FRONT SÖDER

Jag vet inte om jag pratar för mig själv när jag säger att det är jobbigt. Jobbigt att konstant behöva bevisa för någon att man faktiskt vet vad man pratar om och att man inte är sämre för att ens föräldrar är från ett annat land. Jag har till och med kommit på mig själv hur mycket jag försöker och anstränger mig för att bli accepterad. Är inte det helt stört? Att jag låtsas gilla en viss typ av musik för att mina etniskt svenska kompisar ska tycka att jag är som vem som helst. Den här assimileringen, som så många gärna pratar om, matar mitt huvud dag in och dag ut, utan att jag ens tänker på det. Jag blir till och med nervös i vissa sammanhang för att jag vet att jag riskerar att bli dömd utefter mitt namn, och det är då jag omedvetet börjar anpassa mig, just därför har jag gått och blivit expert. Expert på att veta vad som passar in och vad man ska tycka för att accepteras. 

Jag brukar aldrig prata om det, men ibland är jag rädd att jag ska råka uttala bokstaven U som ett Y. Hade jag varit etniskt svensk hade det nog inte spelat någon större roll om jag råkat säga ”mucket” istället för ”mycket” eftersom det är rent mänskligt, ur ett språkvetenskapligt sammanhang, att beblanda dessa två bokstäver. Nu är inte jag etniskt svensk och därför är det inte mänskligt. För om jag råkar säger ”mucket” är det fel. Det är sämre. Det här med uttal är så himla jobbigt. Ibland kan jag sitta och analysera videoklipp som jag är med i och fördöma mitt sätt att prata på. För min dialekt är egentligen ingen dialekt, det är en blandning av all svenska du kan höra. Ändå är det inte okej, för man ska prata med en dialekt från staden man är uppvuxen i. Jag har ganska lätt för att härma folks sätt att prata på, det är också något jag blivit expert på. 

 När jag var yngre tänkte jag inte så ofta på hur mycket man var ungen att anstränga sig. Jag pratar sällan om detta för jag vet att responsen kommer vara ”Men var bara dig själv”, vilket typ är den största lögnen jag beskådat. När jag var 16 och började läsa samhällsvetarprogrammet på gymnasiet var jag alltid mig själv. Jag klädde mig precis som vem som helst, lyssnade på all musik, hade starka åsikter och hade en helt ok studievana, men, jag var från förorten och jag hette Tajma. Så det gick inte att vara sig själv. Jag var liksom inte vem som helst trots att föddes på BB i Kristianstad. Det gick inte att vara sig själv, för mina nya klasskompisar var rädda för mig. Jag ljuger inte, en utav mina klasskompisar berättade i slutet av gymnasietiden vid studenten att hon var rädd för mig i samma stund som jag kom in i klassrummet första dagen på gymnasiet. Jag frågade aldrig varför hon var rädd. Min klasskompis behövde aldrig berätta varför, jag hade lyckats lista ut det ändå. Jag var främmande. Och jag kommer förmodligen alltid att vara det i min klasskompis ögon. Tänk vad fint det hade varit om jag bara slapp anstränga mig och inte vara orolig över att jag ska ses som en främling. 

Förstå mig inte fel, jag vill inte fly mitt påbrå, jag älskar det. Jag har något som en etnisk svensk aldrig kommer att ha, och det är 100 % av två nationaliteter. Men hur medveten jag än är om detta, kommer jag att vara illa tvungen att anstränga mig för att bli accepterad. För jag är i detta svenska samhälle främmande och olik från mängden, och har man riktig otur kan närvaron uppfattas som skrämmande, så vad har jag för val egentligen?

"Latinamerika leder vägen" lyder en banderoll som ligger i SSU Frihets källare. Huruvida det stämmer på alla punkter går att diskutera, men nog kan man tycka att det ligger något i det. Latinamerika har gjort mycket för socialismen och gett oss personer som Frida Kahlo, Salvador Allende och Che Guevara. Många människor har länge funnit inspiration och styrka i dessa kämpar. Nyligen har Latinamerika gett oss ännu en antikapitalist, hatad av vissa, älskad av många, kontroversiell enligt de flesta, nämligen Påven Franciskus!

Påven är vanligtvis ingen som får eller förtjänar någon uppskattning från vänstern. Som högsta höns i en konservativ religiös inriktning såsom katolicismen tycks man vanligtvis inte ha så mycket progressivt eller ens konstruktivt att komma med. Påve Franciskus är tyvärr inget undantag när det gäller frågor som till exempel homoäktenskap eller preventivmedel, förutom att han kanske ser på det med lite blidare ögon än vad påvar gjort förr. Det finns dock en fråga som Påve Franciskus bestämt sig för att ta tag i och det är kapitalismen. Sen sitt tillträde har han vid ett flertal tillfällen och genom sin encyklika "Laudato si", "Lovad vare", kommit med skarp kritik mot kapitalismen. Encyklikan handlar om vårt jordklot och om klimatet, vilkets förfall han skyller på kapitalismen. Bland annat har han sagt saker som "Moder Jord måste räddas från kommersiella relationer och ett perverst ägarsystem", "Vi har en ekonomi som dödar", "kapitalet reses upp som en gudabild" och "vi måste bli revolutionärer och fungera som en motkraft".

