Om nominativ i tjuvasjiskan
Jag har tänkt skriva en rad artiklar om tjuvasjiska grammatik. De ska taggas med #tjuvasjiskgrammatik. Det är inget uppslagsverk, så det får vara rakt på sak.
I tjuvasjiskan finns flera kasus, de tre första är
I svenskan och engelskan finns egentligen bara två kasus, så jag får göra jämförelser med tyska kasus för att förklara saker.
Vi tittar närmare på paret “Nominativ och Dativ-Ackusativ”.
Nominativ är lite speciell i tjuvasjiskan. Nominativ i tyskan kan i princip bara vara subjekt. I tjuvasjiskan kan nominativ vara ett objekt också. Nominativ eller huvudkasus (”тӗп вӗҫлев”) är första ändelselösa formen av ett substantiv. Det kan vara ett subjekt eller ett objekt (ofta som något obestämt).
Кӗнеке пур. En bok finns. Ein Buch ist da. Nominativ utan några konstigheter.
Кӗнеке вулатӑп. Jag läser bok, ich lese ein Buch. Nominativ igen, fast som objekt. Det är en bok i allmänhet, eller till och med böcker, som på svenska “läsa bok” (alltså läsa allmänt).
Кӗнекене вуласа тухрӑм. Jag har läst ut boken. Ich habe das Buch gelesen. Här kommer boken äntligen i Dativ-Ackusativ. Användandet av dativ-ackusativ signalerar att det är en bestämd bok, som vi känner till.
Сасӑ хӑпартса курман. Han har aldrig höjt rösten. Här är “höja rösten” som ett uttryck nästan. Man bryr sig inte om att tala om att det är hans egen, bestämd röst. Utan att man aldrig har gjort “höja rösten”.
Хӑть ӗне мӑйраки лартса ҫӳретӗр. Även om hon skulle sätta på sig kohorn (skulle jag inte bry mig). När det är izafet, då är det ännu mer sällan det “böjer sig ner” mot dativ-ackusativ.
Men nominativ kan aldrig ersätta dativ. Dativ och ackusativ är samma i tjuvasjiskan (rent böjningsmässigt), men betydelsemässigt är de skilda genom att dativ är alltid i sin form, den förlitar sig inte på nominativ.
Аннене пар. Ge det till mamma. Gib es der Mutter.
Pronomen är också flitiga, de vill alltid vara i rätt kasus.
Мана куратӑн-и? Ser du mig? Siehst du mich? Här är faktiskt “mig” i exakt samma position som i svenskan. “Mig” är “dativ-ackusativ” som мана. Det är rester från fornsvenskan.
Namn på personer och orter, även familj och släkt (mamma, faster osv) är alltid i sin dativ-ackusativ när de är objekt. Speciellt ryska namn blir kluriga när man ska sätta dem i dativ-ackusativ. Det blir många regler för dativ-ackusativ då.
Att spekulera är intressant, men jag vill inte säga att det behöver vara så. Jag tror att det är en förenklingsprocess som har lett till det här, att nominativ agerar ackusativ i många fall. Det är motsatsen till turkiskan, där är väldigt noga med dativ och ackusativ (till och med två separata former). Jag försöker att undvika att uttala mig om turkiskan, eftersom jag känner till dess grammatik bara ytligt.
En annan teori är att det är snarare försvåringsprocessen som har lett till fler kasus. Tjuvasjiskan har också påverkats av lingvistiska synen, alfabetismen, jag tänker på företeelsen att vi börjar prata som det är skrivet (fredrik lindström hade pratat om det) och vi försöker lägga in komplexa språket i förenklade fack som kasus. Kasus heter samma sak som i indoeuropeiska språk. I tjuvasjiskan fungerar det lite annorlunda.
Det vore intressant att jämföra med bulgariskan, ett slaviskt språk som har tappat sina kasus på vägen, på vägen där också turkspråken har varit inblandade.
