One-way Communication

...på den här bloggen alltså.

Jag har skaffat en ny, efter många om och men. Och den är inte färdig, för jag har 200 gamla inlägg (från den här bloggen) som måste redigeras manuellt och kategoriseras och jag har fortfarande inte lyckats få över alla kommentarer, eller jo det har jag, men de ligger inte på plats. Hm. Men det går att kommentera iallafall! 

Den nya bloggen hittar ni här. Lägg den i era favoriter, rssa den eller gilla den på bloglovin eller prenumerera på annat sätt så kommer det säkert några smarta inlägg där snart. Inom kort, faktiskt. Jag ska bara på maskeradbröllop först. Och njuta klart av mitt besök från Sverige. 

Och eftersom jag inte kunde bestämma mig för om jag ville ha en .se eller en .com så blev det ett konstigt mellanting. .co. 

Jamen jag HAR skaffat en ny blogg. Jag har bara inte konverterat allting ordentligt och dessutom saknar jag alla kommentarer, så ni får vänta en stund till på den nya adressen (som btw har en header som är så jävla in your face så jag nästan får huvudvärk av att se på den). (Det är säkert positivt). (Om inte annat kan jag ju alltid hävda att det är storleken som räknas, speciellt på typsnitt). 

Men just nu är jag så jävla pissed off. Eller främst ledsen kanske. Det är ju alltid en ledsen känsla som ligger bakom ilska. Aaaaargh. 

Och det här får bli ett kryptisk inlägg för jag vetefan vem som läser här. 

Men låt mig konstatera en sak, helt generellt, som jag verkligen verkligen borde ha lärt mig av tidigare misstag i mitt liv: Det är fan ingen mening med att spara på människor som får en att må dåligt. Det är ingen idé att vara den stora jävla människan som visar empati och förståelse för en annan människas situation igen och igen och igen. Nån jävla gång får det faktiskt vara nog. Jag pallar inte att vara överslätande en gång till. 

I'm so fucking sorry, men jag kan inte agera morsa åt vuxna människor år ut och år in. Jag har fan nog med att ta hand om mig själv, min partner och mitt eget jävla barn. (Ja, alltså, han är förstås inget "jävla barn", men ni förstår kanske min frasering här). 

Ta ingen skit var det nån feministisk bok som upplyste mig om nångång. 

Åh vad jag önskar att jag kunde lära mig det, vad jag önskar att jag inte behövde vara den som satt och grät på kvällen för att någon för sjuttioelfte gången tycker att jag säger/gör/agerar/beter mig på "fel" sätt utan att ifrågasätta mig utan istället går iväg och är personligt provocerad och sur över det. Och vägrar prata om det. "Stör mig inte när jag är kränkt av dig". Fuck my life.

Och åh vad jag önskar att jag var i Sverige. Hos min familj, hos mina riktiga vänner, som älskar mig trots alla mina fel och brister och som inte fegar ur utan faktiskt säger till när jag gör eller säger något som de uppfattar som ett påhopp av en eller annan grad. 

För vet ni vad? Jag är inte en speciellt ond människa. Jag är faktiskt ganska snäll. Visst kan jag komma till att säga något som låter fel, men fråga mig då för i helvete hur jag tänkte nu? För oftast råkar det vara så att det jag sa och det du hörde inte var det jag menade. 

Fan också. 

Jag vill hem. 

Jävla skitliv. 

Okey. Jag behöver flytta min blogg. 

Jag har tänkt på det länge och väl och nu är måttet rågat. Tumblr uppfyller inte mina bloggneeds. 

Men eftersom jag varit här forever har jag noll koll på vilka andra bloggportaler som finns och vilka som är bäst för nån som inte alls orkar sitta och pilla med htlm-kod hela dagarna. 

Jag vill mest ha alla basicfunktioner, ni vet, de där som alla andra bloggar har. Typ arkiv som inte ligger i en dold överkant och kategorier och sånt. En länklista. Och helst utan att den behöver ligga på en blogg.se-adress eller liknande. 

Går det att ordna månne? 

För nytillkomna läsare kan jag upplysa om att jag har ett långkörarprojekt som går ut på att granska alla källorna i Pär Ströms bok "Sex feministiska myter". Boken verkar visserligen fallit lite i glömska hos de flesta (att föredra förstås) men jag ser ändå referenser till den i diverse genusdebatter och trovärdigheten hos källorna går tydligen inte att rucka i en diskussion om de samma om man inte kan presentera kritik mot alla 112 källor samtidigt. Vilket alltså är poängen här. 

För mer info om syftet, hur man går till väga för att deltaga samt alla referenser och länkar till de samma hittar ni här.

Inledningsvis kan jag upplysa om att jag upptäckt en liten lustig detalj angående källorna, förutom det faktum att det inte alls är 112 källor utan 112 referenser till 99 källor. Jag har också noterat att Pär använder sig av Annica Dahlströms bok Könet sitter i hjärnan i sin löpande text (s. 10-12), men att han faktiskt missat att lista henne bland sina källor i förteckningen. Vadan detta, Pär? Bara ett misstag, eller ett erkännande av att Dahlströms bok faktiskt redan blivit bemött med en hel del kritik? 

Nåväl. Vidare till dagens granskning, som passar väl ihop med mitt tidigare inlägg om aporna, nämligen en granskning av den lilla passagen vid namn Människan är ett djur (s. 17-18), och som innehåller inte mindre än 6 referenser, nr 17-22 (men jag kommer skippa nr 18 för tillfället, den kräver att jag tar mig till ett bibliotek, och det hinner/orkar jag helt enkelt inte just nu). 

