Kvinnor och mÀns villkor i fackligt arbete
Jag har just tagit helg efter en vecka dĂ€r mycket av min tankeverksamhet har kretsat kring kvinnor i fackföreningsrörelsen. Först ledde jag âOm Facketâ i tvĂ„ dagar. Det Ă€r en facklig grundkurs för medlemmar, ickemedlemmar och SSUare under 30, som handlar om att introducera unga till vad facket Ă€r.
Mycket fokus lÀggs pÄ vÀrdegrunden. Allas lika vÀrde, att vi mÄste hÄlla ihop för att fÄ igenom vÄra krav, antirasism och feminism. Vi pratade om kvinnors villkor i byggbranschen. En av deltagarna hade en kollega som var den enda kvinnan i företaget, och som tvingades dela omklÀdningsrum med killarna. Var det rÀtt? Ska det ligga pÄ den enskilda kvinnan att stÄ upp för sin rÀtt och krÀva ett eget omklÀdningsrum? Har de manliga kollegorna en skyldighet att hjÀlpa tjejen, som i det hÀr fallet var lÀrling och helt ny i företaget, att sÀga ifrÄn mot arbetsgivaren och krÀva ytterligare ett omklÀdningsrum? Ja, det tyckte de allra flesta att killarna hade, inklusive killarna sjÀlva.
Dag tvÄ kom vi in pÄ en diskussion om att kvinnors löner generellt ligger pÄ en sÄ mycket lÀgre nivÄ Àn mÀnnens. Lönerna skiljer sig Ät mellan mÀn och kvinnor inom samma yrke, men det Àr framförallt mellan yrkena som det skiljer sig Ät mest. En elektriker tjÀnar inte sÀllan upp till 10 000 kr mer i mÄnaden Àn en undersköterska. Varför Àr det sÄ nÀr bÄda har en treÄrig gymnasial utbildning i bagaget?
Diskussionen som följde handlade om hur vi kan utjÀmna löneskillnaderna. Ingen kunde svara pÄ hur vi kommer Ät löneskillnaderna mellan yrkena, men dÀremot kom deltagarna fram till tvÄ lösningar för att komma tillrÀtta med skillnaderna inom samma yrke. Det första förslaget var att man ska slopa den individuella lönesÀttningen. NyanstÀllda ska istÀllet komma in pÄ den lönenivÄn som Àr norm pÄ arbetsplatsen enligt gÀllande kollektivavtal och alla ska höjas lika mycket varje Är vid lönerevisionen, oavsett kön. Det andra förslaget gÀllde förÀldraförsÀkringen. Vi mÄste se till att den delas lika mellan bÄda förÀldrarna genom att öronmÀrka halva tiden till vardera förÀlder. Att tvÄdela förÀldraförsÀkringen Àr nödvÀndig. En stor del av den lönediskriminering som kvinnor utsÀtts för bygger pÄ arbetsgivarens förestÀllning om att det Àr kvinnan som kommer att ta ut den största delen av förÀldraförsÀkringen, de flesta VAB-dagar och sÄ vidare.
BÄda diskussionerna, den om omklÀdningsrummet och den om den tvÄdelade förÀldraförsÀkringen, gav mig hopp. Fackföreningsrörelsen, inklusive de manliga förbunden, har börjat prata om det hÀr. Det gÄr inte fort, men det gÄr framÄt.
Samtidigt har vi stora omrÄden, problem skulle jag sÀga, att jobba med. I LO:s ledning har vi tre mÀn och en kvinna. I LO:s styrelse har vi nÀstan bara mÀn. AvtalsrÄdet ser inte mycket bÀttre ut. SÄ hur ser det ut pÄ ungdomssidan? I LO:s Centrala Ungdomskommitté, CUKen, sÄ Àr de flesta representanter mÀn. Nu i november gÄr Ärets upplaga av Ungdomsforum av stapeln och Ànnu finns ingen statistik pÄ hur mÄnga av deltagarna som Àr mÀn respektive kvinnor. Förra Äret sÄg det mörkt ut. UngefÀr en tredjedel av deltagarna var kvinnor, tvÄ tredjedelar mÀn. Vi kan alltsÄ se en struktur, baserat pÄ vilka som Àr ungdomsaktiva idag, dÀr Àven framtidens fackföreningsledare i stor utstrÀckning kommer att vara mÀn.
Tillbaka till varför jag har tÀnkt mycket pÄ kvinnors roll i fackföreningsrörelsen, och arbetarrörelsen i stort, den hÀr veckan. Jag sms:ade med en kompis frÄn ett av de manligt dominerande fackförbunden efter kursen och vi kom in pÄ det hÀr med feminism. Han menade att det Àr upp till kvinnorna att komma tillrÀtta med kvinnoförtrycket och patriarkatet eftersom det Àr vi som Àr utsatta för det och att mÀn inte alltid Àr dÀr och kan sÀga emot andra mÀn nÀr de beter sig svinigt.