Att vår nya Påve skulle kunna säga saker som Stefan Löfven knappt vågar, eller ens Jonas Sjöstedt, kan komma som en överraskning för många. Men är det egentligen konstigt att en påve pratar på detta sätt eller är vi bara ovana? Påve Franciskus är inte som alla andra påvar. Han är den första icke-europeiska påven på 1000 år och den första latinamerikanska någonsin, och det han tagit med sig från Latinamerika kan vara större än vi vågar hoppas. Det finns 1,2 miljarder katoliker i världen, som med stor sannolikhet lyssnar på det påven säger med största möjliga vilja att följa hans ord. 1,2 miljarder människor som kan komma att upplysas om kapitalismens förtryck inom en snar framtid. Ifall påven spelar sina kort rätt...

Men vi har också kort att spela, precis som resten av världen. Det sägs att det blåser högervindar, och visst gör det det, men inte endast. På några av västvärldens mäktigaste platser ser vi idag att radikala vänsterpolitiker han chansen att ta över makten. Jeremy Corbyn i Storbritannien och Bernie Sanders i USA. Hur det kommer att gå för dem i framtiden är det ingen som kan veta, men det finns en sak vi kan vara säkra på och det är att en vänstervåg sköljer över väst och det är bara för oss att hoppa på. Kanske är det avgörande om vi hoppar på och surfar denna våg nu, eller inte, innan det blir för sent? Världen skriker efter vänsterpolitik, men maktmännen sätter käppar i hjulet på det röda maskineriet. Jämlikhet och solidaritet sköljer emot oss och bjuder Sverige med på en resa mot ljusare dagar, men i vägen står Socialdemokraternas styrelse som ett klippmassiv och söndrar vågen till skum. Det är en skam för den internationella socialismen när Sverige viker sig för högern och den växande fascismen. Det är en skam när katolicismens högborg skriker efter jämlikhet och Sverige inte ens kan viska.

Men det ger också hopp att se att även om Sverige stapplar, så finns det andra som kan bära socialismen framåt. Corbyn och Storbritannien, Sanders och USA, Påven och Latinamerika. Om socialismen ungdom ropar tillräckligt högt kommer vi till slut lyckas skrämma bort borgerligheten ur våra egna toppskikt och då kan vi äntligen börja föra den politk vi en gång gjorde, som fördömer utsugning och belönar kollektivet. Vi måste våga tro på den kraften i det internationella, det är genom den vi finner modet att åter bli Socialdemokraterna Arbetarepartiet.

Att vara socialist. Vad innebär det egentligen? Gemensam makt om produktionsmedlen, uppbyggnad av välfärdsstat, utökad makt och inflytande för arbetare. Detta är troligtvis vad en socialist tänker vid frågeställning. Alla dessa ting är i sin mest grundläggande form, visioner och ideal. Vi kan se hur de två sistnämnda har uppnåtts till viss del i Sverige och gjort landet känt. Visionerna har gått över till praktisk konkret politik och därmed har arbetarna segrat. Det humanitära flyktingmottagandet bör lyda under samma tanke. För att uppnå våra ideal och visioner, måste det övergå till faktisk politik.

Hur man som socialdemokrat bör hålla sig till invandringen, om inte enbart som människa är självklart. Rent moraliskt och dessutom logiskt så ska folk som flyr ifrån krig och våld hjälpas. Politiken dock, omfamnar inte problem med enbart patos. Självfallet är det en stor del av det, inte minst retoriskt. Men det måste också finnas en verklig förankring för moralen och patosen. Detta kan enkelt jämföras med Karl Marx kriticism till utopiska socialister. Vi kan inte enbart vara visionära, tänka på att alla människor är lika mycket värda om vi inte genomför något konkret i praktiken för att uppnå våra ideal.

Den som läser nu kanske möjligen tänker: ”Ja men vad är problemet. Klart vi ska och kan ta in människor. Det går väl att genomföra praktiskt också?”. Återigen, det är klart vi ska och det är klart att vi kan. Problematiken ligger i att debatten kring invandringen har blivit oerhört avpolitiserad från vänster- och högerskalan och därmed enbart vilar på just moral. Vad vi, till att börja med utifrån Sveriges perspektiv måste göra är att tydligt markera följande: En stor humanistisk invandringspolitik kräver en praktisk och utifrån dagens relativitet en radikal socialistisk reformism som hjälper människor som kommer hit.

