PĂ„ Frizon 2013 höll jag i seminariet âMaybe Attendingâ. Ett seminarium om vĂ€gval, drömmar, Gud och beslutsĂ„ngest. För dig som inte var dĂ€r, eller vill pĂ„minnas om vad som sades, har jag sammanfattat mina tankar i en text. HĂ„ll till godo.
Jag heter Erik Olesund och anledningen till att jag sitter hÀr idag Àr för att jag sa ja nÀr nÄgon frÄgade. NÀr det inte Àr sommar bor jag i Kalifornien i USA dÀr jag studerar pÄ Stanford University. I korthet handlar mitt akademiska arbete om att ifrÄgasÀtta gamla och fundera kring nya samhÀllsekonomiska system - system dÀr vÀrden som hÄllbarhet, jÀmlikhet och rÀttvisa tillÄts styra.
Dagens seminarium - Maybe Attending - kommer alltsÄ att kretsa kring det hÀr med beslut och val och varför det ibland Àr sÄ svÄrt att bestÀmma sig.  Och eftersom jag trots allt Àr akademiker sÄ tÀnkte jag börja i den Ànden. Det finns nÀmligen en hel vetenskap kring beslutsfattande, pÄ engelska kallad "decision analysis" och som lÀmpligt nog utvecklats av en av mina lÀrare pÄ Stanford.
Decision analysis Àr en kombination av filosofi, logik och sannolikhetslÀra. Det baseras pÄ en formell process dÀr beslutsfattaren listar olika möjliga resultat, konsekvenserna av dessa, samt hur sannolikt varje utfall Àr i ett stort beslutstrÀd. Sen rÀknar man en massa och vips sÄ fÄr man en siffra pÄ vilket beslut som ska fattas. Givetvis förutsÀtter vi att man som beslutsfattare hade möjligheten att veta alla möjliga utfall, konsekvenser och sannolikheter - vilket man i verkligheten sÀllan gör⊠Givet den information du har, ska du dock ta det hÀr beslutet.
Och utan att gÄ pÄ djupet i vetenskapen kring beslutsfattande sÄ ska jag lÀra er den absolut viktigaste insikten. Det Àr inte resultatet som avgör om ett beslut var gott eller inte, det Àr hur beslutet fattades! Det dÀr tÄl att sÀgas igen: det Àr inte resultatet, utfallet eller det som hÀnde sen som avgör kvalitén pÄ ett beslut, det Àr processen som ledde fram till beslutet som rÀknas.
SÄ. Nu har vi Ätminstone en gemensam plattform att stÄ pÄ nÀr vi ger oss pÄ dagens tvÄ frÄgor:
1) Varför Àr det sÄ svÄrt att veta vad man vill?
2) Varför sÀger inte Gud vad jag ska vÀlja?
LÄt oss börja med frÄga 1. Varför Àr det sÄ svÄrt att veta vad man vill?
Ibland kan jag bli sÄ trött pÄ mig sjÀlv. Jag vill sÄ mycket - och det verkar finnas oÀndligt mycket jag kan göra - och likvÀl tar jag mig inte dit. De tillsynes oÀndliga valmöjligheterna gör mig förlamad. Vad Àr mitt problem?!
Vi lever i en tid dÀr individens frihet och sjÀlvstÀndighet Àr det högsta idealet. Idén om vÄr egen frihet Àr det sista vi vill lÀmna. Vi vill inte böja oss för nÄgot eller lÀmna oss till nÄgot - inte ens till Gud. Jag Àr minsann herre över mitt eget liv och jag ska minsann gÄ min egen vÀg. Och sen inser jag: jag har ju ingen aning om vart min egen vÀg egentligen gÄr...
NÀr jag ser pÄ mina förÀldrar och deras generation - eller mina far- och morförÀldrar och deras generation sÄ verkar livsvalen istÀllet sÄ sjÀlvklara. Eller Ätminstone verkar generationerna före ha varit bÀttre pÄ att fatta beslut. Vad Àr det som förÀndrats?
Jag tror att ett första steg mot att förstÄ oss sjÀlva och varför det Àr sÄ svÄrt att veta vad man vill Àr att förstÄ skillnaden mellan vÄr samtid - vÄr generation - , som brukar kallas för post-modernismen, och generationerna före.