Pär börjar stycket med att anta att "djuren knappast kan vara påverkade av människors könsroller och sociala normer. Om naturen har skapat djuren så att könen skiljer sig åt av biologiska skäl, varför skulle människan vara ett undantag?" 

Redan i introduktionen glömmer Pär således att tänka ett steg längre och ifrågasätta varför våra sociala normer och könsroller uppkommit från första början. "Naturen" är inte "Gud" och därmed statisk. "Naturen" är "evolutionen". Vi utvecklas i förhållande till våra miljömässiga förutsättningar och vår sociala och kulturella miljö, och de som inte utvecklas därefter - dör. Darwin på sitt bästa. 

Men vidare. 

Referens 17: Ett forskningsprojekt med "apor", som visserligen står med som granskad av En människa i orginalinlägget, och det är även henoms tips på motgranskning som jag tar upp nu. Tipset består av Forskaren och biologen Malin Ah-King som redan har granskat studien närmare, på 14 sidor närmare bestämt, och den texten är verkligen läsvärd på alla möjliga sätt och vis. Men jag förstår om ni inte pallar det, så för att det hela ska bli lite mer lättåtkomligt kör jag en snabbgenomgång här. 

Det specificeras inte vilka apor det är som gäller i Pärs bok, men det är Gröna Markattor. Pär Ström hänvisar till Scientific American 2005 och konstaterar, vilket stämmer väl överens med vad artikeln hävdar, att 

Forskarna fann att hannarna ägnade mer tid åt att leka med de "pojkinriktade" leksakerna (orange boll och polisbil. Inte lastbilar som Ström skriver i ett tidigare stycke, min anm.) än honorna, medan honorna ägnade mer tid åt det "flickinriktade" leksakerna (En docka och en röd gryta, min anm.). 

Problemet är bara att det verkar som att det inte alls var det forskarna fann, eller iallafall inte borde funnit. Malin Ah-King påvisar att

när man ser graferna, där hanars och honors procent av tid med maskulina respektive feminina leksaker jämförs, är det lätt att tro att hanarna föredrar maskulina leksaker och honorna feminina. Men om man jämför den tid hanarna spenderat med olika leksaker visar det sig att hanarna varken spenderar mer tid med maskulina eller feminina leksaker.

Men honorna då? Varför visade de en preferens för de så kallade feminina leksakerna? Och på vilket sätt är egentligen en röd gryta "feminin" för en apa som inte lagar mat? 

Författarna resonerar att den gemensamma nämnaren för de feminina leksakerna är färgen rosa /röd (dockans ansikte och kastrullen). Detta skulle kunna vara en signal för att framkalla omhändertagande som ökar ungarnas överlevnad, hävdar de och refererar till en studie som utförts på rhesusmakaker.

Men om omhändertagande är grejjen, borde inte honorna i så fall visat extra stort intresse för de två leksakerna som hade "djurlikt" utseende, nämligen dockan och den könsneutrala hunden? Nej. 

Sammanfattningsvis fanns det inte någon ”preferens” för de leksaker som man skulle kunna tänka sig signalera omvårdnad, dockan och hunden, varken bland honor eller hanar.

Jahapp! Det var det. Ingen speciell preferens hos hanarna. En eventuellt biologisk preferens för röda färger hos honorna som mer troligtvis handlar om mat än om omhändertagande. Omhändertagandet skulle då bestå i att aporna skulle tolka rosa som en signal att ta hand om en nyfödd, och samma tendenser går att se hos människor, dvs att flickor i högre grad väljer rosa färger. Men att detta skulle ha att göra med nyfödda barn är ett märkligt antagande att göra, med tanke på att det finns väldigt många barn i världen som inte är rosa när de föds. Västerländskt tolkande alltså, och säger ingenting om biologiska och universella tendenser hos kvinnor globalt.

Och vad har nu egentligen en studie av markattor för betydelse för att förstå människors beteenden? Inte så mycket kanske, om vi tänker lite evolution igen. 

Hypotesen om att markattor skulle uppvisa könsskillnader i leksakspreferens baseras med andra ord felaktigt på en överförd hypotes om mäns jagande och kvinnors omvårdnad i jägar- och samlarsamhällen. Detta menar jag inte alls stämmer med markattornas sätt att leva, i trädkronorna och på en vegetabilisk diet.

Nej just det. Det var ju det också. Våra eventuella biologiska könsskillnader skulle inte uppkommit av samma anledning som markattornas, eftersom vi lever/levde på helt olika vis. Inte så jävla relevant då, kanske. 

Betyg: Inget bevis för biologiska könsskillnader hos människor i den här studien. Möjligtvis några hos markattor, även om det inte riktigt går att tolka ursprunget till den. Dessutom uppvisar studien en massa brister i tillvägagångssätt och statistisk säkerhet i förhållande till referensgruppering (vilket är för tråkigt att skriva om i en blogg, eller iallafall i den här bloggen, så ni får helt enkelt gå till ursprungskällan för att läsa om det.)

Dock råkar det vara så de här studierna som Pär refererar till faktiskt har som poäng att försöka bevisa skillnader mellan män och kvinnor via djurriket - men deras tolkningar och så kallade bevis tar Pär inte upp i sin bok. Han låter sitt första antagande om att det är rimligt att anta att människor och djur tillika har biologiska könsspecifika beteenden tala för sig självt. Smart retorik, faktiskt. Det är väldigt svårt att hävda att studierna han hänvisar till inte bevisar några som helst likheter mellan människor och djur, när han faktiskt aldrig har påstått det, explicit.

