Reflektion och poesi

Frid.

Något lite lättare.

När jag skrev något fundamentalt om klackar.

Jag drömmer om en ny chans.

Att leva om.

Göra rätt.

Annorlunda.

Få ett annat resultat.

Jag drömmer om det, trots att jag vet vad det skulle innebära.

För andra.

Det spricker i asfalten.

Det spricker i mig.

Jag drömmer om klackarna igen.

Skinnjacka och motorcykel.

Storstäder och landsbygd.

Var som helst utom här.

Men mest drömmer jag om energi.

Vara glad annat än stötvisa ögonblick.

Bortom hjärndimman.

Utmattning.

Sorg.

Och depression.

Jag drömmer om allt jag skulle försaka.

Upplevelser.

Vänner.

Allt.

Det var för mycket med två unga kvinnor med ambitioner och framtidstro.

För mycket med någon som kommer över med glass.

För mycket med någon som bryr sig.

Vad jag idag hade gett för vänner som oss.

Som gav.

Som lyssnade.

Som stöttade.

Och kom med glass.

Eller kanske gäller det inte längre mig.

Att de är lättkränkta, mjuka och känsliga.

"Bara för att du är stött, betyder det inte att du har rätt."

Jag tittar på orden igen, undrar var gränsen går för mitt eget välmående. Hur många fler memes jag kommer scrolla förbi innan jag tillslut tar bort honom från min vänlista. Hur mycket mer jag orkar.

Jag hindrar mig från att svara något dumt. Något om att tyckande får konsekvenser. Att det inte går att vara okänslig mot alla utom dig själv och tro att folk kommer stanna kvar.

Mitt privilege är att jag kan ta ett steg tillbaka, det handlar inte om mig, inte direkt.

Kommer livet.

Tillbaka.

Och resan du gjorde.

Känns bättre i ljuset.

Än vinterns mörker.