Det började bra mellan Emi och mig. Vi trĂ€ffades en sen lördagskvĂ€ll pĂ„ dans, och var bĂ„da tvĂ„ medlemmar i den inofficiella klubben âvi stĂ„r och ser pĂ„ och vĂ€ntar pĂ„ att bli uppbjudnaâ. Jag var klĂ€dd i en mörkblĂ„ skjorta och svarta jeans, och hade precis upptĂ€ckt att jag glömt tvĂ€tta glasögonen innan jag stack frĂ„n lĂ€genheten. SvĂ€rande tog jag av mig dem och började försöka skrubba bort fettflĂ€ckarna frĂ„n morgonens pannkaksstekande med skjortĂ€rmen. Det gick sĂ„ bra som man kan förvĂ€nta sig. Fettet kletade ut sig över ytan och gav mig ett synfĂ€lt av permanent dimma. NĂ„gon fnissade till nĂ€r jag svor igen, för att sedan sĂ€tta pĂ„ mig glasögonen. Irriterad över livet, vĂ€nde jag mig om för att se vem det var. En kort, kurvig kvinna med svart pageklippt hĂ„r och röda lĂ€ppar mötte min blick. KlĂ€nningen var konservativt knĂ€ppt upp till den smala halsen, men det gjorde henne bara mer vacker i mina ögon.
Halsen snörde ihop sig pÄ mig, men fötterna började röra sig mot henne, och kroppen följde med. Efter att ha hÀlsat pÄ henne med en röst som jag försökte göra sjÀlvsÀker och cool, började vi prata. Hon tyckte om konst, jag tycker om konst. Vi hade samma musiksmak, dÄ vi bÄda kunde uppskatta bÄde Mozart och Skillet lika mycket. Det dröjde inte lÀnge förrÀn jag blev uppslukad av henne, och ville veta allt.
Den natten trÀffade jag henne första gÄngen, och vi bytte telefonnummer. Hennes handstil var lika kurvig som hon, och namnet fick mig att bli varm i magen. Emi. TvÄ stavelser som fick mig att le med hela ansiktet. Hon skrev sitt nummer pÄ en nÀsduk, för att jag skulle kunna tvÀtta av glasögonen nÀr jag kom hem, utan att behöva anvÀnda smutsiga handdukar. Vi bestÀmde till sist att vi skulle mötas senare den veckan, för att jag skulle kunna lÀmna tillbaka nÀsduken.
Hon skulle komma till min lÀgenhet pÄ onsdagen.
Jag vaknade nĂ€sta morgon med hennes nĂ€sduk fortfarande i handen, och strĂ€ckte ut tyget en bit ovanför ansiktet. Emi. Emi som skulle komma till mig pĂ„ onsdag. Emi som skulle komma hem till mig pĂ„ onsdag. Jag satte mig upp med ett ryck och sĂ„g mig omkring. KlĂ€der strödda i ett rörigt hav över golvet. Att hitta nĂ„got att ta pĂ„ sig var lika lĂ€tt som att fĂ„ det kort man ville i âFinns i sjönâ. Mitt kök var i jĂ€mförelse mycket prydligare, dĂ„ jag hade tagit mig igenom diskhögen dagen före, men pannkakssmet hade skvĂ€tt upp pĂ„ den mörkblĂ„ kakelbĂ„rden bakom spisen, och jag hade inte torkat skĂ„pen pĂ„ Ă„ratal.
âDet Ă€r bara att kavla upp Ă€rmarna, min vĂ€nâ, viskade jag till mig sjĂ€lv och lade mig ner igen med en studsig duns som fick fjĂ€drarna i den gamla madrassen att gnissla kraftiga protester.
Jag rullade över pÄ sidan, och strÀckte mig efter glasögonen som jag slÀngt pÄ nattduksbordet innan jag somnade. De var fortfarande skitiga nÀr jag satte pÄ mig dem och jag bestÀmde mig snabbt för att de var högsta prioritet i dagordningen. Resten kunde komma efterÄt. Egentligen behövde jag inte ens stÀda idag om jag inte hade lust. Det var söndag, och hon skulle komma över pÄ onsdag. Gott om tid pÄ bÄde mÄndag och tisdag för att fÄ undan allt, och förresten sÄ hade söndag varit en vilodag sedan medeltiden, vad hade jag för skÀl att Àndra pÄ det?
SÄ istÀllet för att kavla upp Àrmarna och slÀpa upp klÀdhavet för att tvÀtta, sÄ rullade jag ur sÀngen och gick fram till den gamla tjockteven som stod pÄ en hurts lÀngst in mot vÀggen mitt emot sÀngen. Med ett enkelt tryck kÀmpade den sig sprakande igÄng och visade tv-hallÄans breda och leende mun. Jag drog fötterna mot köket och kastade ett öga pÄ köksbordet, dÀr en uppsjö av dagstidningar lÄg huller om buller med obetalda rÀkningar⊠RÀkningar som borde betalas sÄ snabbt som möjligt.