Min farfar, Elof Oscarsson, sedermera Olesund, föddes den 17 september Är 1919 - mindre Ă€n ett Ă„r efter att första vĂ€rldskriget tog slut. Hans far var jordbrukare och det förvĂ€ntades nog att Elof skulle gĂ„ samma bana. Farfar hade dock andra planer. Han var duktig i skolan och ville lĂ€sa och studera vidare. Men inledningen av det andra vĂ€rldskriget 1939 gjorde att hans planer fick stĂ€llas pĂ„ hyllan⊠Sex Ă„r senare fick han dock möjlighet att studera pĂ„ Kortebo utanför Jönköping samt pĂ„ Götabro bibelskola, inte ens en kilometer frĂ„n dĂ€r vi nu sitter. PĂ„ Götabro trĂ€ffade han Ă€ven Gun, min farmor. Elof blev sedan pastor, först i Ă
bytorp och sedan i Sunne i VĂ€rmland. AnstĂ€llningen som pastor innebar dock inte en sĂ€rskilt stor inkomst, sĂ„ vid sidan av detta arbetade han Ă€ven som mĂ„lare. NĂ„gra Ă„r senare var det just mĂ„lerikunskaperna som ledde till ett jobberbjudande - dock i Linköping - sĂ„ flyttlasset gick till Ăstergötland och Ă€n idag bor farmor och farfar kvar dĂ€r.
NÀr vi studerar Elofs resa ut i vÀrlden sÄ verkar det inte funnits sÄ inte mÄnga alternativ. OmstÀndigheterna styrde. BÄde farmor och farfar önskar att de hade fÄtt studera mera - men som farmor brukar sÀga: "pÄ den tiden var det inte poÀngen, utan pengen, som avgjorde vem som fick studera vidare och inte.". För farfar fanns det ett par tÄg att ta genom livet. NÄgra sjÀlvklara, andra krÀvde slit och mycket mod, men de flesta var bara nÄgot han kunde drömma om. SÄ han valde att kliva pÄ ett av tÄgen och fick sedan helt enkelt Äka med genom livet.
RejÀlt annorlunda var det för min pappa, Per Olesund. Han föddes 1955 nÀr familjen fortfarande bodde i Sunne men vÀxte sedan upp i Linköping. 12 Är i skola var en sjÀlvklarhet nu och pappa tog studenten frÄn den ekonomiska linjen 1974. Nu följde sedan ett par Är av diverse anstÀllningar - han jobbade pÄ kontor, var sÀljare pÄ Marabou (dock hann han tyvÀrr sluta innan jag föddes...). Han gjorde lumpen som brandman. Han körde buss. En kompis drog med honom till Jönköping för att plugga musik pÄ SVF. Inte för att bli musiker, utan för att det verkade roligt. Och sÄ rullade det pÄ. NÄgon gÄng dÀr efter sökte han faktiskt - och kom in pÄ - Göteborgs universitet men vi det laget fanns en viss Christina, aka min mor, med i bilden och pappa Per blev kvar i Jönköping.
