontaktannonser i andra tidningar. Kanske för att det var lite mer personligt än andra annonser, och för att det var roligt. Bland ett hav av torra opersonliga annonser fyllda med fakta om saker och ting och exakta beskrivningar kunde man plötsligt höra en något irriterad röst som är en aning trött på prutare som inte riktigt uppskattar värdet i hans arbete…

Dessa dagar, månader, år…

Det känns som att livet är ett rum, en plats där det finns människor, det finns saker, det finns tankar, det finns drömmar, det finns filosofi, det finns familj, det finns vänner, det finns böcker, det finns plågor, förpliktelser, en själ som gråter, en kropp som skriker, en mustasch som skrattar, ett skägg som växer utåt, händer som är rädda, händer som låtsas som att de inte är rädda, öron som är kåta, ögon som vill förföra, tårar som faller inåt…

Det finns denna plats, detta rum, som nonchalant kan kallas för livet, mitt huvud är som en pendel, ett klot på vilket det ritats några streck, lodrätta, horisontella, djupa, krökta, sneda, krokiga streck, streck som vill sträcka ut, nå till andra sidan… lösa streck som ibland faller av medan huvudet pendlar mellan rummet och icke rummet…

Det är en sådan vecka att man är lite trött på allt pratande och skulle vilja fika med TX68 istället. Om jag var bra på måla eller teckna skulle jag nog få till världens bästa tavla, en liten jag på en liten stol mittemot en gigantisk Asteroid också på en liten stol och ett litet bord emellan oss men röda/svarta vindruvor på.

Jag förstår inte riktigt vad som händer. I ett tillstånd av förvirring går jag runt i mina känslokorridorer utan att aktivt välja vare sig in- eller utgångar. Jag öppnar dörr efter dörr utan att förstå vad jag håller på med. ”FRIHET” står det på en dörr. Efter några sekunders betänketid -medan jag fortfarande inte riktigt förstår vad det finns för koppling dit mellan min person och det som just inträffat- går jag in där. Ett runt och harmoniskt rum, tapetserat i frihetens färger och mönster. Jag ser dansande stjärnor hängande från taket och en horisont som vetter mot en ljuslila framtid. Det hänger en affisch på väggen där det står ”ÄNTLIGEN” i stora bokstäver med en stor glad smiley vars breda roade leende inga gränser känner. Det strömmar glada färgrika bilder runtom på rummets alla sex väggar. Färgströmmen tilltar i styrka och intensitet och jag börjar bli snurrig av orienteringstavlans upplösning i strömmen, och drabbas av panik när jag ser röda pricken som symboliserar min plats på tavlan rulla runt i en oändlig spiral av tystnader. I ett desperat försök att ta mig ut ur rummet märker jag att hela rummet komprimeras och dras ihop i en röd prick som liknar avstängning av en gammal tjock-tv. Rummet visar sig vara en optisk illusion.

Några dörrar längre bort står det ”HJÄRTESORG” på ett stort dubbelsidigt valv vars överdel sticker ut genom taket ut i himlen. Bredvid valvet står ”GLÖMSKAN”. En spegel i vilken man ser bilder som har i en oändlig djup lagts på och bakom varandra. Det är svårt att se och tyda allt som pågår där inne för alla fläckar och all färg som gått bort. Det ligger några skärvor av glas under spegeln. Något som liknar kvarlevor från ett smäll i det förflutna och som är täckt av damm-kalendrar på vilka är det omöjligt att tyda några anteckningar, bara massa siffror i form av datum och tid. Även siffrorna är svåra att tyda tillbaks till rätt decennium då de beblandats med siffror från andra kalendrar. Inne i spegeln har tiden stannat på nio minuter över sex. Jag vet inte vad det är för dag men en klocka i korridoren visar ”FÖRHOPPNING”. På väg bort från spegeln ser jag nu en stig som går upp mot en grind på vilken det står ”välkommen till GÅRDEN GRAND EUFORI där känslorna expanderas och tiden krymps”. Helt plötsligt släcks ljuset och dörrarna till salong ”FÖRTVIVLAN” öppnas. Jag sätter mig på en stol framför en stor duk på vilken det visas svartvita bilder. Det är kolsvart i salongen. Man hör viskande varelser från alla rummets sex hörn. Jag tänker jag har sett dessa bilder någonstans och hört viskningarna förut men hinner inte placera dem i rätt minneslucka innan eftertexterna börjar rulla. Från ”LUST” till ”SLUT”.

Klockan är mitt på dagen och jag har precis hunnit sätta mig ner i den tysta avdelningen av bibblan och kyla av mig lite genom att ta av tröjan och vika upp skjortärmarna. Redan på tåget förstod jag att det var vår i luften och att jag var felklädd. Igen. Men som bekant så dör man inte av lite kyla eller värme.