Det går givetvis att som höger, med nyliberala tankar och nedskärd välfärd fortfarande förespråka en hög invandring. Konsekvensen av denna politik blir dock i realiteten icke- humanistisk ur ett socialistiskt och om inte svenskt perspektiv. Utan den svenska modellen och välfärdsstaten hade invandrare haft stor chans att bli andrahandsmedborgare, underklass och risk för att bli rasifierade. Vi kan se i exempelvis SVT:s Debatt Danmark Sverige som sändes torsdagen den 17:e september 2015 hur oehört farligt det blir om denna politik inte besvaras. I programmet ser vi hur Jonas Sjöstedt (V) kommer med typiska moraliska argument om hur vi ska hjälpa människor på. Återigen är det inget fel i det han säger, det är dock fel att han inte nämner någon offensiv ekonomisk politik. Ännu farligare blir det när Fredrik Malm (FP) får ordet och säger att det krävs så kallade ”ekonomiska reformer” för att lösa flykting frågan. Ekonomiska reformer som bör ifrågasättas.

Vad är det för ekonomiska reformer som denna senare liberal vill genomföra? Troligtvis låglönejobb och andra arbetarfientliga förslag. Vad som hade behövts är att Jonas Sjöstedt och övriga vänsterpolitiker (då inkluderar jag socialdemokrater) borde presentera ekonomiska reformer så som beskattning av de allra rikaste, i kombination med en rättvis resursfördelning. Det är farligt att den idag försvagade vänstern allierar sig med högern i invandringsfrågan utan att ha några faktiska konkreta ekonomiska lösningar. Ett citat från den självbenämnda demokratiska socialisten och amerikanske presidentkandidaten Bernie Sanders uttrycker det nästintill perfekt i en intervju den 28 juli 2015 med youtubekanalen Vox under namnet Bernie Sanders: The Vox Conversation: ” … What right wing people would love is an open border policy, bringing all kinds of people working for 2-3 dollars an hour. I don’t believe in that. I think we have to raise wages in this country.” Högermänniskor gillar ur ett rent ekonomiskt perspektiv att till stor del lågutbildade utsatta människor kommer hit. Det bådar vägen för enkla låglönejobb och ökad vinst.

I samband med citatet kommer vi också in på en ytterligare del av politiken. Faktum är att stora korporationer gynnas av både flyktingkrisen men också konflikterna i mellanöstern. Flyktingkrisen är en direkt konsekvens av västmakters bistånd till militanta islamistgrupper och militär krigsföring istället för långsiktiga diplomatiska samtal. Idag kan vi se hur mycket som har har offrats för att få en politisk omdaning av de tidigare icke-demokratiska arabländerna, men på grund av hänsynslöshet i mån för ekonomiska intressen har infrastrukturen och den hushållsekonomiska delen totalförstörts. Vapenindustrin blomstrar dessutom när upprustning och krig sker på grund av upplevd fara internationellt. Logiskt sätt så gynnas profit av konflikter mellan olika grupper i det kapitalistiska systemet.

Invandringsfrågan blir därför också retoriskt svår att hantera. Dels för att det är en sådan komplex fråga på grund av snarliknande konspiratoriska orsaker men också för att ingen västledare eller politiker, oavsett inblandade i de tidigare imperialistiska tendenserna, skulle vilja uttrycka sig negativt över någon västmakt eller högt uppsatt person. Det blir också ifrågasättande huruvida majoriteten av Europa, specifikt eller arbetare överhuvudtaget bär något faktiskt ansvar (det humanitära ansvaret uteslutet) att ta emot flyktingar när det är egentligen är få män som har skapat krisen.

Slutsatsen för en mer nyanserad invandringsdebatt men också politik bör därmed vara: debatten kringgående invandring måste upphöra att vara avpolitiserad. Det måste lyftas fram att en hållbar utveckling enbart kan ske genom en mänsklig socialdemokratisk politik där folk medges hjälp genom välfärdsstaten. Debatten får alltså inte handla om att man antingen är rasist eller inte, problematiken bör ligga i att man antingen vill hjälpa människor i det vardagliga livet när de anlänt, eller inte. Vänstern måste retoriskt konfrontera högern om reformer som låglönejobb, och istället förespråka likt Bernie Sanders att vi kräver högre löner så som kollektivavtal för arbetare i landet. Denna retorik bör också utökas mot SD. Istället för att alliera sig med högern mot Sveriges snart största parti borde man även anklaga SD för att förespråka borgerlig agenda med nedskärningar i välfärden, även för nuvarande svenska medborgare.

Beviset på att de har denna agenda kan finnas inte minst i de senaste mötena SD har haft med näringslivstoppar kringgående vinster i välfärden. Ifall vi skulle undvika denna konfrontation mot SD normaliserar vi de i praktiken genom att anpassa oss retoriskt efter deras resonemang. Det slutligen och sista tillvägagångssättet handlar till störst del om verklig internationalism. Socialdemokrater i Sverige bör stödja vänstern även i länder där välståndet och den demokratiska utvecklingen inte är densamma. Detta bör göras i tal och demonstrationer, men även med till exempel ekonomiskt bistånd. Demokratiska socialister måste visa att ett humanitärt flyktingmottagande samt en positiv ekonomisk och social utveckling i drabbade länder sker genom vänsterpolitik.