Så som slutpoäng får jag bara konstatera att Pär inte refererar till studien korrekt eftersom han presenterar resultat som inte existerar, att hannarna lekte mer med de manligt kodade leksakerna, samt att det för honorna inte handlade om att de "flickinriktade" leksakerna var just kvinnligt kulturellt kodade, utan om att de hade en specifik färg. 

Undrar om det här lösrykta antagandet kommer vara fortlöpande hela boken igenom? 

Det återstår att se!

Scott Pilgrim vs. the World. 

Storyline: Scott Pilgrim must defeat his new girlfriend's seven evil exes in order to win her heart. 

Underhållande, och ett spännande berättarspråk. Till en början. 

Bjöd på ganska många "Men haha, vafan är det som händer nu?". Till en början. 

Och sen blev det mest tjatigt. Mycket moral. Också mycket dubbelmoral.

Man får exempelvis inte slå tjejer. Pilgrim vägrar slåss med tjejer. "I can't fight a girl. Girls are... soft." Filmen tar ett otroooooligt stort avstånd mot våld mot kvinnor. Nej, jag menar förstås mäns våld mot kvinnor. Kvinnor får gärna slå andra kvinnor. (Missförstå mig rätt, jag är emot allt våld IRL, men om man ser en film vars historia liksom bygger på våld är det svårt att inte bli irriterad över könsrelevansen. Det är fiction, för fan! Släpp det!) När en man sparkar en kvinna nedför en trappa visar filmens avståndstagande sig i att tv-spelstext med ordet "BAD!" dyker upp i rutan. Två gånger. Jamen okey, vi fattar. Dock är det inga som helst problem att kvinnor slår män. Såklart. Och den enda kvinnliga fienden besegras på ett sexrelaterat sätt, såklart. 

I övrigt inget sex, mycket snack om att inte ha sex istället, men det hindrar dem inte från att ändå ha med en förspelsscen där Pilgrim ligger nedbäddad under täcket och Ramona står på alla fyra i sängen endast iklädd underkläder och kysser honom. Fullständigt onödig scen på alla sätt och vis, historiemässigt. Men att det faktiskt var den enda exponerande scenen är tråkigt nog ett plus. Hm. 

Det är en bög med också. Han är verkligen bög. Det är det enda han är. Allt han tänker på är att knulla killar. Såklart. Så som bögar generellt är. Kuktokiga. Och så får han agera Pilgrims samvete också. Och vara en skvallertant. Jamen såklart. 

Den klarar sig igenom Bechdeltestet med nöd och näppe tack vare den här konversationen:

Knifes: Vad var det du hette? 

Kim: Kim. 

Knifes: Och du spelar trummor? 

Kim: Ja. 

Knifes: Cool. 

Betyg: Goda intentioner men ack så fel det kan bli ändå. Fast veganen var rolig. Där skrattade jag faktiskt högt. Också plus för att alla var sådär halvsnyggfula. Inga perfekta modeller här inte, varken bland tjejerna eller killarna. Coola namn också, sånt där gillar jag. Snyggt berättarspråk som sagt, även om charmen försvann ungefär två tredjedelar in. Och om det fanns en metafor nånstans i relation till alla de här dörrarna som dök upp i tomma intet hela tiden så kändes den ändå lite malplacerad i just den här filmen. 

Men! Nijas somnade inte förens de sista fem minuterna och den hade ett tempo som gjorde att 1 timme och 47 minuter faktiskt inte kändes som speciellt lång tid. Och jag skrattade faktiskt. 

Vilde: Mamma, mamma, kom och se vad jag har skrivit!

Hannah: svimmar lite

Efter mitt inlägg om aporna skrev Fanny en väldigt bra fortsättning på det, där hon frågar sig hur vi kan öka solidariteten och knyta fler starka känslomässiga band även utanför våra tvåsamma kärleksrelationer. 

Eftersom jag själv lever fruktansvärt tvåsamt och isolerat från allt vad familj och nära vänner heter (av geografiska skäl) så är det kanske hyckleri från min sida att skriva om att bygga ett annat slags samhälle när jag absolut inte drar mitt eget strå till stacken i just den här frågan. 

Men det är ju tillåtet att drömma. 

Jag tror inte riktigt på att bo i kollektiv, jag vill ha lov att vara ifred i mitt eget hem och den eller de jag valt att leva ihop med. Men jag menar att det inte behöver stå i vägen för en djup gemenskap och solidaritet med andra.

Sedan tror jag egentligen inte på det här urbaniserade samhället heller. Vi ska inte bo så många på en och samma plats, vi blir avtrubbade. Vi känner inte våra grannar, vi vaktar vårt eget hus, vi lägger oss inte i andras problem. 

Jag tror att vi är flockdjur. Men knappast i för stora flockar. 

Så jag önskar mig ett scenario á la Barnen i Bullerbyn. En sisådär 3-7 hus med en familjekonstallation i varje (hur nu den väljer att se ut, singlar eller vänner eller polyfamiljer, spelar ingen roll). Med gemensamma utrymmen utomhus. Med lagom mycket insikt i de andras privatliv, så pass mycket att man kan vara till hjälp utan att någon specifikt behöver be om det, men så pass lite att alla fortfarande kan känna trygghet i att få lov att vara ifred om man så vill. 

Där ungarna kan springa in och ut i alla husen och alla vuxna tar gemensamt ansvar för dem, liksom för varandra. Där tolerans och acceptens för allas olikheter är grundpelaren, där omtanke och hjälpsamhet är självklarheter. 