Man skulle kunna sĂ€ga att Pers resa ut i vĂ€rlden ocksĂ„ gick med tĂ„g. Men lĂ€ngs med vĂ€gen fanns nu knytpunkter med nya förbindelser som pĂ„ Elofs tid inte var tĂ€nkbara. Per klev förvisso pĂ„ ett tĂ„g, men hade ocksĂ„ möjligheten att gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng kliva av och kliva pĂ„ ett nytt. Pappa sjĂ€lv beskrev det som att: "PĂ„ min station stod en mĂ€ngd tĂ„g. Och till skillnad frĂ„n pĂ„ farfars tid sĂ„ gĂ€llde biljetten jag köpt pĂ„ alla tĂ„g - och det var ingen som hindrade mig frĂ„n att kliva pĂ„ vilket jag ville. Men det var heller ingen som uppmuntrade mig. Man gjorde helt enkelt det som lĂ„g nĂ€rmast till hands." Och det var okej, det var normen.Â
NĂ€r jag, Erik, född den 17 september 1988 - pĂ„ dagen 69 Ă„r efter att farfar Elof föddes - ger mig ut pĂ„ min resa genom livet Ă€r det inte tĂ„g jag Ă„ker - jag kör bil. GĂ€rna en Volkswagen buss eller bubbla. IstĂ€llet för ett nĂ€t av jĂ€rnvĂ€gslinjer och stationer ligger ett oĂ€ndligt vĂ€gnĂ€t framför mina fötter. Jag sitter i förarsĂ€ttet pĂ„ mina lilla bil - helst utan nĂ„gon passagerare som kan ha en Ă„sikt om vart vi ska - och Ă€r fri att vĂ€lja precis vart jag vill styra min kosa. Jag vet varken min slutstation eller vilken vĂ€g jag ska ta dit. Omöjligt att köra fel kanske nĂ„gon tĂ€nker? Ja, men snudd pĂ„ omöjligt att köra rĂ€tt ocksĂ„âŠÂ
Och det Àr i den bilen vi alla sitter. VÄr egen Porsche, Prius eller Passat. Vi lever i en vÀrld dÀr vi frÄn tidig Älder lÀrts att "Kom ihÄg. Du kan bli precis vad du vill! VÀrlden ligger för dina fötter! Det finns oÀndliga möjligheter!"
Och detta mina vÀnner Àr en helt fantastisk förmÄn. För det Àr ju nÀstan sant. Det finns ingen som stoppar oss frÄn att gÄ vÄr egen vÀg. Det svenska samhÀlle och den vÀlfÀrd som generationer före oss byggt upp ger oss idag tillgÄng till utbildning och trygghet och en fantastiskt bekvÀm start i livet. Jag lever i en vÀrld - USA - dÀr mina klasskompisar frÄn dag 1 efter att de tagit examen behöver börja betala av sina enorma studieskulder - eller spara till sina egna barns skolavgifter. SjÀlv Àr jag i princip fri frÄn sÄdant efter att fÄ studera gratis. 18 Är i rad. Jag Àr oerhört tacksam.
Men. Budskapet "allting Àr möjligt, du kan göra precis vad du vill" som Àr tÀnkt att bygga framtidshopp och motivation verkar inte riktigt fungera. Varför ger alla dessa möjligheter oss istÀllet prestationsÄngest och beslutskval? Varför Àr det sÄ svÄrt att veta vad man egentligen vill?
Kanske Àr det för att vi vill sÄ mycket⊠ För det vÀrsta vi vet Àr att vÀlja nÄgot som innebÀr att vi dÀrmed vÀljer bort nÄgot annat! GÄr jag pÄ den hÀr festen, kanske jag missar nÄgot annat roligt. Flyttar jag till den hÀr staden, kan jag inte fortsÀtta hÀnga med folk i den andra. Pluggar jag till lÀkare kan jag inte bli polis. Magnus Malm, en mycket vis man som i mÄnga Är talat pÄ Frizon, brukar kallar oss för "generationen lÀmna alla dörrar öppna". Eller, om han hade haft Facebook, kanske han hade kallat oss generationen "Maybe attending".
Och dĂ€ri ligger problematiken. I vĂ„r kultur och vĂ„r tid lĂ€gger vi allt vĂ„r fokus pĂ„ att försöka lista ut vad det Ă€r vi ska vĂ€lja, pĂ„ att vĂ€lja rĂ€tt, och pĂ„ att verkligen maximera vĂ„ra liv och vĂ„r potential - nĂ€r den stora utmaningen Ă€r att acceptera allt det vi mĂ„ste vĂ€lja bort.Â
Jag tror vi behöver inse att mantrat "allting Ă€r möjligt, du kan göra precis vad du vill" Ă€r en myt. Allting Ă€r inte möjligt - för vi Ă€r bara mĂ€nniskor! Dagarna blir inte lĂ€ngre, vĂ„r ungdom varar inte för evigt, vi behöver fortfarande mat, motion, mĂ€nsklig nĂ€rhet och mening för att överleva.Â
Ett första steg i att förstÄ myten bakom de oÀndliga möjligheterna Àr dÀrför att inse vÄra egna begrÀnsningar. Vad vi kan sÀga ja till och vad vi borde sÀga nej till. Och dÀr Àr vi alla olika. Vissa begrÀnsas av att de Àlskar platsen de bor pÄ och aldrig vill flytta - andra av en stÀndig rastlöshet som gör att de har svÄrt att stanna lÀngre Àn ett par Är pÄ samma plats. Vissa har vÀnner och familj som de inte vill lÀmna - andra flyr sÄ fort nÄgot kÀnns för permanent. Vissa Àr utÄtriktade och behöver omge sig med folk för att mÄ bra, andra behöver prioritera ensamhet för att fÄ kraft. Vissa kan skapa nÀstan vad som helst utifrÄn ingenting med sina bara hÀnder - andra har gÄvan att tala och skriva men kan knappt laga en cykelpunka.