Svaret på hur vi socialdemokrater, socialister, demokratiska socialister, vänsterpolitiker bör göra för att uppnå våra ideal är delvist besvarat i denna artikel. Denna artikel har skett genom en sansad och djupgående konversation, utan normalisering av antingen enligt vissa fascistiska partier eller rasism. Kampen kommer alltid vara, att utveckla vår politik utifrån våra visioner, konkretisera det för att uppnå våra ideal utan att anpassa oss efter andra motstridande idéer. Det måste vara målet för reformismen. Det måste vara målet för den demokratiska socialismen.

“Socialdemokratin skiljer sig från andra politiska partier därigenom, att den vill helt omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation och genomföra de utsugna klassernas sociala frigörelse.”

Så fastlås syftet med den socialdemokratiska politiken i det första partiprogrammet från år 1987, i det som kallas portalparagrafen. Med några mindre språkliga förändringar stod sig partiprogrammets beskrivning av socialdemokratins syfte i över hundra år. När socialdemokratin uppstod som politisk rörelse under 1800-talets slut var det med det uttalade syftet att skapa en radikalt annorlunda samhällsordning. Den politiska makten skulle erövras för att därigenom göra samtliga produktionsmedel till samhällsegendom, från skogen till maskinerna. Målet var ett samhälle där bestämmandet över produktionen och övrigt samhällsliv skulle ligga i hela folkets händer. Åsikterna var många kring vilken strategi som skulle användas, och i vilken ordning olika reformer skulle genomföras, men vilket syftet var med den socialistiska politiken rådde det inga tvivel om:

“Sålunda uppstå fackföreningarna och /.../ kampen /.../ mellan arbetar och arbetsköpare, en kamp, som aldrig skall upphöra förrän arbetareklassen upphört att vara en klass av lönearbetare.”

Socialdemokratins syfte är att politiskt understödja klasskampen, till dess att det klasslösa samhället uppnås. Att det målet låg i framtiden sa sig självt. Men för en för en samhällsomvälvande rörelse som den socialistiska är det inte framtiden som är målet. Framtiden kommer nämligen av sig själv, vare sig en vill eller inte. Målet däremot, är ett samhälle format så som vi vill ha det. När den politiska förändringsviljan minskar, och målet med den förda politiken blir oklart, framträder framtiden i sig själv som intressant att lyfta fram. “Framtid” har blivit ett ledord som ska beskriva politiken. Det syns tydligt i partiets nya på-försöks-namn Framtidspartiet, i den obegripligt pinsamma ministerposten framtidsminister och i hur framtiden är det centrala begreppet i partiprogrammet som antog 2013, istället för exempelvis socialism eller för den delen jämlikhet.

“Tillsammans kan vi skapa en bättre framtid.”

Det är numera den första meningen i partiprogrammet. Paradoxalt nog följs den av en kort genomgång av vad socialdemokratin åstadkommit under 1900-talet, men ingenting om hur den där bättre framtiden ska se ut, eller vad vi ska göra för att skapa den. 

Utöver programmets grundläggande ideologiska haveri - en sorgligt naiv och ofullständig förståelse av kapitalismens mekanismer - saknas också politiska förslag som i nämnvärd grad utmanar de rådande maktförhållandena. Detsamma gäller regeringspolitiken, som hittills i bästa fall har inneburit försök att återställa några av de försämringar som alliansregeringen genomdrev. Det verkar tämligen slumpartat, och en verklig vision för samhällsutvecklingen tycks saknas. I skrivande stund blir det mest alarmerande exemplet på viljelösheten hur Löfven och Andersson väljer att försvara EU:s nedskärningskrav på Grekland och hävda att den grekiska befolkningen har sig själv att skylla, eller inte har gjort tillräckliga uppoffringar. För en socialdemokrati som vill forma en framtid som är mer jämlik och demokratisk än vår nutid borde det vara självklart att stödja den grekiska regeringen i kampen för att bryta med den marknadsliberala ordning som länge definierat all europeisk politik. Grekland står idag i frontlinjen för en möjlig politisk, social och ekonomisk förändring som skulle vara samhällsomdanande. En sådan framtid är värd att kämpa för, för att den innehåller en vision om något bättre. Löfvens och Anderssons framtid verkar istället handla om att det ska fortsätta vara som idag, fast imorgon. Som om tidens obönhörliga gång är det enda man säkert vågar utlova.

För en socialistisk rörelse är framtiden inte målet, utan bara den arena där vi ska göra verklighet av våra ambitioner med samhället. Men om det ska finnas någon morgondag för socialdemokratin är det hög tid att börja föra politik som har ett vidare syfte än att partiet ska bilda regering även efter nästa val. Socialdemokratins mål måste vara det klasslösa samhället. När varje reform som socialdemokratin genomför, och varje ställningstagande vi gör, stärker den breda arbetarklassen på det privilegierade fåtalets bekostnad, då ligger framtiden för våra fötter.