Där vi gör saker gemensamt, hjälper varandra att bygga till på huset eller lägga ny sten på bakgården. Där vi kan dra nytta av varandras olika egenskaper samtidigt som vi hjälper till med det vi kan. 

Och sen kunde vi ha helt sjukt roliga gårdfester. Eller bara sitta stillsamt tillsammans och diskutera politik och andra viktiga saker över ett glas vin framåt kvällen. Det är helt säkert alltid underbara solnedgångar dessutom. Och lagom ljummen temperatur. En sjö finns det nog också. 

Ack ja. 

Jag är så jävla kär i Internet. Jag tackar min lyckliga stjärna fler gånger än vad som kanske är sunt för att jag råkat födas in i the time of cyberspace. Och i kölvattnet av Norgetragedin kan jag hitta en massa små ljuspunkter, i just det faktum att cybergemenskapen ger helt nya möjligheter till både makt och motmakt. 

Till en början vill jag lyfta upp en debattartikel som min lärare på K3, Malmö Högskola, författat om samma fenomen. Han skriver bland annat att

Konstruktionen av samhörighet expanderar och får helt nya dimensioner i den virtuella världen där just tillhörighet och gemenskap manifesterats under de mest intensiva dygnen i anslutning till tragedin i Norge. Plötsligt blir det föreställda en känslofylld realitet. De konkreta uttrycksformerna syns till exempel i det omedelbara gensvar som mötte nödanropen, den spridning och informationshantering som följde samt den samkörning mellan organisationer och enskilda twittrare som upprättades. De sociala medierna blev ett centralt verktyg i en skärningspunkt mellan människa och samhälle där informationens spridning och vägledning blev de gemensamma referenspunkterna.

[...]

Gemenskapen må vara föreställd, men högst verklig i en stund som denna.

Och nu, när dessa intensiva dygn är slut, fortsätter de sociala medierna att fyllas med empati, norgeflaggor och virtuella kedjor av människor som håller händer.

Och sen vaknar motmakten (tipstack till Fanny). Och jag ryser lite av glädje. 

Hackernätverket Anonymous lanserade en motmanifest som går ut på att skapa så mycket förvirring kring de bilder och skrifter som Anders Behring Breiviks lämnat efter sig.

Nätverket vill stoppa Breivik från att använda uppmärksamheten från terrordåden till att marknadsföra sitt manifest. Anhängarna uppmanas att ändra i Breiviks dagbok och lägga till "dumma saker".

– Tanken är att sprida någon slags osäkerhet kring det här. Hans manifest är ju dumt redan från början, men folk ska fråga sig om det är något av de ännu dummare kopiorna, säger Nikke Lindqvist.

[...]

–  Jag ville reagera på det sätt jag kan och det är att förstöra hans bildsökning. Det är så psykologiskt irriterande att han kan göra som han vill, säger Nikke Lindqvist, sökmotorexpert.

Han publicerade en bild på bajs på sin blogg som han kallade Anders Behring Breivik. Söker man på terroristens namn på sökmotorn, google, dyker bajsbilden upp.

– Jag vill försöka störa honom på bästa möjliga sätt med humor och burleskerier. Bajs är det fulaste och otäckaste. Det kommer han tycka är otäckt. Om fler gör det här blir det lättare att leva med det som hänt, säger Nikke Lindqvist.

Så jag hakar på! Oh yes. 

Mitt bidrag, det äckligaste som finns. (OBS! varning igen, det här är verkligen skitäckligt!) En dermoidcysta, om det är någon som undrar vad i helvete det där är för nåt. Alltså ett människoägg som helt utan befruktning ändå bestämmer sig för att "det har ska nog gå, jag kör igång bara!" och börjar på egen hand bilda något som hade potentialen till att bli en människa, om allt hade gått rätt till. 

Det tyckte jag kändes passande på något sätt. 

Sista varningen. Klicka bort nu om du är kräkmagad. Jag vill inte höra något gnäll om att det här var sista gången ni läste min blogg för att jag lägger upp såna äckliga bilder. Kom inte och säg att jag inte varnat er! 

Tänk på att det är en god sak jag stöttar här. 

Så. Here we go. Är ni beredda? 

Som en ofärdig svulst på samhällskroppen, Anders. 

Efter tusen år och en ostmacka, som det heter här i Danmark. (Obs, true story.) (Det om ostmackan alltså.) (Att de säger så alltså, inte att jag ätit en.) (Vilket jag iof har, men det är ju fullständigt irrelevant.)

Iallafall! Jag såg en dokumentär typ dagen efter att jag kom hem från Roskildefestivalen. Eller en halv dokumentär då om det ska vara så himla noga, jag kom in nånstans på mitten. Det var en serie som handlade om människans uppkomst och i just det här avsnittet kollade de således närmare på det sociala och sexuella beteendet hos våra närmaste släktingar: schimpansen och bonobon. 

På wiki kan man läsa om några av de specifika skillnaderna mellan dessa två apor, som båda delar 99% av sina gener med oss och härstammar från samma ras från början, och det stämmer helt överens med vad dokumentären hävdade, så jag tar mig friheten att copypasta: 

Bonoboerna sover tillsammans medan schimpansen helst försöker hitta en egen sovplats.

Vid fara flyr bonoboerna åt samma håll, en grupp schimpanser försvinner i olika riktningar.

Bland schimpanserna händer det att om en hanne lyckas ta makten över en grupp så kommer han att döda ungarna i gruppen, infanticid. Detta beteende har aldrig observerats hos bonoboerna.

Hos schimpanserna kan hanarna dra ut och jaga i grupp vilket bonoboerna aldrig gör.