Det hĂ€r fick mig att ilskna till. Lite mot honom men framförallt mot mĂ€n generellt inom arbetarrörelsen. Jag vet inte hur mĂ„nga gĂ„nger jag har varit med om att det Ă€r âde schyssta och medvetnaâ killarna, som sĂ€ger att de Ă€r feminister, som beter sig mest förjĂ€vligt. Som att det att Ă€r okej att bete sig illa bara för att man sĂ€ger att man Ă€r feminist.
Killarna inom arbetarrörelsen har enligt min erfarenhet heller ingen förstÄelse för hur normaliserat patriarkatet Àr. Vi kan prata om det, hÄlla kurs i det, men de förstÄr ÀndÄ inte. De förstÄr inte hur man som tjej stÀndigt blir utpekad som den jobbiga feministen sÄ fort man pÄpekar ett visst beteende, till exempel anvÀndandet av hÀrskartekniker, i fackliga eller politiska sammanhang. Och ibland orkar man inte. NÀr man fÄtt den stÀmpeln för mÄnga gÄnger. NÀr man fÄtt höra tillrÀckligt mÄnga gÄnger att det hÀr Àr inte strukturer, det handlar bara om att just de hÀr killarna gillar att ta plats och just de hÀr tjejerna gillar att vara tysta. DÄ orkar man inte lÀngre.
Det Ă€r bland annat dĂ€rför det Ă€r sĂ„ viktigt att mĂ€n tar sitt ansvar och sĂ€ger ifrĂ„n. Att de sĂ€ger ifrĂ„n nĂ€r andra mĂ€n beter sig svinigt, fĂ€ller nedsĂ€ttande kommentarer eller liknande, oavsett om âdet bara Ă€r pĂ„ skĂ€mtâ eller inte. För det Ă€r inte pĂ„ skĂ€mt. Och kvinnorna kommer aldrig att kunna krossa patriarkatet sjĂ€lva, eftersom det till stor del handlar om hur mĂ€nnen beter sig och att det mĂ„ste förĂ€ndras.
Som en av killarna pĂ„pekade pĂ„ âOm facketâ-kursen, det Ă€r allas vĂ„rt ansvar att se till att vi trivs pĂ„ jobbet, i skolan och i facket. Vi mĂ„ste ha en öppen kultur dĂ€r alla kĂ€nner sig vĂ€lkomna. Oavsett om man Ă€r man eller kvinna. Hetero- eller homosexuell. Född i Sverige eller i ett annat land.
Det Àr Àven sÄ att det bara finns ett utrymme pÄ 100 procent. Vi kan inte fördubbla LO:s styrelse, CUKen eller antal deltagare pÄ Ungdomsforum. Ska vi fÄ en jÀmn könsfördelning pÄ alla nivÄer sÄ mÄste mÀnnen inse att de mÄste backa och lÀmna plats Ät kvinnorna. Vi kan dessutom lÀra av historien genom att se pÄ nÀr Socialdemokraterna införde varvade listor till riksdagen. Det visade sig att den samlade kompetensnivÄn i riksdagsgruppen höjdes i och med att de minst kompetenta mÀnnen ersattes av betydligt kompetentare kvinnor.
Det Àr dags att ta kvinnornas roll i arbetarrörelsen pÄ allvar. Vill vi ha en jÀmnare lönespridning, ett jÀmstÀllt arbetsliv och en facklig organisation för alla mÄste vi ta de hÀr frÄgorna pÄ allvar. Vi mÄste börja att pÄ allvar diskutera hur vÄrdbitrÀdena ska komma ikapp industriarbetarna. Hur restaurangbitrÀdena ska komma ikapp mÄlarna. Och hur vi skapar arbetsplatser dÀr alla Àr vÀlkomna, utan att kÀnna att man mÄste anpassa sig till en sÀrskild jargong för att passa in.
Och framförallt sÄ mÄste vi börja prata om representation. Vill vi att LO-styrelsen, avtalsrÄdet och andra instanser med mycket makt, ska ha en lika bedrövlig representation av kvinnor, om 20 Är nÀr dagens unga generation tagit över? Om inte sÄ Àr det i hög grad dags att vi börjar tÀnka pÄ, diskutera och genomföra en förÀndring redan nu. Annars kommer det att vara för sent Àven för vÄr generation.
Hanna Kriss, SSUare frÄn Stockholm bosatt i UmeÄ