Men jag Àr en sÄdan slags person att nÀr jag vÀl har bestÀmt mig för nÄgonting sÄ har jag svÄrt att Àndra mig. Söndagen skulle jag vila- se pÄ tv, ringa upp Maria (min lillasyster, för senaste nytt pÄ skolfronten) och gÄ och köpa lite godis pÄ ICA. Det blev en lÄng och slö dag, och det senaste tillskottet till röran pÄ golvet var en Riesen-pÄse och en ölburk. Jag somnade framför teven som visade en repris av Morden i Midsomer.
MÄndagen gjorde jag mitt bÀsta för att komma upp ur soffan, och ringde min lillasyster. Hon hade börjat gymnasiet för bara nÄgra dagar sedan, och har aldrig haft det lÀtt att fÄ vÀnner. Jag ville försÀkra mig om att allt var bra. Efter det samtalet stÀdade jag faktiskt en stund, och i slutet av dagen kunde man ta sig över sovrumsgolvet utan att snubbla pÄ gamla boxers.
Tisdagen vaknade jag med panik klockan sex pÄ morgonen efter en mardröm som gick ut pÄ att jag drunknade i klÀder medan Emi sÄg pÄ. Det första jag gjorde var att tvÀtta glasögonen och torka dem med hennes nÀsduk. DÀrefter började jag omedelbart stjÀlpa upp klÀder frÄn golvet i famnen och letade reda pÄ en gammal korg sÄ att jag lÀttare kunde bÀra dem till tvÀttrummet tvÄ trappor ned. Riesen-pÄsen hamnade i sopen (jag har ingen sopsortering, finns inte plats) och ölburken hamnade i lÄdan för pantburkar som jag borde tömma nÀr jag ÀndÄ höll pÄ. Den dagen pratade jag med en granne i tvÀttrummet, hÀngde klÀder över alla lediga (rena) ytor i lÀgenheten och sorterade igenom tidningarna och skiljde dem frÄn rÀkningarna. Sagda rÀkningar lades i prioriteringsordning beroende pÄ hur brÄttom det var.
Den kvÀllen blev det ingen tv, utan dator. Jag satt med betalningsdosan in pÄ sena natten, och insÄg till sist att jag omöjligt kunde bjuda pÄ nÄgot gott nÀr Emi skulle komma nÀsta dag. Jag var praktiskt taget pank efter att ha betalat alla rÀkningar. Det som fanns i kylen fick rÀcka.
Jag lÄg och mumlade igenom alternativen till middag den natten nÀr jag egentligen skulle sova och vaknade pÄ morgonen med hÄret i den klassiska fÄgelbo-frisyren och djupa, svarta ringar under ögonen. HÄret var lÀtt ÄtgÀrdat med vatten och kam, men ringarna stannade dÀr de var under dagen medan jag fixade det sista inför kvÀllen nÀr hon skulle komma. Hon plingade pÄ dörren mycket tidigare Àn vÀntat, och jag öppnade med bultande hjÀrta och svor inombords över att jag bara hade en gammal bandtröja och ett par jeans med hÄl pÄ mig.
Alla sÄdana tankar försvann dock nÀr jag sÄg att hon hade pÄ sig en djupgrön, stickad lÄngtröja och en kort svart kjol. Jag kunde inte göra annat Àn att fumlande ta hennes skor och stÀlla dem bredvid mina egna gympadojor, och be henne att stiga in. Hennes första ord var:
âVilken fin lĂ€genhet du har, Rickard. Ăr det dĂ€r en Ă€kta?â
Hon pekade pÄ tavlan som hÀngde pÄ toalettdörren, en blyertsteckning förestÀllande Musse Pigg som jag fick nÀr jag var yngre och fortfarande bodde hemma.
Jag nickade. âFaktiskt. Min pappa köpte den pĂ„ auktion nĂ€r han var i USA, den Ă€r inte frĂ„n Steamboat Willy, men den Ă€r gammal.â
Hon nickade och sedan blev det tyst. Det var som att all energi vi haft pÄ lördagen hade försvunnit dagarna vi varit Ätskilda. Jag harklade mig och bad henne att kliva in i köket, som tack och lov var i acceptabelt skick.
âOch hĂ€r trodde jag att jag bara skulle hĂ€mta min nĂ€sduk? Hade du planerat nĂ„got⊠Speciellt?â
Hon nÀrmade mig med samma grace som en vildkatt och lade sin svala hand pÄ min heta axel. Jag ryckte hjÀlplöst pÄ axlarna.
âDet Ă€r vĂ€l inte mer Ă€n rĂ€tt att du fĂ„r nĂ„got för besvĂ€ret, eller?â
Hon tryckte sig mot mig och log snett. âOch vad skulle det vara?â
Jag kÀnde hur hjÀrtat dunkade i bröstet och vÀrmen i min mage kunde bara betyda en sak.