De aggressiva hanarna, de underkuvade honorna och krigstågen mot andra grupper som finns hos schimpanserna återfinns inte alls hos bonoboerna.

Vidare fick jag lära mig, både av wiki och av dokumentären, att schimpanserna lever i ett strikt patriarkat där hannarna dominerar och slår honorna och har ett aggressivt sexuellt beteende. Bonoboerna å sin sida har det förjävla gulligt, med heterosex och homosex och petting och onani och bara ungefär en femtedel av de sexuella handlingarna som sker kan överhuvudtaget leda till förökning. De gör det mest för att det är gött, liksom. 

En evolutionsforskare (tror jag nog att han var) som kanske hette Miller, eller Millet, eller liknande (mitt minne är ju som ett såll alltså), hävdade i dokumentären att anledningen till att schimpanserna utvecklat sitt samhälle till det rådande patriarkatet med våld och aggressivitet är för att de, till skillnad från bonobon, är hänvisade till träden för att få sin mat (eftersom de lever i områden där Gorillor vandrar omkring på marken och inte vill bli störda). Schimpanshonorna, som per genetik är något svagare och av naturliga skäl ofta tyngda av ammande barn, halkar därmed efter när det gäller att hämta föda, eftersom hannarna snabbare kan förflytta sig i träden till det ställe där det finns mest mat och hinner äta alltihop innan honorna kommer dit, och honorna är därför tvungna att söka sig utanför gruppen med sina ungar för att hitta mat som hannarna inte ätit upp. En och en, liksom. 

Vad kan det då ha med patriarkatet att göra (förutom att hannarna rör sig i en hierarkisk grupp som lämnar honorna och ungarna utanför)?

Jo, hävdade Miller/Millet/whatever, det innebar att honorna blev separerade från varandra och inte byggde upp någon gemenskap sig emellan. Aha, tänker ni, radikalfeministiska tendenser om systraskap hos apor, är det det som är min poäng? 

Ja, lite faktiskt. 

Bonoboerna å sin sida är nämligen främst marklevande. Det innebär att de inte behöver ha fysisk styrka eller snabbhet för att kunna hitta föda uppe i träden, och tävlingsmomentet i matjakten utgår. Ammande eller havande honor kan äta sig mätta tillsammans med de övriga honorna och hannarna nere på marken, och gemenskapen som gruppen därmed bygger upp gör att om någon hanne försöker sig på att dominera en hona, står där genast andra honor och försvarar henne. Monkey-posse. Hell yeah.

En annan särdeles smart sak är att eftersom bonoboerna inte lever i monogama par eller i mansdominerade harem kan hannarna aldrig veta vilka ungar som är deras, och därför dödar de heller inte några barn för att "ta över" en grupp honor, som schimpanserna gör. Det vore nämligen kontraproduktivt ur överlevnadssynpunkt. 

Så. Min poäng då. 

Aporna i fråga har utvecklats utifrån sin miljö (om vi nu ska tro på evolutionen överhuvudtaget liksom). De härstammar från samma apa från början, och har anpassat sig efter de regler som gäller för överlevnad. 

Det är inte heeeelt orimligt att tänka sig att det är likadant för människor. Eftersom vi ändå delar 99% av våra gener med båda dessa apor. 

Vilket alltså innebär att jag genast tänker såhär: Om vi nu bara bygger ett samhälle där män och kvinnor har lika stora möjligheter att försörja sig själva och där en solidarisk gemenskap uppmuntras till skillnad från den ensamma tvåsamheten och den extrema individualismen så att ingen människa behöver stå ensam emot våld och förtryck (oavsett kön, märk väl), så kommer kanske hela vår ras (alltså människorasen, jag tror inte riktigt på det här med raser inom människogruppen) att bli liiite göttigare mot varandra. Så kanske vi inte behöver känna oss rädda mer, inte känna att vi måste utöva makt mot varandra mer, inte skapa hierarkier där vissa av oss är värda mer än andra. 

Det är kanske miljön vi måste ändra först, för att kunna ändra oss själva? Det kanske inte handlar om att vi ska anpassa oss till rådande regler, utan om att eftersom vi själva byggt vår miljö (oh I'm sorry, tusentals år av manlig dominans har byggt vår miljö) så är det vi själva som kan ändra den samma miljön så vi utvecklas likt bonoboerna istället för likt schimpanserna? 

I morse beställde Vilde väldigt bestämt ostmacka med kanel på till frukost. Eftersom kreativitet uppmuntras i det här huset fick han givetvis det. "Mer kanel på, mamma! Mera!" 

Sedan åt han förnöjt upp alltihop.

Jag har hemska föraningar och får flashbacks från när min lillebror var liten och kom och bjöd på de mest äckliga saker. Som en halv paprika fylld med honung. Eller chokladbollar med paprikapulver i som han bakat i ugnen. 

Och när jag har för lite att göra, vad händer då? Jo, jag går till Kissies blogg. 

Och så tänker jag såhär: Jag undrar hur det är att vara Kissies vän. Alltså, en sån där vän som hon festar med och tar festbilder ihop med. Eller bara ett bloggfan som hon ödmjukar sig till att ta bilder ihop med för den delen. 

Jag vet hur jag skulle känna mig.

Tjock. Exponerad och outad som tjock på hennes blogg.

Och då är jag ändå smal!

En jämförelse. Så här ser det ut när jag festar med mina girlfriends: 

Så här ser det ut när Kissie festar: 

Ah, jag vet inte. Jag tror jag håller mig till mina tjejer ändå. 