Dessa begrÀnsningar har vi fÄtt lÀra oss Àr nÄgot dÄligt som vi med alla medel mÄste bekÀmpa och komma över. Jag menar att vi istÀllet bör se dem som gÄvor. Du Àr den du Àr, som du Àr, dÀr du Àr - och ingen annan Àr som du. Acceptera dig sjÀlv, din personlighet och dina drömmar - dina begrÀnsningar - istÀllet för att stÀndigt vÀnda blicken mot alla andras liv. De inre begrÀnsningarna Àr en gÄva som hjÀlper oss att fÄ rÀtt riktning pÄ vÄra liv.
SÄ. Första steget i att förstÄ myten bakom de oÀndliga möjligheterna Àr att inse vÄra egna begrÀnsningar. Det andra steget Àr att inse hur yttre faktorer begrÀnsar oss.  För Àven om vi helst inte vill erkÀnna det sÄ Àr vi Àven begrÀnsade av vÄr omvÀrld och de omstÀndigheter vi lever i. Idén om att vem som helst, kan bli vad som helst, bara vederbörande arbetar tillrÀckligt hÄrt Àr förvisso vacker - men lÄngt ifrÄn sann.
Malcolm Gladwell Ă€r en amerikansk författare som skrivit ett antal best sellers. I min favorit - "Outliers" - ger han sig pĂ„ att studera extremt framgĂ„ngsrika eller annorlunda mĂ€nniskor och försöker förklara varför de hamnat dĂ€r de hamnat. Ăr den amerikanska drömmen dĂ€r framgĂ„ng Ă€r en produkt av flit och ambition verkligen sann? Gladwell tar ett exempel frĂ„n Kanada, dĂ€r en studie visat att en oproportionerligt stor andel av elithockeyspelarna i landet var födda under Ă„rets första halva. Det Ă€r alltsĂ„ betydligt fler elitspelare som firar födelsedag i januari Ă€n det Ă€r i december. Hur kommer detta sig? Jo, det visar sig att i Kanada - precis som i Sverige - sĂ„ trĂ€nar hockeyknattarna med andra lirare födda samma Ă„r. SĂ„ en 10-Ă„ring född i januari spelar ihop med en 10-Ă„ring född i december. Och nĂ€r du Ă€r 10 Ă„r har 12 mĂ„naders Ă„ldersskillnad en ganska stor effekt pĂ„ din fysik. De tidigt födda spelarna Ă€r helt enkelt större och snabbare Ă€n sina nĂ„got yngre lagkamrater. SĂ„ nĂ€r  junior all-starlaget ska plockas ut inför nĂ€sta Ă„r Ă€r sannolikheten stor att det Ă€r januarispelaren, inte liraren född i december, som vĂ€ljs. Och vĂ€l med i all-starlaget fĂ„r januarispelaren plötsligt mer speltid, bĂ€ttre trĂ€nare, tuffare motstĂ„nd och mer uppmuntran - sĂ„ mycket att han vid 14 inte bara Ă€r Ă€ldre Ă€n sin 12 mĂ„nader yngre kompis - utan nu Ă€ven betydligt bĂ€ttre.
Ett fenomen som studerats bland spelare i 20-30-Ă„rsĂ„ldern visar sig alltsĂ„ beror pĂ„ omstĂ€ndigheter som pĂ„verkade dessa spelare nĂ€r de var 10.Â
Och du och jag lever i precis samma vÀrld som de kanadensiska hockeyspelarna. En vÀrld som Àr oförutsÀgbar, slumpmÀssig och komplex och dÀr omstÀndigheter bortom vÄr kontroll styr mer Àn vad vi bÄde önskar och vill erkÀnna - och ofta sÀtter oss pÄ en bana, i en riktning, som Àr svÄr att vika av ifrÄn. Flit och ambition tar oss lÄngt, men inte sÄ lÄngt som vi gÀrna tror.
