Det bipolära i mig

(Därmed inte sagt att jag inte behöver vara här. Jag är också sjuk, men det syns inte lika tydligt på mig. Och jag säger INTE att alla inlagda är dårar. Men när jag skriver det här lyssnar jag samtidigt på någon som ylar av olycka och som har bankat i väggen i minst en halvtimme. Summa summarum, jag är inte sjukast.)

Förra veckan mådde jag bättre. Det är för tidigt att tacka ECTn för det. Däremot kanske sommarvärme, mycket besök och god sömn gjorde nytta. Promenader i en nygrönskande park och picknickar på stranden, jag levde igen. Så igår drar de undan mattan för mig. Så enkelt. De bara tar min säng och mina saker och flyttar in mig i ett dubbelrum. Därmed tog de även min sömn. Borta är det goda humöret och de glada ögonen, tillbaka är huvudvärk, deppighet och passivitet. Jag har bokat av alla besök. Isolerar mig. Inte ens i fängelset tvingas de väl att dela cell?

Jag gick till höger. Jag bad om hjälp. Jag fick hjälp. Bara en vecka senare sitter jag på en picknickfilt på en strand och tittar ut över det som då innebar döden. Nu har det åter blivit till det hav jag alltid älskat. Jag tar en vindruva till. Och jag skrattar. Hej livet.

En vän

Rädsla nummer två, att hantera sjukdomen i en relation har gett mig mycket huvudbry. Hur ska jag få det stöd jag behöver utan att bli en börda? Jag längtar efter att vara liten, efter att någon ska hålla om mig och säga att allt kommer bli bra. Jag vill att min sjukdom ska ta ett steg tillbaka och bara vara en naturlig del av mig. Just nu tar den för mycket plats. Framför allt om den berövar mig möjligheten att bli kär.

Jag pratade nyss med en vän. Vi avhandlade senaste veckan. Hon berättade om sin Italienresa, jag om mitt självmordsförsök och det kaos jag haft inombords och utanpå. Hon blir inte ens förvånad. Vi skämtar om det. Skrattar åt det. Vi kan göra så, för vi vet att vi tillsammans står på en grund av allvar. Det är vårt sätt att hantera det. Vi avslutar med att säga att vi måste ses snart. Hon ska bara skaffa en psykologutbildning först så att hon kan styra upp det här. Vi ger det två veckor. 

Jag kände mig ynklig när jag vaknade. Slöt ögonen igen. Ville inte vakna. Ingen fe hade tagit bort det jobbiga. Omladdad. Omskakad. Omstartad. Jag kördes tillbaka till avdelningen i rullstol. Lätt huvudvärk. Osäker på vilken dag det är och på vem som kommer och hälsar på idag. Vi ses om två dagar igen sa personalen där i källaren.

Skötare om träden utanför mitt fönster

Det gör så ont i mig. Jag får inte ut det. Ingen kan ta min smärta ifrån mig. Jag lämnade den inte där i havet när jag stod med vattnet upp till knäna. Jag blev inte av med den när jag sov i ett långt tablettrus. Jag vaknar upp med den intakt. Det är då jag krossar spegeln och rispar min hud. Jag drar med glassplittret upp och ner. Den fysiska smärtan stjäl fokus från den psykiska. En liten stund tänds hoppet om att jag kanske snart slipper all slags smärta, såväl fysisk som psykisk. Men jag inser att lindringen bara är tillfällig och att mitt liv inte är över. Jag lutar pannan mot handfatet och gråter så jag skakar, samtidigt som jag kramar glassplittret i min hand. Jag rispar mina armar några gånger till innan jag lägger mig i fosterställning på sängen och trycker på larmknappen. Ge mig lindring. Nu.

Mamma dukade upp till laxlunch på mitt rum. Med duk och allt. Lyx i sjukhusvardagen.

5. Jag kommer uppskatta ALL mat när jag väl kommer ut

Jag stod på botten. Det trodde jag för fyra månader sedan. Sen öppnade sig en fallucka och jag fann mig själv omtöcknad på en ny botten. Det var i februari. Så i mars öppnade ytterligare en lucka sig och jag ramlade handlöst mot vad jag trodde var alla bottnars botten. Jag hade fel. Igen. För nu är det april och jag ligger nylandad, blåslagen och sönderrispad på en botten ännu djupare ner. Hit når inte många strålar ljus, hit når knappt någon livsgnista. Kan någon skicka ner en repstege för mig att hänga i utifall att även denna botten rämnar?

Hopplösa dagar. Hopplösa tankar. Hopplösa sjukdom. Hopplösa jag. Och en påskbakelse på det.

Är det till brädden fyllt med skratt?

När jag mår som sämst vill jag inte skriva. Jag vill inte låta olyckan få ta plats i ord, inte låta andra få ta del av den och inte ge den näring att gro. Men den finns här, i alla högsta grad. Låt det här ta slut snart. Jag önskar mig ett påskägg fyllt till bredden av skratt.