De ser iallafall ut som om de har kul i min närvaro. 

...eller hur Norgetragedin blev kvinnornas/feministernas fel. Samt en prisutdelning! Åh så spännande. 

Det är ju inte några nyheter att de främsta antigenusdebattörerna på internetz är Pelle Billing och Pär Ström, så jag tänker faktiskt helt kvalitativt låta dem stå för hela det här inlägget. Det är ju ingen jävla forskningsrapport det här.  

Vi börjar med Billing, som har skrivit ett inlägg vid namn "Grogrunden för ett monster" där han listar en del saker som enligt honom kan ge upphov till en man likt Breivik, dvs dessa: 

Att växa upp utan sin pappa. Detta är en välkänd riskfaktor för våldsbrott, och Anders Behring Breivik är inget undantag. Om ens pappa försvinner ur ens liv vid 15 års ålder har kontakten innan dess med största sannolikhet varit dålig, och sparsam.

Arbetslöshet. Män som inte kan försörja sig har en tendens att isolera sig, och har ytterst svårt att skaffa sig fru och barn. Breivik hade inte haft någon inkomst de senaste fem åren.

Barnlöshet. Frivillig barnlöshet är en sak – inget ont om detta. Men många män är ofrivilligt barnlösa. Dels beror detta på att populära män kan ha två kullar barn, vilket gör att mindra populära män inte kan få barn alls (kvinnor har mer sällan två kullar barn). Dels beror det på att män som har barn ofta inte får leva med dessa barn om de är underklass eller arbetslösa. Det finns inget bättre än familjeliv för att få män att använda sin inneboende kraft på ett konstruktivt sätt.

Dålig sexuell framgång. Förr i världen sågs det inte med blida ögon på tillfälliga relationer eller många sexpartners. Alla skulle gifta sig (och fick då en sexpartner). Idag lever vi i en helt ny värld, efter den sexuella revolutionen. Precis som när det gäller familjebildning kan populära män ha många sexpartners, medan mindre populära män knappt får någon partner alls. Detta riskerar i längden att föda hat och destruktiva tankar.

Medfödd störning. Det är tveksamt om en man helt utan neuropsykologisk störning blir en “ensam galning” av den typen Breivik är – även om alla de andra faktorerna är närvarande.

Så långt, så gott. Nåja. Jag orkar inte gå djupare in på det inlägget och vad hans formuleringar implicit säger om kvinnornas roll i det hela, det kan ni tillexempel läsa om i NoBoyToy's inlägg istället. Däremot måste jag lyfta upp några väldigt fina kommentarer som går att läsa därunder, nämligen dessa (som jag valt ut efter mycken möda och stort besvär, det är då en helt fantastisk diskussion som pågår där) (speciellt leifer är verkligen en stjärna) (Obs! Ironi.): 

leifer säger:  24 juli 2011 kl 20:51

Ja du är inne på nåt och det är män som marginaliseras och är på vissa sätt förlorare i det nya s.k. jämställda samhället, särskilt då som män har färre medfödda fördelar gentemot kvinnor. Kvinnor kan ju i större utsträckning öka sin levnadsstandard genom att välja rätt män till partner, liksom göra barnkarriär. Dom väljer då bort män som dom tycker inte har nån framtid. Detta är även ett mönster i filmer. Tjejen dumpar snubben som är en loser.

Tyvärr tycks dessa män som söker sig till s.k. högerextremism istället vilja återskapa nåt slags könsrollssamhälle. Ett där män är “riktiga män”. Kanske handlar det om att återupprätta nån slags förlorad heder?

Aha. Det nya jämställda samhället har tagit ifrån männen en massa fördelar som de tidigare hade i och med att de var män och därmed i en fördelaktig position redan från start. Nu när manlighet som sådan inte längre är en fördel per automatik kan kvinnor med sina "medfödda" fördelar (jag undrar verkligen vilka som åsyftas här, är det brösten?) välja bort män utan ambitioner i mycket högre grad. Detta är alltså ett slag för den manliga hedern. Och därför är det den nya jämställdheten som är boven i dramat. Spännande vinkling indeed! Speciellt hänvisningen till film, som vi alla vet reflekterar verkligheten alldeles strålande. 

Vidare: 

Jack säger:  24 juli 2011 kl 23:08

“Dels beror detta på att populära män kan ha två kullar barn,” Här kan lika gärna kvinnans beteende skuldbeläggas, hon impregnerar sig med någon som redan är i familj eller som inte tänker stanna med barnen. Samt inte minst kan skuld läggas på de sociala transaktionerna som tar pengar från män och ger till kvinnor gratis, så att de inte är intresserade av män utan hellre “bitchar” om att de inte behöver en man, de får ju pengar ändå, från staten, vilketn i sin tur brukat våld och våldshot mot män för att ta dessa pengar ifrån dem.

Ah. Det gamla "kvinnor för skylla sig själva om de är så dumma att de skaffar barn med män som inte tänker ta sitt ansvar för barnen". Att männen som inte tar ansvar för sina barn skulle ha någon slags skuld i frågan är förstås uteslutet. Att kvinnorna sedan "bitchar" om att de inte behöver någon man... vänta, är det ett vanligt scenario? Och vänta, får de pengar från staten som använt våld och våldshot för att ta pengar från män? ...menar han männen som betalar underhåll för barn de faktiskt har ansvar för? Eller menar han männen som betalar skatt? För mig veterligen är det inte bara männens skattepengar som går till att betala ut underhåll till (helt) ensamstående föräldrar. Fast jag kan förstås ha fel, jag är knappast någon skattemas. 