Jag inser att jag lĂ„ter lite trĂ„kig nu. Ăr allt bara hopplöst dĂ„? Vi fĂ„r finna oss i att livet bara blev som det blev? Nej. PoĂ€ngen med att inse yttre faktorers pĂ„verkan pĂ„ oss Ă€r inte att lydigt acceptera dem, utan istĂ€llet att kunna utmana dem, förĂ€ndra dem, kringgĂ„ dem eller ibland skita i dem om det behövs. Men genom att lĂ„tsas som om de inte finns kommer vi ingenstans. Medvetenheten om dessa faktorer gör att vi kan hantera dem. Det finns en frihet i att faktiskt vĂ€lja, att bestĂ€mma sig, att acceptera att allt inte Ă€r möjligt.
Att inse att vi begrÀnsas av bÄde inre och yttre faktorer Àr inte samma sak som att lÄta dessa ha makt och kontroll över oss. Det handlar om att inse vilka som faktiskt Àr reella, viktiga, verkliga.
RÀdslan för misslyckanden Àr en sÄn dÀr typisk begrÀnsning som vi kan inse - och sedan skita i. Allt för ofta Àr anledningen till att vi har svÄrt att vÀlja - eller att agera överhuvudtaget - just vÄr rÀdsla för att misslyckas.
För vad Àr det egentligen vi Àr rÀdda för? Vad Àr det vÀrsta som kan hÀnda om det inte blir som jag tÀnkt eller hoppats? Och hur farligt skulle det vara egentligen? Att stÀlla sig dessa frÄgor Àr viktigt. Det fÄr oss ofta att inse att - att misslyckas Àr inte sÄ farligt som vi tror. TvÀrtom. Inom improvisationsteater sÀger vi istÀllet att misslyckanden och misstag Àr gÄvor. PÄ scen ger de oss nÄgot att bygga en historia kring, nÄgot att skratta Ät.
Och i vĂ„ra liv Ă€r misslyckanden vĂ„ra viktigaste lĂ€xor. De lĂ€r oss mer Ă€n nĂ„got annat. Ett nej, det hĂ€r gick inte, Ă€r starkare Ă€n ett ja, vi testar. Att kunna gĂ„ in genom en dörr, vĂ€nda Ă„ter, och sedan stĂ€nga den för gott undanröjer mycket tvivel och befriar oss frĂ„n mycket Ängest.Â
SÄ sammanfattningsvis, lÄt oss ÄtervÀnda till frÄgan varför Àr det sÄ svÄrt att veta vad man vill? Jo, för att vi lever under en illusion av att precis vad som helst Àr möjligt - och att det Àr upp till varje individ att förverkliga sig sjÀlv, pÄ egen hand, efter bÀsta förmÄga. NÀr det faktiskt Àr sÄ att vi som individer Àr unika - var och en begrÀnsad av yttre och inre faktorer. Faktorer som vi mÄste förstÄ: ibland acceptera, ibland utmana och ibland ignorera.
SÄ har vi kommit till frÄga 2: Varför sÀger inte Gud vad jag ska vÀlja?
VĂ„ra liv Ă€r fyllda av val. De stora livsvalen fĂ„r ofta mer fokus Ă€n de smĂ„ vardagsvalen. PĂ„ nĂ„got sĂ€tt kĂ€nns det ju som om val av skola, utbildning, sommarjobb, bli ihop eller inte?, karriĂ€r, stad, köpa/hyra min bostad osv. osv. Ă€r de beslut som - pĂ„ grund av att de upplevs som sĂ„ stora - ocksĂ„ ses som de viktigaste.Â
Men det finns ju en massa andra val i vÄra liv, som vi inte lÀgger lika mycket kraft och tid pÄ, men som Àr oerhört viktiga. Och det Àr alla de val som vi gör varje dag.