âMiddag! Middag, tĂ€nkte jagâ sa jag och drog mig undan mot köket. âDet finns inte mycket, men nĂ„got kan vi sĂ€kert hitta pĂ„.â
En snabb kyla drog över hennes ansikte, det Àr jag sÀker pÄ nu efterÄt. Men dÄ var jag för varm för att ens kunna tÀnka ordet. Vi gick tillsammans till köket och hon visade sig vara ett kulinariskt geni. Med det enkla jag hade i kylskÄpet gjorde vi tillsammans en underbar middag, och jag drog fram ett par dammiga ljus ur garderoben, som vi satte i min mammas gamla ljusstake. NÀr vi vÀl satt vid bordet och Ät var vi tillbaka dÀr vi började pÄ lördagen, med en enorm energi och kemi.
Vi pratade in pÄ sena natten, tills hon var tvungen att gÄ. Jag var pÄ vippen att be henne att sova över, men bet mig snabbt i tungan. Det skulle inte vara passande. Det var inte förrÀn hon hade gÄtt som jag insÄg att jag aldrig hade gett tillbaka hennes nÀsduk. Det bekymrade mig inte. Det skulle bara betyda att jag hade en anledning att söka upp henne den hÀr gÄngen.
Jag gick och lade mig den kvÀllen med glÀdje sprudlande i kroppen och hann knappt lÀgga huvudet pÄ kudden förrÀn jag sov djupt.
De nÀstkommande veckorna trÀffade jag Emi ofta- de flesta gÄngerna för att jag eller hon hade glömt ett plagg eller pryl hos varandra. Jag glömde min skjorta pÄ hennes vardagsrumsgolv, hon sina underklÀder under min sÀng. Det var en naturlig utveckling av vÄrt förhÄllande nÀr vi flyttade ihop. Vi hade ju praktiskt taget redan sakerna hos varandra, sade hon till mig med ett leende.
Det var kort efter att hon kom med sina kartonger och min Skillet-samling delade rum med hennes Evanescence som jag fick ett arbete. Inte en lÄngtidsanstÀllning, men ÀndÄ ett jobb. Det var pÄ spelaffÀren nÄgra bakgator frÄn centrum, och jag skulle börja jobba redan nÀsta dag. Den kvÀllen, nÀr jag sÄg pÄ medan hon sprang fram och tillbaka pÄ lÀtta fötter mellan potatisgrytan och diskbÀnken, kunde jag inte lÄta bli att tÀnka att livet var perfekt. Jag hade en flickvÀn som jag Àlskade mer Àn allt annat, och som jag ville dela mitt liv med, och ett jobb. Mer kunde jag inte önska mig.
Jag hade dock inte talat om för Emi att jag inte skulle vara hemma lika mycket lÀngre. Tanken var att det skulle vara lÀttare att sÀga att vi var tvungna att vara skilda Ät nÄgra timmar om dagen, om vi satt och Ät en trevlig middag.
Jag började lĂ€ttsamt. âDu Emi?â
Hon log. âJa, Rick, vad Ă€r det?â
Jag tog en bit potatis pĂ„ gaffeln och stoppade den i munnen innan jag fortsatte. Det var ingen idĂ© att försöka dölja det. âJag har fĂ„tt ett jobb.â
Emi nickade. âEtt jobb i nĂ€rheten?â
Om jag hade varit lika vis dÄ som jag Àr nu hade jag mÀrkt att hennes leende hade blivit vassare, mer onaturligt. Som om hon lÄtit en porslinsmask glida över ansiktet.
Jag ryckte pĂ„ axlarna. âDet beror pĂ„ vad man menar med i nĂ€rheten. Det Ă€r nĂ„gra gator frĂ„n centrum. Du vet, vid den gamla dockbutiken som du brukar gĂ„ till?â
Hon nickade igen, kort, och spetsade en potatisbit med gaffeln sĂ„ att metallen skrapade i porslinet med ett skĂ€rande ljud som fick mig att grina illa. âVad Ă€r det för jobb?
âJag ska stĂ„ i kassan pĂ„ spelaffĂ€ren. Du vet att jag kĂ€nner Anders som jobbar dĂ€r? Jo, han rekommenderade mig.â
âGjorde han. Vad⊠Trevligt.â Hon lade ned kniven och gaffeln pĂ„ bordet och tog min hand i sina.
âJag tĂ€nkte bara att du ville vetaâ sa jag och sĂ„g ned pĂ„ min hand dĂ€r hennes fingrar hade börjat smeka min handrygg med lĂ„ngsamma cirkelrörelser.