Och så leifer igen, som strössel på kakan:

leifer säger:  24 juli 2011 kl 23:40

Detta med avsaknad av fadersgestalt, Sverige är ju världsledande på ensamma mammor. Många av de pojkar som ballar ur växer upp med ensamma mamman. Vad är deras ansvar? Och hur uppfostrar dom sina pojkar egentligen.

Ja, såklart, vi saknade det sista skuldbeläggandet av de ensamstående mödrarna. Kan de inte uppfostra sina söner ordentligt så de inte blir psykopater och huliganer, så borde de aldrig skaffat barn med en man som inte tänkte ta sitt ansvar som förälder! Eller hur var det nu? Vart var pappans ansvar? Eller handlar det månne om att vi har byggt upp ett samhälle balanserande på den fragila konstruktion som tvåsamheten trots allt är och som därför låter ensamstående utföra två människors jobb? Nej väl. Inte det, väl. 

Nu blir det här för långt igeeeen (förlåt mormor, jag borde inte skriva så långa inlägg, jag vet, men gud jag blir ju matad med stoff här). 

Okey. Nu närmar vi oss klimax, nämligen Pär Ströms blogg, där han med fantastiskt finkänslig (eller?) retorik lyckas få sina egna associationer att till synes ge feminismen del av skulden för Norgetragedin genom att först presentera en lösryckt tanke han fick, för att sedan bygga vidare med att dra upp det svenska genusdagiset Egalia i sitt inlägg "Forskare kräver mer manlighet på dagis". Guilt by association, om något: 

 ”Professorn är bara en av många debattörer, som på senare år börjat kräva olika behandling av flickor och pojkar med hänvisning till de biologiska skillnaderna.”

Så här säger Gideon Zlotnik, specialläkare i barnpsykiatri:

Gideon Zlotnik

”Vi har den paradoxen, att vi å ena sidan gärna vill ha riktiga pojkar. Som vinner mästerskap och är goda soldater. Å andra sidan hämmar man den delen av pojkens utveckling i de pedagogiska ramarna, för att det huvudsakligen är kvinnor som styr. Och så blir de som riktiga pojkar på ett negativt sätt. De blir rastlösa, aggressiva och gränsöverskridande.”

När jag läste den sista meningen gick min tanke till vansinnesdådet i Norge. Finns det möjligtvis ett samband?

I Sverige går vi som bekant en väg som utgör motsatsen till vad de ovan nämnda forskarna förespråkar. Ett framträdande exempel är förskolan Egalia i Stockholm, som satt som målsättning att utplåna könen. På Egalia ändrar man exempelvis barnsånger så att ”hen” ersätter ”han” och ”hon”. Det blir ”En sockerbagare här bor i staden, hen bakar kakor mest hela dagen”.

 Ja, ni läste rätt. Pär Ström vill få det till att genusdagis kommer föda en drös psykopatiska högerextrema våldsmän utan empati. Det faktum att Breivik var starkt emot genustänk och ansåg att "Damer skall vara fruar och sköta hushållen, inte poliser och soldater, och män skall fortsatt hålla upp dörren för damer" spelar givetvis ingen som helst roll. Att fostra barn till att bli individer istället för kön måste vara det farligaste som finns. 

Och priset för att använda Norgetragedin på minst finskänsliga sätt för att främja sina egna syften går givetvis till [trumvirvel] PÄR STRÖM! 

Han vill säkert tacka sin mamma. 

...så här på morgonkvisten. 

SvD har frågat 8 män om hur de tror att mansrollen kommer förändras de närmaste 30 åren, och svaren gör mig så glad. 

Speciellt det faktum att många av dem lyfter upp papparollen och mäns relation till sina barn. Jag tror nämligen också att nyckeln till samhällsförändringen mot ett mer jämställt klimat ligger i föräldraskapet. 

Några utdrag: 

Inti Chavez Perez

Journalist, författare:

– Män kommer att ha större frihet att ta hand om barn och hem därför att ekonomin inte längre är så ojämnt fördelad.

– Den ekonomiska orättvisan i dag gör att många män tar på sig den stora försörjningsbördan i ­familjerna. När kvinnor har lika mycket betalt som män finns inte längre det kravet.

– Om 30 år kommer fler barn än i dag att söka sig till pappa när de behöver tröst och omsorg. Män är värdefulla.

Joakim Palme

Vd för Institutet för framtidsstudier:

– I Sverige har vi fortfarande inte gjort tillräckligt mycket för att underlätta mannens omsorgsansvar. Det har blivit lite ”jämställdhet light”. Jag hoppas personligen att föräldraförsäkringen är individualiserad om 30 år.

– Om barnen knyter an mer till båda föräldrarna tror jag att ­mannens relation till sina barn kommer att förändra både honom och hans barn. Här finns en outnyttjad potential.

Thomas Johansson

Mansforskare och professori pedagogik vid Göteborgs universitet:

– Det sker en utveckling av mansrollen i olika skikt, till stor del klassbaserat. Medelklassmän tar ut mer föräldraledighet än arbetarklassmän.

–Vi ser en intressant skiktning mellan ytterligheter: ­vissa familjer har polariserade ­roller som på 50-talet, kvinnan och mannen har helt olika sysslor och mannen tar inte föräldraledigt.

– Så finns det en ganska stor grupp män som tar lite föräldraledigt samt en klick medelklassmän med fria yrken och flexibla arbets­tider som tar ut mycket föräldraledighet.