HÀr Àr nÄgra beslut som jag fattar varje dag:
- hur jag anvÀnder mina pengar
- hur jag vÀljer att se pÄ det jag Àger - som nÄgot jag förtjÀnat eller som gÄvor jag vÀlsignats med
- hur jag spenderar min tid
- vilka tankar jag tÀnker om andra
- hur stolt eller sÄrbar jag gör mig
- vem som Àr herre i mitt liv. Jag, Gud eller kanske nÄgon annan?
En mÀngd vardagliga beslut - ibland medvetna, men oftast omedvetna. Och frÄgan, varför sÀger inte Gud vad jag ska vÀlja?, Àr kanske inte riktigt rÀtt. För jag tror visst Gud sÀger vad vi ska vÀlja, Ätminstone nÀr det gÀller dessa smÄ, vardagliga valen. Alla de hÀr besluten bottnar egentligen i samma frÄga: lever jag mitt liv pÄ egen hand eller Àr jag villig att leva det med Gud? Och vill jag leva mitt liv som kristen, med Gud, sÄ sÀger Jesus en massor om detta. I Matteus kapitel 5-7 finner vi den kanske absolut mest centrala biten av Jesus undervisning: Bergspredikan. Och nÄgra saker, nÄgra godbitar ur denna utmanande text, som berör just vardagsbeslut Àr:
- Ingen kan tjÀna tvÄ herrar - vi mÄste vÀlja mellan pengar och Gud
- Samla inte skatter pÄ jorden
- Om vi förlÄter ska vi ocksÄ bli förlÄtna. Han sÀger t.o.m att om vi inte förlÄter ska vi sjÀlva inte heller bli förlÄtna.
- Om nÄgon frÄgar dig om hjÀlp, ge!
Trots att jag nu Ă€gnat Ă„tskilliga paragrafer Ă„t det hĂ€r med val, beslut, Ă„ngest, drömmar och Gud sĂ„ har jag ju fortfarande inte gett er svaret pĂ„ den dĂ€r stora, naggande frĂ„gan: men hur gör vi med de stora valen dĂ„? Hur vet jag egentligen vad jag vill, vad tycker Gud jag ska vĂ€lja?Â
Ărligt talat: jag vet inte. Jag vet inte vad Gud vill att vi ska vĂ€lja. Men, nĂ€r det kommer till dessa stora val sĂ„ erbjuder han istĂ€llet en Ă€nnu större utmaning. IstĂ€llet för att Gud sĂ€ger precis vilka beslut vi ska fatta sĂ„ sĂ€ger han: âVĂ€lj mig.â HĂ€r kommer ytterligare en bit ur Bergspredikan, Matteus 6:25-43:
25DĂ€rför sĂ€ger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för klĂ€der att sĂ€tta pĂ„ kroppen. Ăr inte livet mer Ă€n födan och kroppen mer Ă€n klĂ€derna? 26Se pĂ„ himlens fĂ„glar, de sĂ„r inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Ăr inte ni vĂ€rda mycket mer Ă€n de? 27Vem av er kan med sina bekymmer lĂ€gga en enda aln till sin livslĂ€ngd? 28Och varför bekymrar ni er för klĂ€der? Se pĂ„ Ă€ngens liljor, hur de vĂ€xer. De arbetar inte och spinner inte. 29Men jag sĂ€ger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klĂ€dd som en av dem. 30Om nu Gud ger sĂ„dana klĂ€der Ă„t grĂ€set pĂ„ Ă€ngen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han dĂ„ inte ha klĂ€der Ă„t er, ni trossvaga? 31Gör er dĂ€rför inga bekymmer, frĂ„ga inte: Vad skall vi Ă€ta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta pĂ„ oss? 32Allt sĂ„dant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta.33Sök först hans rike och hans rĂ€ttfĂ€rdighet, sĂ„ skall ni fĂ„ allt det andra ocksĂ„. 34Gör er dĂ€rför inga bekymmer för morgondagen. Den fĂ„r sjĂ€lv bĂ€ra sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plĂ„ga.
Jesus sÀger: VÀlj mig. Lita pÄ mig. IstÀllet för att bekymra oss om de stora valen och att stÀndigt ha kontroll, sÄ handlar ett liv med Jesus om att visa pÄ honom i de smÄ valen - och slÀppa taget om resten. Att ge upp en bit av sin egen frihet och istÀllet erkÀnna: Gud, jag Àr beroende av dig. Och jag Àr beroende av andra.
