Lite pretto

Varje måndag drejar jag. På några veckor har det omöjliga (läs: jämntjocka väggar) blivit möjligt. Mina små, små verk är nu i det närmaste helt cylindriska. 

Jag har en kombinerad scanner och skrivare som kan användas utan att datorn är inkopplad, dvs. som en kopieringsmaskin. En funktion jag knappt använt förr, men som jag fick ordentlig nytta av när jag på temat Kontrast, genomförde en mönsterlaboration.

Idén var att skapa bilder med stilkontraster - romantiska blommor korsade med geometriska figurer. Istället för att rita allt själv (jag började, men insåg att jag behövde en lite mer kravlös aktivitet i kontrast till mitt just nu ganska utmanande jobb), plockade jag fram alla mina mönsterböcker. Och började bläddra i jakt på passande exempel.

Jag hade som sagt en tanke om att mönstren skulle kontrastera i stil, men också i färg. Därför valde jag att skriva ut det ena mönstret i färg och det andra i svartvitt. Jag försökte också hitta mönster som kontrasterade på det klassiska sättet mörkt-ljust, så det inte skulle bli en enda gröt. 

Ganska snart märkte jag hur en annan typ av kontrast också var viktig att tänka på: skillnaden mellan stor- och småmönstrat.

Min största källa till kreativitet är begränsningar. Igår kväll, när jag lite förkyld satt vid köksbordet och skulle ta itu med november månads Monthly Makers-utmaning (metall), hade jag dukat fram en massa tänkbara material. Jag tänkte länge montera in andra material i halsbandet jag lite vagt skissat upp i huvudet den senaste veckan. Kanske någon pärla eller ett sidenband (Anni Albers inspirerade mig, förstås). Men inget av det jag testade blev som jag tänkt mig - det blev inget jag själv ville bära. Jag bestämde mig för att ransonera materialet och bara: 1. använda metall, 2. inte tillåta några tänger eller andra verktyg, 3. begränsa byggstenarna till två sorters muttrar, två sorters skruvar och en kedja. Inte långt därefter var jag belåten. 

Jag är nog inte så pedantisk - fråga bara mina kollegor eller de av mina vänner som får ynnesten att besöka mitt hem i ostädat skick - men jag gillar överblick. Eller, rent ut sagt, jag hatar att inte ha överblick.

Tanken på att ha ett strukturerat material- och verktygslager (och skafferi och garderob och vindsförråd) har därför länge lockat mig. För när man har en hel del, som dessutom ligger utspritt på olika håll i lägenheten (i en påse längst in i ett skåp, i en kartong i garderoben, i en låda under skrivbordet), så är det dessutom ganska svårt att komma ihåg både var man har det och att man har det.

Ett av mina favoritspel när jag var liten var Mix-max. Det gick ut på att samla på sig kort som sedan kunde sättas ihop till ett antal olika karaktärer och även om det var en hel detektiv eller pirat som gav poäng, var det allra roligast att bygga ihop korten som inte passade ihop. En clown i blå klänning och simfötter? Jättekul, tyckte jag. 

På måndag morgon känns golvet kallare och lampan bländar lite mer än vanligt. Till och med gravitationen verkar extra stark - jag får ta ordentlig sats för att lämna sängens mjuka famn. 

För att jämna ut övergången från helg till arbetsvecka har jag tagit till en kvällskurs i keramik och det fungerar utmärkt.

I helgen var jag och min pojkvän i Karlstad på semester och förstås var vi på Lars Lerins Sandgrund. Vi gick faktiskt dit nästan direkt efter att vi anlänt med tåget. 

Det sägs att gula väggar väcker kreativiteten. Och att gult är färgen på glädje och solsken. Men det är också färgen på giftiga djur och varningsskyltar, glasull och engångsöronproppar.

Jag har ett inte helt avgjort förhållande till den gula färgen. När det gäller t ex gröna nyanser, kan jag nästan med hundraprocentig säkerhet säga att jag tycker om dem, till och med i blindo - utan att ens ha sett dem. Allt grönt passerar! Gult behandlar jag med mer restriktion. Aprikos - glöm det! Citrongult - nja. Senapsgult - ja!

Förr brukade jag lite drastiskt säga att jag hatade den gula färgen, utan undantag. Att den var äcklig. Nu känner jag inte lika starkt, nu har jag gult lite varstans i mitt hem och mår inte illa av det.

Jag brukar promenera till jobbet. Det är en sträcka jag avverkar på en halvtimme, i min signaturtakt “raskt på korta ben”. Regnar det mycket, tar jag någon av de tre spårvagnslinjer som på knappa sex minuter tar mig dit jag ska, men annars väljer jag fötterna. 

Jag har flera meter tyg i det här mönstret, i en tolv centimeter bred remsa. Det kom till som utfyllnad, när jag digitaltryckte kavajnäsdukar som inte täckte hela tygets bredd. Jag kunde inte låta så mycket tyg förbli otryckt, så jag la det här mönstret vid sidan om. 

 Nu, långt efter att kavajnäsdukarna blivit klippta och fållade, har bonusremsan kommit ut ur skåpets mörker och blivit ett halsband.

I måndags tog jag åter plats vid mitt skrivbord, på kontoret där jag byter mina timmar mot pengar. Jag slog på datorn, hämtade en kopp te gjort på varmvatten från kaffeautomaten. (Ibland, när någon just tagit kaffe, brukar det följa med några bruna droppar i mitt vatten och då måste jag alltid hälla ut det och testa igen - helst innan någon annan hunnit emellan.) 

Jag var inte alls sugen på det - arbetet på skärmen, på automatvattnet. Jag tänkte att helgen varit för bra, att den blev en outhärdlig kontrast till det jag nu befann mig i.