â⊠Ăr det hĂ€r jobbet verkligen sĂ„ viktigt för dig Rickard? Du skulle inte klara dig lika bra utan det?â
âJa, det Ă€r det. Du vet ju hur mycket jag vill ta mig ur att vara arbetslös? Det hĂ€r Ă€r en stor chans för mig!â
âMen Ă€lskling⊠Ăr det hĂ€r verkligen vad du vill? Vill du inte hellre vara kvar hĂ€r, hos mig pĂ„ dagarna?â
Jag sĂ„g förbryllat pĂ„ henne och ryckte min hand ur hennes tvĂ„. âDet lĂ„ter pĂ„ dig som att vi kommer att sluta trĂ€ffas bara för att jag inte kommer att vara hemma 24 timmar om dygnet! Jag lovar att inte göra sĂ„. Jag behöver bara⊠Jag behöver nĂ„got annat att göra pĂ„ dagarna ocksĂ„. Jag kommer att bli galen annars!â
Hon drog tillbaka sina hĂ€nder över bordet och lĂ€t dem istĂ€llet vila knutna i sitt knĂ€. âOm det Ă€r sĂ„ viktigt för dig. SĂ„ okej.â
Jag log mot henne och kĂ€nde hur en sten föll frĂ„n hjĂ€rtat. âTack Emi, för att du förstĂ„r.â
Hon log. âMmm⊠Men du, vad vill du ha för lunchlĂ„da pĂ„ jobbet?â
âJa, sĂ„ passar jag pĂ„ att kolla hur du har det nĂ€r jag Ă€ndĂ„ Ă€r dĂ€r och lĂ€mnar den.â
Min första impuls var att sÀga till henne att vi inte levde pÄ 1800-talet, och jag var ingen bonde som skulle ut och ploga pÄ Äkern tills svetten rann. Det kÀndes lite okÀnsligt, sÄ istÀllet ryckte jag pÄ axlarna och förklarade att hon inte behövde komma. DÄ smalnade hennes ögon, och hennes blick var sÄ skarp att det kÀndes som att hon försökte skÀra hÄl i mitt kött.
âMen jag vill göra det hĂ€r för dig.â
Och sÄ var den diskussionen slut. Vi hjÀlptes Ät att plocka undan efter maten, innan jag sade över axeln att jag skulle kolla hur det var med min lillasyster.
Om jag hade hÄllit blicken pÄ Emi hade jag sett hur hennes axlar spÀndes och munnen smalnade till ett tunt streck. IstÀllet gick jag glatt och satte mig pÄ min obÀddade sÀng och ringde Maria.
Samtalet gick bra, tills vi kom fram till den vanliga frÄgan- har du trÀffat nÄgon Àn?
Jag började omedelbart berÀtta om Emi, om hennes personlighet, sÀttet hennes ögon glittrade nÀr hon sÄg nÄgonting hon tyckte om, och hennes musiksmak, som var en av sakerna som förde oss samman frÄn början.
Maria tyckte det lÀt jÀttebra, och gratulerade mig⊠tills jag berÀttade att vi hade flyttat ihop.
âMen ni trĂ€ffades ju bara för nĂ„gra veckor sedan? Ăr du sĂ€ker pĂ„ det hĂ€r?â
Jag nickade entusiastiskt, innan jag kom ihĂ„g att hon inte kunde se vad jag gjorde. âJa, det Ă€r jag. Det Ă€r henne jag har vĂ€ntat pĂ„ Maria! Hon Ă€r den enda för mig.â
Min lillasyster tystnade i luren, och jag hörde en djup suck som fick mitt humör att blossa upp. âOm det Ă€r sĂ„ du kĂ€nner⊠Men var försiktig.â
Rösten jag anvĂ€nde var kall som is, och egentligen ville jag vĂ€lta ett kylskĂ„p över henne just dĂ„. âVad pratar du om?â
âDet Ă€r baraâŠâ Hon suckade igen. âDu ger dig alltid in i saker utan att tĂ€nka efter. Jag vill bara inte att du ska ta skada.â
Jag lade pÄ telefonen den kvÀllen, men om jag hade vetat vad som skulle komma hade jag skrikit i den, bönfallit min syster att dra med sig morsan och farsan och ta bort mig frÄn Emi. Bort frÄn lÀgenheten, staden, lÀnet. Tillbaka till dem, dÀr jag kunde kura ihop mig i ett hörn bakom mina tv-spel och vara trygg.
Jag började arbeta och trots att jobbet inte var sÀrskilt varierande fanns det gott om saker att göra- stÀlla upp nya spel, plocka runt i lagret som sÄg ut som hej-kom-och-hjÀlp-mig. Sortera bland outlet-spelen nÀr en grupp ungar pÄ vÀg hem frÄn skolan varit och rafsat runt i dem sÄ att Assasins Creed hamnade framför Final Fantasy X och GTA Vice City framför Yu-Gi-Oh! The Duelists of the Roses. NÀr det inte var nÄgra kunder dÀr kunde jag och Anders diskutera de nya spelen som var pÄ gÄng, och vad vi egentligen tyckte om att man kunde köpa spel direkt till konsolerna.
Vid lunchtid kom Emi mycket riktigt och hÀlsade pÄ mig med en ICA-kasse i handen och en blÄ basker pÄ huvudet. Vi satte oss utanför vid torget pÄ en bÀnk bland skrikiga barnvagnar och pÄflugna duvor. MatlÄdan var god. Det mÀrktes att hon hade lagt ned mycket tid. Men jag hann knappt Àta maten hon gett mig, för hon började genast frÄga ut mig om allt som hÀnt medan vi inte hade varit i samma rum. Minut för minut. Sekund för sekund.
Det fortsatte sÄ varje dag. Jag gick till jobbet, och vid lunch kom hon. Alltid med samma frÄgor, samma blickar. Samma förbannade lunchlÄda med rosa lock köpt pÄ Designforum.
Till sist sa jag Ă„t henne att sluta.