Ekonomen Thomas Piketty och hans bok Kapitalet i det 21:a århundradet har fått stort genomslag. Enligt Piketty leder faktumet att avkastningen på kapital är högre än ökningen av BNP till en kapitalkoncentration, det vill säga en ojämn förmögenhetsdistribution. För att råda bot på detta förespråkar Piketty bland annat global registrering av finansiella tillgångar, global koordination av förmögenhetsskatt och progressiv förmögenhetsbeskattning. I en artikel i Dagens Nyheter för ungefär ett år sedan framkom att Piketty menar att arvsskatt och förmögenhetsskatt borde återinföras i Sverige.

Kongressens tema var Jämlik Framtid. Piketty beskriver en ojämlik samtid och ger förslag på vad han menar måste ändras för att framtiden ska bli mer jämlik. I dokumentären Den enda vägens politik beskrivs finanskrisen 2008 som början på en förändring. Internationella valutafondens (IMF) direktör Christine Lagarde säger i dokumentären att “kapitalismen utmärks av upprepade kriser, överdrivet risktagande, maktmissbruk, brist på insyn, komplexitet, höga arvoden. Allt detta ledde till fördärv, en fördärvad ekonomi. Den kännetecknas av hög arbetslöshet, växande samhällskonflikter och politisk uppgivenhet.”. Samtidigt verkar det som att många inom västerrörelsen drar en lättnadens suck. Kanske kommer vi äntligen se ett paradigmskifte och kanske slipper vi nu dominansen av nyliberala ekonomiska teorier. I Den enda vägens politik framgår med all tydlighet att regleringar och ökad taxering måste införas för att kapitalismen ska fungera. Exempelvis säger Piketty att han tror på kapitalism och marknadskrafter och att de gynnar innovation och tillväxt, men att det krävs starka demokratiska institutioner som styr dessa krafter i rätt riktning. Regleringar är alltså till för att se till att kapitalismen är mindre ojämlik istället för väldigt ojämlik. 

Vetenskapen har länge använts för att legitimera politiska reformer, vilket kanske inte är så konstigt. I den samtida politiska debatten är vetenskapens roll emellertid ofta problematisk. Istället för att visa på möjliga vägar mot det politiska målet verkar vetenskapen alltför ofta avgöra problemformuleringen eller det politiska målet i sig. Efter finanskrisen nådde kritiken av kapitalismen in i politiska finrum, trots att det inte är någon nyhet att kapitalismen kännetecknas av upprepade kriser eller att den leder till förmögenhetskoncentration. När den för tillfället populära ekonomiska teorin ses som sanningen är det ekonomer som drar gränsen för den möjliga politiska visionen. Argumenten för ökad jämlikhet som bland annat Piketty framför handlar om vad ökad jämlikhet leder till, exempelvis ökad tillväxt och en “bättre” kapitalism, istället för att beskriva jämlikhet som rättvist eller en förutsättning för verklig demokrati. Genom detta begränsas diskussionen och kapitalismens grundförutsättningar ifrågasätts inte. Att kapitalismen innebär ett fåtal äger produktionsmedlen och lever på flertalets arbete beskrivs inte som ett problem. Även om arbetslöshet och upprepade kriser beskrivs som kapitalismens kännetecken verkar många nöja sig med skademinimering istället för nollvision, eller med andra ord, en bättre version av kapitalism istället för socialism. 

En relevant fråga är också varför exempelvis IMF börjar förespråka ökade finansregleringar i krisens efterdyningar. Jag tror att det handlar om en rädsla för vad som skulle ske om de inte gjorde det. När kapitalismens problem beskrivs som brist på finansregleringar verkar det snarare vara fel på inställningar på vår kapitalism, istället för fel på kapitalismen som ekonomiskt system. Denna problembeskrivning försvårar möjligheten till en övergripande systemkritik och framställer alla möjliga lösningar som redan existerande inom kapitalismen. Utan denna beskrivning, eller med en annan, kanske fler hade börjat leta efter en lösning bortom kapitalismen.

För mig innebär detta att socialdemokratin inte kan tillåts sig begränsas av den vetenskap som för tillfället sätter dagordningen och inte heller låta ekonomer sätta gränsen för den politiska visionen. Kanske kan regleringar leda till en mindre ojämlik framtid. Detta kan utgöra ett steg på vägen, men vårt mål är inte en mindre ojämlik framtid. Vårt mål är en jämlik framtid. Som socialist är jag övertygad om att den jämlika framtid inte är möjlig inom kapitalismen. 

Det ser mörkt ut för världen just nu. Ständigt matas vi av media med berättelser om ISIS, terrordåd och naturkatastrofer. Som människa och som invånare i Sverige, ett land relativt skonat från katastrofer, känner man sig lätt väldigt liten bredvid den ondskan tar form och blir ett väsen i våra bakhuvuden. Den är så gigantisk, obeskrivlig och, inte minst, totalt oövervinnerlig.