– Det kommer att finnas en ­sådan skiktning mellan olika typer av manlighet även om 30 år, men förhoppningen är att alla skikten sakta drar mot en mer jämställd manlighet. Sen tror jag att vi kommer att se mer av familjer som är jämställda eftersom de har hemhjälp som tar hand om både barn och hushåll.

Christoffer Järkeborn

Ordförande i Södermalms stadsdelsnämnd, (M):

– Jag är övertygad om att mans­rollen kommer att utvecklas lika mycket de kommande 30 åren som den gjort de senaste decennierna. Det var nästan otänkbart att en man skulle vara pappaledig för 30 år sedan.

Det var förbaskat trevligt att höra! 

...

Halva min bloggfeed är full av inlägg om att det visst det är okey att bli mer upprörd över det som händer i Norge än det som händer i Afrika. Nu vet jag inte om det är just mitt förrförra inlägg som åsyftas i några av dessa bloggar, men jag känner mig ändå en smula träffad och i behov av att tydliggöra min ståndpunkt. 

Givetvis blir vi mer intresserade av saker som händer nära inpå oss. Vi har en annan relation till det som ligger oss geografiskt nära, vi har en helt annan förkunskap om kulturen, några av oss har kanske besökt platsen själva eller känner människor som är där. Det är naturligt, det är självklart. Det känns mycket mer. Det är, vad jag vet, ingen som har sagt att det inte är okey att känna så. Det är bara sorgligt att det är så. 

Och det är just därför, tror jag, som vissa människor (inklusive mig själv) tar tillfället i akt att lyfta upp tragedier som sker på andra platser i världen också. För nu har vi allihop den där känslan. Den där som vi ofta saknar när vi läser om katastrofer och tragedier i andra delar av världen. Det är som om det inte angår oss. Men det gör det alltså, för vi råkar dela på den här jorden. 

Det var därför jag, en smula otydligt kanske, skrev att vi ska komma ihåg den här känslan. Och sedan behöver vi inte låta den stanna i Norge. Vi behöver inte vara apatiska, vi behöver inte gå under av sorg. Vi kan göra något. Och eftersom det enda vi kan göra för Norge just nu är att med ord och symbolisk handling visa vårt stöd, känns det inte helt orimligt att tänka sig att vi i dessa tider kan känna oss mer benägna att hjälpa några andra också, nu när vi ändå är upprörda. 

Och eftersom det inte ligger för mig att vara så satans sentimental tänker jag säga det helt bryskt: Sitt inte där och gråt. Gå ut och gör något istället. Tillexempel något som kan hjälpa till att rätta upp hela världssituationen, även om det bara är en droppe i havet. 

Hela attentatet i Norge verkar ju, enligt diverse media, härstamma från ett hat och en rädsla för "dem". Så det bästa vi kan göra för att visa vårt motstånd mot just den här handlingen, tycker jag, är att vara solidarisk, inte bara mot Norge utan just mot "dem". "De andra". 

Äh, nu går jag alltså vidare med mina semesterbilder här, så det så. Om ni tycker det är okänsligt så hänvisar jag till Fanny, jag håller med henne.

Så. Jag skrev ett ganska irriterat inlägg för några månader sedan där jag ifrågasatte olika bloggars tendens att lägga ut helt ovidkommande bilder på sig själva i tid och otid, eller kanske främst ifrågasatte jag dessa bloggars popularitet. This is not interesting! väste jag mellan tänderna mot skärmen och klickade frenetiskt på "nästa blogg". 

Men. Det är ju förjävvla gött att man lär sig nya saker hela tiden. 

För nu har jag varit aktiv bloggläsare i ca 3 månader (dvs sen jag fixade Google Chrome och den fantastiska blogfeed-extensionen). Och jag har lyckats leta fram riktigt riktigt många smarta, roliga och härliga bloggar som jag läser med välbehag mest varje dag. Och döm om min förvåning när jag plötsligt inser att jag tycker det är väldigt skönt att få ansikte på mina favvobloggar. Att jag faktiskt intresserar mig för vilka de är, vad de gör när de inte bloggar och (gudnådemig) vilka som är deras "dagens outfits". Så, det kanske är på sin plats att börja visa mitt ansikte på riktigt här? Vi får väl se om läsarantalet sjunker som fan av det. 

Så det var alltså det beslutet. Men problemet är att det typ inte finns några kort på mig. Det är ju jag som håller i kameran alltid. Vilket får mig att undra vem det är som tar alla dessa bloggbilder på folk? Jag tänker exempelvis på Kissie. Vem är det som tar alla foton på henne? Har hon en personlig fotograf som springer runt och knäpper bilder på allt hon gör? 

En sån måste jag alltså också skaffa, tänkte jag och satte kameran i händerna på min treåring. Ute på en brygga dessutom. Risken att något skulle kunna hända var ju obefintlig. "Ta ett kort på mig och pappa!" sa jag och lade armen om Nijas. "Smiiiiil!" sa min danska unge och tog ett kort. 

Aha! Han är alltså ett fotografiskt geni! Underbart. Min bloggframtid är gjord. 

"Gør noget fjollet, mamma og pappa!" sa barnet med kameran i högsta hugg. Och man vill ju inte komma i konflikt med sin privatfotograf (som dessutom har en tendens att kasta med saker och ting när han blir sur, det var ju det där med kamera ute på en brygga ju). Såatteee:

Sen var jag tvungen att spendera hela 3-dagars semestern på att försöka ta lika bra kort som Vilde uppenbarligen kan ta. Det här blev det bästa. Resten får ni inte se om det inte plötsligt uppstår en enorm efterfrågan på mina semesterbilder. Pffff.