Jag stÀllde mig hastigt upp frÄn bÀnken och vankade fram och tillbaka över den grÄ asfalten. Mina gymnastikskor behövde lagas, den ena strumpan stack fram i ena Ànden.
âJag⊠Jag kan inte fortsĂ€tta sĂ„ hĂ€r.â
âVad menar du med âsĂ„ hĂ€râ, Rick?â
Jag bet mig i lĂ€ppen och gjorde mitt bĂ€sta för att undvika hennes ögon som skar in i mig som vassa skalpeller. âDet hĂ€r med att berĂ€tta varje sekund av vad jag gör för dig. Det Ă€r inte sunt.â
Ett kallt leende dök upp och försvann sÄ snabbt frÄn hennes ansikte att jag inte ens var sÀker pÄ att det hade varit dÀr frÄn början. Hon skrattade.
âMen det Ă€r ju det enda sĂ€ttet, förstĂ„r du vĂ€l?â
Jag stannade, sĂ„g pĂ„ henne dĂ€r hon satt med korsade ben med den rosa matlĂ„dan balanserad i knĂ€t. âVaddĂ„ âdet enda sĂ€ttetâ?â
âDet enda sĂ€ttet jag ska kĂ€nna att jag fortfarande Ă€r en del av din vĂ€rld.â Hon stĂ€llde ifrĂ„n sig matlĂ„dan pĂ„ bĂ€nken med ett dovt ljud och gick fram till mig.
âOch om det Ă€r nĂ„got jag vill⊠SĂ„ Ă€r det att vara en del av din vĂ€rld.â
Jag sÄg pÄ hennes hÀnder som hade börjat smyga över min bröstkorg som tassande möss, och kÀnde en varm kÀnsla inombords. Hon lutade sig fram och stÀllde sig pÄ tÄ sÄ att hon lÀtt kunde viska i mitt öra.
Hon lĂ€t andetaget sippra in i min hörselgĂ„ng, och jag rös. âDu vill vĂ€l vara en del av min vĂ€rld, eller hur?â
Hennes högra hand hade börjat knĂ€ppa upp min blĂ„randiga skjorta, och jag gjorde allt i min makt att komma pĂ„ spĂ„ret igen â att fĂ„ henne att förstĂ„ att hennes beteende skrĂ€mde bort mig frĂ„n hennes vĂ€rld, istĂ€llet för att locka mig till den.
Vi gick hem den dagen, och hon fortsatte att distrahera mig sÄ att jag omöjligen kunde frÄga ut henne. Men precis innan vi somnade den natten viskade jag i hennes öra:
âOm du vill hĂ„lla kvar mig- lĂ„t mig leva utanför dig ocksĂ„.â
Hon hade redan somnat med handen hÄrt runt min.
NÀsta morgon var en lördag, och vi sov fram till klockan tio pÄ förmiddagen. LÄg och vred oss i sÀngens vÀrme, lyckliga över att ha varandra. Men för varje gÄng hennes kropp vidrörde min kÀnde jag en tjock klump av kÄda formas i magbotten pÄ mig. Det kÀndes nÀstan rÀtt, det vi gjorde. Men nÄgonting var fruktansvÀrt, fruktansvÀrt fel.
Hon drog fingrarna lĂ€ngs min bröstkorg. âMhmmm⊠Rickard. Vad vill du⊠hitta pÄ⊠idag?â
Jag satte mig upp i sĂ€ngen sĂ„ att handen ramlade ned pĂ„ lakanet igen. âJag vet inte. TĂ€nkte kanske ta och ringa till Maria en snabbis. Du dĂ„?â
Hon hade satt sig upp medan jag pratade, och halkat ned mot min rygg sÄ att hennes bringa lÄg precis mot min rygg. Jag kunde kÀnna hennes bröst trycka mot min ryggrad. Hennes armar hÀngde snart över mina axlar, och hennes mun kysste mitt öra.
âJag tror att jag kan⊠hĂ„lla dig upptagen.â
Jag bet mig i lĂ€ppen. âJa⊠JaâŠâ Hon bet, gnagde mig i örsnibben âDet fĂ„r du gĂ€rna göra⊠Men jag mĂ„ste ringa Maria först.â
Hon slet bort armarna frĂ„n mig snabbare Ă€n blixten, och bet hĂ„rt innan hon drog sig bakĂ„t. âRingde du inte henne hĂ€romdagen? Vad Ă€r sĂ„ viktigt nu?â
Jag ryckte pĂ„ axlarna. âVi hĂ„ller kontakten, hon och jag. Det Ă€r det vi gör.â
Hon lÀmnade sÀngen med ett argt uttryck i ansiktet och smÀllde igen dörren till toaletten efter sig, sÄ att Musse Pigg vajade orovÀckande fram och tillbaka pÄ sin spik. Jag andades ut. Det var som att dras mot ett svart hÄl, att vara i samma rum som henne. Förr eller senare, kÀndes det som, skulle jag slukas. Samtidigt var det omöjligt att slita sig frÄn henne. PÄ samma sÀtt som rymdfarkoster och meteorer drogs in i det mörka inre i ett maskhÄl, var jag förlorad till Emi.