Vi lever i en kapitalistisk värld. Allt, från förskolan till FN, präglas av kapitalismen och dess verkningar. Kapitalismen, som är ett ekonomiskt system som bygger på, och frodas av, klyftor. Ojämlikhet och orättvisa göder den obalans i fördelning av makt och kapital som är kapitalismens främsta mål. Världen har förmodligen aldrig sett annorlunda ut, lidande och misär är vad människans historia består av, men aldrig i historien har lidandet och misären varit så detaljerat och medvetet planerad. 

Pengar är makt. Kapitalism fungerar så att pengar, istället för att fördelas, ackumuleras och läggs på hög. I takt med att pengarna centraliseras, centraliseras också makten. Hjälporganisationen Oxfam uppger i en rapport att redan nästa år kommer den rikaste procenten av jordens befolkning äga mer än alla andra tillsammans. Med ett världssamfund som strävar efter demokrati och frihet för alla är detta en förödande utveckling.

När de som innehar kapitalet och således makten inte är folket eller nationer, utan företag och privatpersoner blir EU, FN och andra globala politiska samfund substanslösa. Makten ligger helt enkelt inte hos dem. Mänskliga rättigheter blir företagens rättigheter och stater förminskas till konkurrerande företag. De misstag i kampen för jämlikhet som våra förfäder gjorde, görs om, och helt medvetet, på grund av vinstintresset. Detta går ut över arbetarklassen, vars hårt förvärvade segrar för frihet och jämlikhet, långsamt förloras tillbaka till företagen och kapitalisterna, så deras inkomster kan öka i ännu snabbare takt. 

Krig och internationella konflikter har blivit till en industri, där de drabbade människorna glöms bort och fokus ligger på rika nationers ekonomi och “tillväxten”. Den tillväxt som borde komma de fattiga till gagn, men som istället berövas dem i form av deras frihet, trygghet och liv. Sverige, “världens mest jämlika land”, säljer vapen istället för att stå upp för en framtid med fred. Istället för att USA, FN och andra maktcentra tar fredsambitionerna på allvar och börjar förhandla för nedrustning, så ryktas det om ryssen och hetsas om NATO.

Bland det mest obehagliga jag vet i SSU sammanhang är när jag hör kamrater argumentera med hopplösa och stelbenta fraser som “vi har inte råd” eller “hur ska vi finansiera det?”. Med alla de pengar som finns i världen hade vi kunnat lösa alla problem på en dag. Det är inte pengarna som är problemet. Ekonomiska kriser, tomma lador och dåliga ekonomier är bara ett spel för galleriet. Kapitalismen har inget samvete och räds inte att handla i sitt egna intresse. Lösningen heter fördelningspolitik och socialism. En global samverkan för folkets inflytande, där föregångsländer som Sverige vågar ställa sig emot frihandel och globalisering som är konstruerade att bevara kapitalism och fattigdom. Istället bör Sverige gå ut hårt och visa att kollektivism och solidaritet är den nyckel till hållbarhet som kommer kunna tvätta skammen ur våra efterlämningar till kommande generationer. Istället för humanitära superinsatser måste Sverige vara del av att hjälpa länder utvecklas, så att de kan stå på egna ben. Men hur ska vi i Sverige kunna stå upp för socialismen om inte ens de socialdemokratiska ungdomen kan tro på fördelning?

Det finns ingen tid till tvekan kvar. Klimatet tar sitt sista flämtande andetag, fascistiska och extremistiska krafter expanderar snabbare än någonsin, och i västvärlden håller vi på att avskaffa demokratin till förmån för företagens tillväxt. Det är hög tid att SSU visar Socialdemokraterna vägen och ryter ifrån. Gör något och gör det nu! Världen väntar på att någon ska resa sig upp och tala sanningen. Folket framför företagen för en hållbar och jämlik framtid.

Kampen fortsätter och vi måste hålla fanan högre än någonsin! Venceremos!

Parollen “en jämlik framtid” kan vara en av de viktigaste vi som arbetarrörelse myntat på väldigt många år. Som ung socialdemokrat är begrepp som frihet, jämlikhet och inte minst jämställdhet starka ideologiska fundament som samhällsinriktningen hela tiden bör sträva mot. Ovan listade begrepp har emellertid blivit alltmer sällsynta inslag i ett Sverige som lytt under den borgerliga kapitalistagendan i åtta väldigt långa år. Positiv i allt detta är givetvis att Sverige nu förpassar regeringen Reinfeldt till historieböckerna och att Socialdemokraterna har återtagit ställningen i Rosenbad. Plötsligt tänds en gnutta hopp igen.

Valsegern förra hösten var ju givetvis helt fantastisk, dock bara ett kort steg på vägen. Nu börjar arbetet med att återuppbygga det välfärdssamhälle som andra länder i årtionden aktat högt. Personligen är jag övertygad om att det är rätt väg att börja underifrån - i skolan. För kan vi visa upp en jämlik skola för eleverna så är jag säker på att jämlikhetstanken återfår grogrund i samhället.