Jag är här för att jag ska skriva min omtenta i logik om några timmar. Den jag missade förra gången med en poäng. När jag hade varit uppe hela natten för att plugga men jag lyckades som så ofta sysselsätta mig med annat än logiken. Jag läste, surfade, spelade schack, handlade några prylar på nätet. Men tentaplugget kom jag inte igång med. klockan blev tre på natten, fyra, fem. Sex på morgonen. Sju. Och jag bara fortsätta göra annat, i tanken tänkte jag hela tiden jag borde plugga men det var annat jag gjorde. När klockan blev sju på morgonen och mitt huvud var tungt av sömnbrist och mitt sinne lerigt av självhat (som en del andra sista-minut-gånger) kom jag på en brilliant idé:

Jag åt en fet frukost och sov två timmar med motiveringen att jag går upp om två timmar och är mätt och lite piggare och då ska jag åka genast till skolan och sätta mig ner och plugga i hela två timmar. Och så gjorde jag också. för det var en plan jag gjorde nu om nuet och några timmar framöver, och för oss lite mer spontana människor är det alltid lätt att hålla sig till planer man konstruerar i stundens ingivelse och som sträcker sig bara några timmar fram. Jag kommer ihåg att på väg till skolan, förvisso mätt men inte så pigg, drabbades jag av ett sån starkt självhat. Jag hatade verkligen mig själv i den stunden och började gnälla på mig själv och svära åt mig själv. ”Du lär dig aldrig sin åsna, du kunde ha pluggat senaste dagarna och gå till din tenta som en normal människa, men nej, du ska hålla på med tusen onödiga grejer bara för att du är världens största åsna. Skäms du inte? Du kunde åtminstone ha sovit gott, men nej åsnan fattar inte sånt” Jag försökte komma ihåg det som varit bara för att kanske få en klarare bild av läget: jag skulle vara vaken och plugga, för jag är ändå ganska pigg om kvällar och de gånger jag suttit mig och pluggat har det ändå gått hyfsat bra. Vaken var jag men istället för att plugga hade jag gjort annat. Jag kom mycket riktigt till skolan och började plugga på några ex-tentor och ögnade igenom föreläsningsmaterialet. Tidsoptimisten körde på tills det var bara ett par minuter kvar men han skulle ju ta sig till skrivsalen också. Jag kom fram sent så klart och fick vänta där i en halvtimme tills dörrarna öppnades igen för alla som inte var i tid. Vi var tre personer.

Jag skrev tentan och hoppades att jag inte skulle klara det. Jag tänkte jag kanske lär mig en läxa. Och min önskan gick i uppfyllelse men igår klockan runt elva på natten när jag satte mig vid datorn för att börja plugga insåg jag att någon läxa hade jag inte lärt mig. Inte än i alla fall.

För jag har tagit semester för att ska ha tid att plugga. Och ändå satt jag där i sista timmarna och inte hade börjat än. Jag ögnade igenom en tenta med veckans sista löprunda i huvudet. Den skulle jag springa när det fortfarande var ljust, runt tre fyra tiden på eftermiddag. Efter en femton tjugo minuters plugg bytte om och gick ut för att jogga.

Men nu när jag tänker efter kanske har jag ändå lärt mig något från förra gången. Jag gick och la mig efter min löprunda runt två tre på natten denna gång utan att vara vaken hela natten. Haha.

Och så klart känner jag för att skriva allt detta just nu när jag är på bibblan för att plugga. Det har redan gått en timme och jag har inte öppnat någon pdf eller powerpoint.

Jag måste bara tillägga att jag ändå har haft en rolig och bra vecka. Bortsett från zzzzz:andet från logik-flugan som surrat där i bakgrunden. Jag har lyssnat på och läst en hel del böcker vilket känns faktiskt bra;

Det är kanske det jag behöver för att kunna läsa och lyssna på alla mina böcker; en tenta som jag inte pluggar till. För aldrig förr har jag varit så effektiv när det gäller läsandet. Haha. Hör du det? Det låter faktiskt lite sjukt. Men sådan är människan. Om läsningen är min huvuduppgift blir den aldrig av, men om jag måste plugga till en tenta då gör sig läsningen till världens mest lockande makro-paus aktivitet och det går hur bra som helst. Jag måste bara komma på ett bra sätt att lura hjärnan när jag inte har tenta. För det är svårt att tro på sig själv när man vet att man låtsas, även om även det ibland går faktiskt. Lite som folk som ljuger och börja tro på sina egna lögner. Men det är en annan historia.

När gud säger nej. Och du säger ja. Och han säger nej. Och du tvekar. Och han säger nja. Vad gör man då? Måste man lyssna på Gud alla gånger? Eller kan man hoppa över honom ibland? Vad vet han som vi inte vet? Finns det något som vi vet men inte han? Hur mycket ska man låta honom styra över en? Tänk om han blir besviken på oss för att vi fastnat i hans tankar? Tänk om han vill att vi är fritänkande individer och agerar utifrån våra egna förutsättningar och inte tar hela universum i bejakande? Jag skulle inte vilja ha 7 miljarder slavar som lyder mig blint.