Jag satte pĂ„ mig klĂ€der och gick ut den dagen. Bort frĂ„n det svarta hĂ„let, i ett försök att prata med nĂ„gon. Jag ringde Maria. Hennes första ord nĂ€r jag berĂ€ttade för henne hur det kĂ€ndes var mot förmodan inte âvad var det jag saâ. IstĂ€llet suckade hon igen, och skrattade bittert pĂ„ andra sidan luren.
âBara du Rickard. Bara du skulle kunna hitta en sĂ„ psycho brud pĂ„ första försöket.â
âStrunt samma!â utropade jag irriterat, innan jag sĂ„g mig omkring för att se till att ingen hört. âDet spelar ingen roll hur jag hamnade i den hĂ€r skiten- jag vill ut ur den.â
Hon var tyst i andra Ă€nden. âOm jag vore den typ av mĂ€nniska som trodde pĂ„ att krossa mĂ€nniskor i ett försök att de sjĂ€lva ska bygga upp sig skulle jag sĂ€ga nĂ„got dumt nu. Det rĂ„kar bara vara sĂ„ att jag Ă€r en sĂ„dan mĂ€nniska.â Jag höll andan. âJag Ă€r din lillasyster, och kommer dĂ€rför att sĂ€ga det hĂ€r rakt ut: skyll dig sjĂ€lv. Du har bĂ€ddat din egen sĂ€ng- en sĂ€ng som jag för övrigt försökte avrĂ„da dig frĂ„n- och nu har du mage att komma och ringa till mig sĂ„ fort det börjar bli lite obehagligt? Vad fan Rickard! Vad fan!â
Hon lade pÄ, pÄ andra sidan, och jag stod snart och stirrade pÄ luren. Vilket datum var det idag? Ah, PMS.
Jag gick inte hem direkt den dagen, utan satte mig pÄ en parkbÀnk och iakttog pensionÀrsparen som satt runt omkring mig och tittade pÄ duvor och stadsskulpturer.
Emi och jag var inte den typen av par. Det lĂ„nglivade, kĂ€rlek-för-evigt-paret. Jag hade trott det, men det var en illusion. Vi satt inte pĂ„ kvĂ€llarna och spelade schack eller löste korsord. Vi var i min sĂ€ng. I sĂ€ngen som numera borde kallas âvĂ„râ.
Jag svor tyst för mig sjÀlv och sÄg ned pÄ mina köldnariga hÀnder- hösten kom tidigt. Sommaren var kort.
Och lika kort var min fortsatta tid utomhus.
Emi kom springande nedför gatan med en mössa i handen, och stĂ€llde sig till sist framför mig. âDu glömde den hĂ€r Ă€lsklingâ hon drog mössan över öronen pĂ„ mig. âKom sĂ„ gĂ„r vi hem.â
Jag hade inte ens stoppat ned mobilen i fickan, men hon tog tag i min andra hand och drog med mig tillbaka till lÀgenheten. Uppför grÄ, ekande trappor.
Jag sÄg pÄ som i en dimma nÀr hon tog av sig sina svarta lackskor, och vÀnde sig om mot mig. Dörren till trapphuset slog igen bakom mig med en dov smÀll. Hon sade Ät mig att sÀtta mig ned, och det gjorde jag. Hon löste upp knuten pÄ mina skor och drog av mig dem. Först den vÀnstra, sedan den högra. Hennes hÀnder stannade upp vid min högra fotled.
âDe Ă€r sĂ„ smĂ€rta. SĂ„ smala och fragilaâ, viskade hon med nĂ„gonting liknande vördnad i rösten.
Det fick min mage att vÀnda sig. Det kÀndes lika fel som nÀr jag vaknade bredvid henne.
âKom sĂ„ tar jag den dĂ€râ, sa hon och pekade pĂ„ mobilen som jag höll i ett stenhĂ„rt grepp. âDu har vĂ€l pratat klart för idag, eller hur? Nu Ă€r det dags för oss.â
Blotta tanken pÄ att lÀgga mig i samma sÀng som henne igen fick klumpen i magen att spruta taggar upp i matstrupen.
â⊠Kan vi inte se pĂ„ en film istĂ€llet?â frĂ„gade jag, trött och uppgiven.
Hon stelnade till och slĂ€ppte mina gympadojor som föll ned pĂ„ golvet med tvĂ„ korta smĂ€llar, den ena efter den andra. âMen. Vi hade ju bestĂ€mt det hĂ€r, inte sant? Vi har bestĂ€mt det tillsammans.â
Jag hann inte svara, hon hade redan tagit ett bestÀmt steg mot mig och tagit tag i min mobilhand. Hon tryckte in sitt pekfinger i inbuktningen utmed tumleden sÄ att jag var tvungen att slÀppa apparaten. Den föll till golvet och anslöt sig till mina skor. Jag sÄg pÄ Emi. Hennes ansikte var förvridet av ilska, och kÀkarna var sÄ hÄrt spÀnda att jag kunde höra hennes tÀnder knaka mot varandra. Hon skrÀmde mig. Hon skrÀmde livet ur mig.