Åtta år av alliansstyre har sannerligen satt sin säregna prägel på den svenska skola. De svenska skolresultaten har sjunkit rekordartat, faktum är att Sverige nu ligger sämre till än andra jämförbara OECD-länder. En annan faktor är läraryrkets ständiga vattentrampande, med krampaktiga karriärsformer och ytterst klena svar från tidigare utbildningsministern. Som om det inte vore allt, så ser vi också att resultatet av alliansens skolpolitik har blivit en kraftig skolsegregation och minskad jämlikhet. Faktum är att del aldrig har haft så stor betydelse varifrån du kommer, var du bor eller tjockleken på dina föräldrars plånböcker om du ska lyckas i skolan. Björklunds facit är att betrakta som en utsuddad jämlikhetstanke. 

Ska vi vända utvecklingen krävs oerhört mycket, men regeringen har börjat lovande. Man utlovar starkare stöd till de skolor som har lägst resultat och störst utmaningar. Det i sin tur är givetvis ett framsteg. Men man bör kanske även ställa sig själv frågan: “Varför har vissa skolor tuffare förutsättningar?”. Svaret på den frågan är relativt komplext. En del i det hela är den, minst sagt tveksamma, reformen fritt skolval. Elever kan numera söka sig var man behagar. Det skapas givetvis en segregation åt båda håll, skolor med mycket höga resultat och skolor med mycket låga. Jag personligen är väldigt kritisk till reformen och menar att både hög- och lågpresterande elever gagnas av en mer heterogen skolmiljö. Vidare, riskkapitalbolagens framfart i i skolväsendet har även det satt djupa spår. Praktexemplet är John Bauer gymnasiets konkurs där elever lämnades därhän. Som socialdemokrat värnar jag alla barns rätt till en bra och jämlik skola. Inom den visionen har det fria skolvalet och riskkapitalbolagens framfart knappast någon plats. 

Det är dags för den socialdemokratiskt ledda regeringen att börja leverera. Sorteringsskolan tid måste vara över. Sverige behöver ett sammanhållande skolväsende, utan sortering och stängda dörrar; det är grunden för att skapa en jämlik skola där alla elever får möjlighet att nå målen. Vidare måste det fria skolvalets efterföljder få ett stopp, se till att blanda elevgrupper - det torde vara alla till gagns. En annan viktig faktor för att göra skolan mer jämlik är att stärka de nyanlända. Bristerna i utbildningen för nyanlända elever gör att eleverna inte får likvärdiga möjligheter. Skolan behöver genomföra omfattande kartläggning av nyanlända elevers kunskaper och utifrån kartläggningen utforma undervisningen i varje ämne så att det passar eleven. Här har dock regeringen redan spånat på en mer individualiserad SFI, vilket är ett stort steg i rätt riktning.

Avslutningsvis, det finns oerhört mycket att göra för att parollen “en jämlik framtid” också ska kunna bli verklighet. Det stora arbetet börjar i skolan. Jag känner mig oerhört trygg över att det numera är vi socialdemokrater som stakar ut skolans fortsatta färdriktning. För oss är det självklart att alla barn, oavsett klassbakgrund, etnicitet, sexuell läggning eller socioekonomisk bakgrund ska ha samma rättigheter och möjligheter till kunskapsutveckling. Det är så vi tar Sverige tillbaka till världstoppen. Det är så vi lägger grunden för ett reparerat välfärdssamhälle. Det är vi tryggar ett jämlik Sverige för framtiden.

Gör som Sveriges statsminister, läs Front Söder.

Under SSU:s 38e förbundskongress fick Stefan Löfven ta del av Front Söders senaste nummer. I det här numret med temat Jämlik Framtid behandlas ämne efter ämne i en rad texter. Om du också vill ha ett exemplar kan du maila [email protected] eller besöka SSU Skånes expedition i Folkets hus i Malmö.

Malmös välfärd går på knäna. Åtta år av borgerligt regeringsinnehav och ekonomisk kris har satt sina spår och inneburit stora landvinningar för överklassen på välfärden och arbetarnas bekostnad. Fem jobbskatteavdrag, slopad förmögenhetsskatt, kraftigt sänkt bolagsskatt för stora företag, och mycket har skett på välfärden och arbetarnas bekostnad. Bland annat har statsbidragen till kommunerna strypts vilket drabbar Malmö hårt i form av hög arbetslöshet och urholkad välfärd. Malmös politiska nämnder har inte haft möjlighet att genomföra den politik med sociala investeringar som de rödgröna lovade malmöborna in för valet 2014 där satsningarna på välfärd skulle betraktas som investeringar istället för kostnader. Behoven av stärkt välfärd är enorma. Grundskolorna behöver 50 miljoner för att kunna genomföra det språklyft som är nödvändigt för att fler elever ska kunna klara betygskraven. Malmö arbetarekommuns årsmöte 2015 tog åter beslut om att under mandatperioden skapa ett offentligt ägt och drivet konstmuseum. Dessutom kommer det krävas satsningar för 23 miljoner kronor för att 200 nya barn i förskoleålder ska kunna garanteras en dagisplats. De svikna löftena och nämndernas svårigheter att genomföra sin utlovade politik har förklarats med att felaktiga beräkningar i hur Malmös befolkningssammansättning skulle utvecklas har lett till oväntat stora kommunal utgifter.