Är Gud bara vårt intuitiva samvete? Eller är han hela universums kollektiva medvetande? I bägge fallen bär vi onekligen på ett personligt ansvar att interagera med honom på ett vettigt och harmoniskt sätt… Det bästa är egentligen att bli vän med honom. För vänner har en större möjlighet att förstå varandra, kanske är de inte så dömande heller. Kanske bjuda honom på kanelbulle lite då och då? Jag tror han skulle uppskatta det. Undrar vad han skulle bjuda tillbaks till? Kanske en insikt? Eller ett tecken?

Tog upp löpningen igen igår. Det är en bra grej det. Lyssna på böcker, rensa tankar, träna kroppen, springa sönder knäna, upptäcka nya platser, få träningsvärk, känna sig pigg, känna sig trött, känna sig duktig, känna sig svettig, känna sig töntig och förbereda för nästa mara. Allt detta i ett.

Det blir tredje maran i rad och denna gång ska vi springa i stiftelsens namn och för en god sak. Det känns verkligen som min grej och jag är glad och tacksam att jag hittat till denna träningsform. Eller är hobby kanske bättre namn? För så fort jag kommit igång känns det mer som en hobby än träning. Oftast blir det senare på kvällen, vilket också är en fröjd. Att springa i natten, i mörkret, när kroppen äntligen vaknat till, mindre folk och tystare atmosfär. Få saker kan slå det faktiskt. Möjligtvis en kanna margarita på Yuc. Eller en frozen på Peppar. Eller en god och smarrig chivito. Eller vinna biljard över Hasso. Eller läsa en bra dikt och känna den med kropp och själ. Eller lösa en svår matteuppgift utan att titta i facit och utan att få hjälp. Eller att hjälpa någon förstå något. Ja, löpningen har som sagt en speciell plats i mitt hjärta och lever.

Och så ska folk alltid överdriva om allt. Som när man pratar om löpning. ”Hur gör du med kosten då?”. Man ba jag gör quzzelqort med kosten. Jag springer faktiskt för att jag trivs med det och inte för att jag ska blir smal eller leva 3 dagar längre. Bara för det tog jag idag två extra bitar tårta. Det smakade himla gott i samband med nya kökets invigning.

En annan evig fråga är hur vet man när den rätta tiden är inne? Kan man känna av det på något sätt? Hur vet man att det är dags nu? Kommer man någonsin veta det? Kommer brevbäraren med ett mystiskt meddelande där det står: ”kön upphörde för länge sedan, vänligen ta av dig dina skor och lämna denna plats omedelbart. Det fanns en väntelista men den åts upp av en åttabent mus”. Lurar man sig själv när man stannar och hoppas? Som ett envist barn som vägrar ta av sig skorna när det är läggsdags? Eller äventyrar man sig själv när man packar och drar? För det finns risk att man tar av sig skorna och får gå barfota resten av livet?

Om man nu har lurat sig själv ett tag, genom oändliga öppna monologer, genom lidelsefulla processer av hopp och förtvivlan, genom kladdiga sockersöta och sirapslena tankar som fäster sig på hjärnan och inte låter sig sköljas bort, om man lyckats så länge, då är det onekligen svårt, och det spelar ingen roll åt vilket håll. Du står inför en förgrening, och ingendera av vägarna är lätta att gå: antingen kommer du gå vidare osäker och förtvivlad med skorna på, eller så kommer du gå vidare osäker och förtvivlad utan skor.

Du kan antingen svälja dina känslor, dina beslut, dina tankar, handlingar, din förfluten och bekänna att allt var en bluff eller så kan du välja att somna om. Skillnaden är bara att nu när du väckt frågan kommer du själv ha svårt att somna om. För den här frågan vill ha sällskap, och du är dömd att göra den sällskap, av den enkla anledningen att vi på något sätt är ansvariga för våra skapelser. Ungefär som Pinocchios pappa. Snickaren som aldrig i hela sitt liv kunde ana det han höll på med skulle bringa honom så mycket huvudbry, men han kunde helt enkelt inte bara lämna sin lilla skapelse till docka åt sitt öde.

Optimisten i mig mumlar om att det kanske finns en tredje väg!? Som med så mycket annat. Den berömda tredje vägen. En mitten väg mellan höger och vänster. Det låter som en politisk manifestation. Men å andra sidan är livet i sig en politisk handling. Naiva oerfarna politiker som tror sig veta exakt vad de gör men i själva verket har ingen aning om någonting. Det är vi. Jag. Du. Han. Hon.