âOkejâ, sa jag och försökte dra bort min hand ur hennes. âVi gör som vi hade bestĂ€mt. Jag tĂ€nkte bara att vi kanske behövde lite variation pĂ„ vĂ„ra kvĂ€llar.â
âVariation? Vad fick du den idĂ©n ifrĂ„n.â hon gav ifrĂ„n sig ett kokett skratt. âJag Ă€r dĂ„ nöjd som vi har det.â
PÄ det sÀttet fick hon som hon ville, och vi spenderade resten av dagen i sÀngen med varandra. Vi spenderade hela helgen i sÀngen med varandra, och jag fick inte ens gÄ upp för att Àta mat. NÀr jag kom tillbaka till jobbet pÄ mÄndagen var jag skakig, blek och hade svarta ringar djupare Àn Djuphavet under ögonen. Anders frÄgade omedelbart nÀr jag kom in vad det var för fel. Vad skulle jag sÀga? Han skulle bara tycka att jag hade tur som hade en flickvÀn. IstÀllet ryckte jag nonchalant pÄ axlarna och började jobba. Han trodde sÀkert att jag inte mÀrkte blickarna han gav mig den dagen. Att jag inte mÀrkte den oroliga rynkan i pannan pÄ honom.
Emi hade varit och köpt saker pÄ stan nÀr jag kom hem. Det lÄg tre kassar precis innanför dörren som jag fick kliva över för att komma in. Jag brydde mig inte om att kolla var de kom ifrÄn, utan gick istÀllet förbi och in pÄ toaletten, dÀr jag satte mig med en tung duns pÄ toalettlocket och lÄste dörren med ett klick. Jag orkade inte se henne. Jag kom inte ut förrÀn det var dags att Àta middag.
Hon hade inte mÀrkt att jag kom hem, och frÄgade istÀllet varför jag kom sÄ sent. Jag lÄtsades att jag hade varit och tagit en öl med Anders.
Den natten fick jag reda pÄ vad som hade varit i kassarna, nÀr hon drog upp rep och handklovar precis nÀr vi skulle gÄ och lÀgga oss.
âDu pratade om att vi behövde variation Rick. Jag funderade under dagen, och kom fram till att jag hĂ„ller med. Vi har varit alldeles för tama hittills.â
Hennes blick var hÄnande och leendet en glaciÀr. Min mage sjönk lÄngt ned till fötterna nÀr jag sÄg hur hennes vita fingrar smekte den glÀnsande metallen. Hon tryckte in mig mot sÀngkarmen och bet mig retsamt i örat.
Jag hade försökt gÄ emot hennes vilja, och fick nu betala priset.
Det var egentligen inte förrÀn pÄ fredagen som saker och ting började spÄra ur pÄ allvar. Jag gick till jobbet, och hon kom inte med lunch. Eftersom jag hade rÀknat med henne hade jag inte tagit med mig min plÄnbok. Anders skickade hem mig, istÀllet för att jag skulle vÀnta till kvÀllen för att Àta. Chefen var sjuk den dagen, hade han förklarat, och han skulle inte mÀrka om det bara var en person i butiken den dagen.
Jag drog en lÀttnadens suck nÀr jag kom hem och sÄg att hennes lackskor saknades pÄ skohyllan. Frihet. Jag kunde laga min egen mat, utan henne, och kanske till och med fÄ lÀgga mig pÄ sÀngen utan att behöva anstrÀnga mig i den. Den euforiska vÀrmen spred sig till mitt ansikte och för första gÄngen pÄ en vecka log jag sÄ att ansiktet kÀndes som att det skulle spricka. Vad skulle jag göra först? Ringa⊠Maria hade inte ringt tillbaka sedan vi pratade med varandra sist. Skulle jag göra ett försök?
IstÀllet för att utmana ödet satte jag mig pÄ sÀngen med laptopen i knÀt och kollade upp nÄgra nya videor pÄ YouTube. Jag glömde helt bort tiden, och nÀr jag kommit fram till en film med kattungar som rullar runt pÄ golvet tillsammans med ett garnnystan, var det egentligen dags för middag. Emi var fortfarande inte hemma. Jag reste mig upp och strÀckte pÄ mig sÄ att ryggraden och revbenen knastrade, innan jag gick fram till byrÄn och drog fram plÄnboken. Efter att ha kollat igenom kontanterna bestÀmde jag mig för att gÄ pÄ McDonalds och Àta istÀllet för att vÀnta pÄ det svarta hÄlet. En fet Big Mac med fettdrypande-
Jag stannade upp i tanken nÀr jag hörde ljudet av ytterdörren som öppnades, och stÀngdes.
Jag stoppade plĂ„nboken i bakfickan och sneglade mot fönstret. Var det vĂ€rt risken? âRick, Ă€r du hemma? Jag var pĂ„ stan och köpte lite fler grejer. âVariationâ Ă€r numera mitt andranamn, Ă€lskling!â
Min kropp svarade pÄ frÄgan innan hjÀrnan hann tÀnka igenom beslutet, och med flinka fingrar drog jag upp fönstret och hivade mig ut genom det. Precis innan jag trÀffade marken kom huvudet fram till svaret. Nej, det var inte vÀrt det.