Detta Àr extra svÄrt för vÄr generation att ta till sig. För Jesus ber oss faktiskt slÀppa kontrollen, ge upp lite av vÄr egen frihet, och lita fullt ut pÄ honom. Vi Àr inte vana vid att nÄgon annan ska fÄ bestÀmma över oss. Det gÄr liksom helt i emot det vi lÀrt oss om att det Àr var och ens eget ansvar att göra rÀtt för sig hÀr i vÀrlden.
Ett liv med Jesus handlar om att vara beroende. Av Gud och av varandra - tvĂ€rtemot vĂ„r tids dröm om individuell sjĂ€lvstĂ€ndighet och frihet. Jesus utmanar oss att sĂ€ga: âJa Gud, du fĂ„r Ă€ven min frihet, min vilja och mina val.â Det Ă€r inte upp till dig att bli det du ska bli - att förverkliga dig sjĂ€lv - det Ă€r nĂ„got vi gör tillsammans. Med varandra och med Gud.Â
Om nu Jesus sĂ€ger: âbekymra er inte för morgondagenâ och âoroa er inteâ - vad ska vi dĂ„ göra? Vilka beslut behöver vi egentligen fatta? Jo, varje dag sĂ„ kallar Jesus oss att vĂ€lja honom. Han bjuder in oss att vara med och vara en del av det verk han redan utför.
Jag Àr en drömmare och en idealist som inte drivs att tjÀna pengar eller Àga en stor fin bil. Jag vill vara nÄgon som lever för andra. Jag gÄr minsann inte pÄ Stanford för min egen karriÀrs skull - jag ska göra skillnad, jag ska ha ett positivt inflytande. Utrota fattigdomen! Skydda miljön! RÀdda vÀrlden! Det Àr fina drömmar som jag tror att jag delar med mÄnga av er. Men allt för ofta fastnar jag i att det Àr jag - jag, jag, jag - som ska göra de hÀr sakerna. Och jag glömmer bort, att den Gud vi tror pÄ faktiskt sÀnde sin son till oss för att rÀdda vÀrlden - en gÄng för alla. Jesus har redan rÀddat vÀrlden! Och nu bjuder han in oss att varje dag be bönen: "Gud, lÄt mig fÄ vara en del av din plan. En plan dÀr du och mÀnskligheten försonas, dÀr skapelsen ÄterstÀlls, och dÀr ditt rike fÄr bryta fram."
Och för att pÄ allvar tacka ja till denna inbjudan behöver vi lÀra oss att acceptera allt det vi mÄste vÀlja bort. Inse vilka vi Àr, och acceptera vem vi Àr. Vi mÄste inse vÄra begrÀnsningar - för att ibland acceptera dem, men lika ofta för att kunna utmana dem. Vi mÄste förstÄ att allting inte Àr möjligt - och att det inte heller finns nÄgon poÀng i att strÀva efter det varken vi sjÀlva, eller Gud, vill att vi ska göra.
Att pÄ allvar tacka ja till inbjudan om att vara en del av Guds verk - att gÄ med Jesus - Àr att sÀga ja till rÀtt saker och nej till det andra. Det handlar mindre om att göra och mer om att vÀnta, att vila och att tro. Vi kan inte veta vad Gud vill. Men vi kan hoppas att vi tror att vi vet vad Gud vill. Och be, att Guds rike fÄr komma, att Guds vilja fÄr ske, och att vi fÄr vara redskap anvÀnda av Gud. Och precis den bönen har Jesus lÀrt oss: VÄr Fader.
VÄr fader, du som Àr i himlen.
LĂ„t ditt namn bli helgat.
LĂ„t ditt rike komma.
LÄt din vilja ske pÄ jorden, sÄ som i himlen.
Ge oss idag det bröd vi behöver.
Och förlÄt oss vÄra skulder, liksom vi
har förlÄtit dem som stÄr i skuld till oss.
Och utsÀtt oss inte för prövning,
utan rÀdda oss frÄn det onda.
Ditt Àr riket, din Àr makten och Àran, i evighet.
Amen.