Det första jag mÀrkte nÀr jag vaknade var att vÀggen jag öppnade ögonen mot inte var vit, vilket uteslöt att jag var pÄ ett sjukhus. Underligt. Det andra var att hela kroppen vÀrkte, och jag kunde inte öppna mitt högra öga ordentligt. Jag försökte vrida pÄ nacken. Den protesterade med dunkande smÀrta men det gick. Synen var suddig pÄ lÀngre hÄll Àn fram till min egen nÀstipp- jag hade inga glasögon.
âVar Ă€r jagâ, mumlade jag och gjorde ett försök att sĂ€tta mig upp.
Resultatet var ovÀntat. Den brÀnnande kÀnslan i ryggen var uthÀrdlig, och jag hade kunnat sÀtta mig upp⊠Om det inte vore för kedjorna som fÀngslade mig vid en vÀlbekant sÀngkarm.
Ljudet av fotsteg ekade precis utanför rummet och fick mig att rysa i hela kroppen. Jag blundade för att slippa se det oundvikliga.
âDu Ă€r vaken nu ser jag, Ă€lskling.â
Rösten kunde jag dock inte rymma frÄn. Fler fotsteg, och tvÄ varma handflator knuffade ned mig pÄ madrassen igen, dÀr jag landade med en duns som gjorde att skallen exploderade av smÀrta. Jag grimaserade, och ett skratt fick mina öron att pulsera i huvudet.
âĂ
h, Rick.â En tyngd slog sig ned bredvid mig, och smala fingrar drog hĂ„ret ur ansiktet pĂ„ mig. âSe bara vad all öl med Anders har gjort med dig. Att du skulle fĂ„ för dig att du kunde flyga? Hur mycket drack du, dummer?â
Jag svalde hÄrt nÀr hon kravlade ned i sÀngen och kurade ihop sig bredvid mig. HÄret stÀllde sig dÀr hennes hud nuddade min. Hon bet mig i örat, och började sedan viska hur hon skulle ta hand om mig- jag behövde inte vara rÀdd. Jag behövde inte vara rÀdd.
âMen inget ont kommer utan nĂ„got gott, Ă€lsklingâ, tĂ€cket frasade nĂ€r hon rörde sig och kysste min panna. âDet hĂ€r Ă€r ett tydligt bevis pĂ„ att du inte kan umgĂ„s med Anders lĂ€ngre, och dĂ€rför sjĂ€lvklart inte kan jobba.â
HjÀrtat stannade i bröstkorgen pÄ mig, och det kÀndes som att mina lungor klÀmdes i ett skruvstÀd.
âOch det betyder att du kommer att vara med mig, varje dag. Du behöver inte ens gĂ„ ur sĂ€ngen, vet du. Jag har en vĂ€n som jobbar pĂ„ Ă„lderdomshem â du behöver inte ens ta dig till badrummet.â
Hon kysste min panna igen.
âDet Ă€r inte mycket variation, Rickard. Inte mycket variation alls⊠Men det verkade pĂ„ dig som att du inte var sĂ„ förtjust i det nĂ€r jag vĂ€l försökte.â
âSĂ„ bekymra dig inte om nĂ„got nu- jag ska ta hand om dig.â Hon lyfte retsamt kedjan som fjĂ€ttrade mig till sĂ€ngen, och lĂ€t den falla igen med ett vasst rasslande ljud. âDet enda du behöver göra Ă€r att ligga hĂ€r, och lĂ„ta mig anstrĂ€nga mig.â
En sist kyss, och hon drog sig ur sĂ€ngen, och gick fram till dörren. âVi ses senare, Rick. Ha en trevlig natt.â
Dörren slog igen med en smÀll, och lÀmnade mig ensam i mörkret. Jag andades snabbare och snabbare nÀr jag vÀl var ensam, tills det kÀndes som att luften omöjligen kunde nÄ mina lungor. Till sist blev allt svart, och jag svimmade.
Och nu ligger jag hĂ€r, och vĂ€ntar pĂ„ henne. Jag har försökt dra sönder kedjorna med bara hĂ€nderna, försökt bita sönder dem tills lĂ€pparna blödde. Nu ligger jag hĂ€r, och vĂ€ntar pĂ„ henne. VĂ€ntar pĂ„ att hon ska komma tillbaka. Min enda rĂ€ddning, om jag har nĂ„gon sĂ„dan, Ă€r att jag med nöd och nĂ€ppe kan knacka pekfingret mot vĂ€ggen bakom sĂ€ngen. Om jag nu bara kunde komma ihĂ„g morsesignalen S.O.S. Ăr det tre korta, tre lĂ„nga, tre korta? Eller tre lĂ„nga, tre korta, tre lĂ„nga? Det Ă„terstĂ„r att se om jag kommer ihĂ„g det innan hon kommer tillbaka. Emi.
s-u-f-j-a-n-s-t-e-v-e-n-s
2087
vaporwave
amandla
baratheonpilled
tangentwithtanner
izzy806
origamiaround
gracieabrams