För att Malmö ska kunna upprätthålla den redan bristfälliga nivån inom välfärden saknas 180 miljoner i den kommunala budgeten, när kostnader för ökade priser och löner räknats upp. Varje år ökar nämligen dessa kostnader och kräver täckning i den kommunala budgeten. Dessa hade kunnat kompenseras med en skattehöjning på 30 öre. Socialdemokraterna i Malmö har dock gått ut och stängt dörren för en höjning av kommunskatten 2016, eftersom att de anser att det “inte är hållbart att höja skatten varje år”. Istället för att höja skatten ska socialdemokraterna låta bli att räkna upp kostnaderna för ökade löner och priser fullt ut 2016. Detta låter lite krångligt och ekonomiskt men i praktiken innebär det att man inte lämnar utrymme i budgeten för de ökade kostnaderna och skjuter finansieringen av dessa på framtiden. Vilket i praktiken innebär att finansieringen av dessa kostnader kommer täckas genom lägre utgifter för någon annan kommunal verksamhet. För att tala klarspråk: det kommer leda till generella nedskärningar i Malmös välfärd. Kommunledningen säger inte vad eller hur mycket som kommer skäras ner men garanterar att välfärden inte kommer bli lidande då pengar kommer att skjutas till för att upprätthålla nivån i välfärden. Men faktumet kvarstår. Ungefär 100 miljoner mindre kommer att läggas på den offentliga verksamheten och vi vet av erfarenhet att generella nedskärningar alltid slår mot välfärden och mot arbetarklassen.

På representantskapet, (ett beslutande möte då representanter för alla partiets lokala medlemsorganisationer samlas för att ta beslut i olika frågor) för socialdemokraterna i Malmö fanns också en retorik som antydde att det skulle vara borgerligt att höja den kommunala skatten, eftersom att den är platt och inte progressiv. Arbetarekommunens ledning menade att de skulle avvakta en höjning av den kommunala skatten och istället driva på för höjning av den progressiva statliga skatten, då en platt skatt “slår mot låginkomsttagare”. Varenda socialdemokrat förstår att det är ideologiskt rätt att höja en progressiv skatt istället för en platt. Dock har regeringen redan sagt att de inte tänker slopa några jobbskatteavdrag den närmsta tiden. Den rödgröna minoritetsregeringen har väl inte direkt visat några tydliga indikationer på att de tänker höja den progressiva skatten och göra de stora välfärdssatsningar som behövs för att börja arbetet med att vinna tillbaka det den borgerliga alliansen stulit från den svenska arbetarklassen. Resultatet för malmöborna lär således bli bevarade skattesatser både kommunalt och nationellt vilket kommer leda till att de 100 miljoner kronor i nedskärningar som Malmös kommunledning föreslår i vanlig ordning kommer betalas av arbetarklassen. De kommer betalas av Malmös sjuka och gamla, av förskolebarnen, välfärdsarbetarna och av socialtjänsten. Det är detta och inte en höjning av kommunskatten som kommer slå mot Malmös låginkomsttagare, mycket hårdare än en höjning av kommunskatten hade gjort. Att med platt skatt (där var och en betalar lika stor procent av sin lön) finansierar en verksamhet som i största utsträckning används av arbetarklassen är omfördelning. Det är inte optimalt, vi hade velat höja den progressiva skatten, vi bör driva på slopade jobbskatteavdrag och låta de rika och de stora företagen betala för den stora uppbyggnaden av välfärden som måste ske som svar på det åttaåriga borgerliga styret av Sverige. Det är bland annat Malmö arbetarkommuns ansvar att kraftigt trycka på för en mycket mer vänsterinriktad politik från regeringens sida. Om detta inte sker, å andra sidan, krävs det att kommunen agerar och det är betydligt bättre, ur ideologisk synvinkel, att höja den kommunala skatten än att skära i välfärden för 100 miljoner kronor.

Styrande politiker brukar slänga sig med att “politik handlar om prioriteringar”, för att förklara varför vallöften inte infriats. Enligt oss är Malmös arbetarekommuns prioriteringar helt fel! Under socialdemokraterna tid vid makten har stora satsningar på näringslivet gjorts för att “göra Malmö mer attraktivt”. När staden ska bygga Öresundsbron, Citytunneln, Malmö Live och Turning Torso verkar det få kosta hur mycket som helst, men när det kommer till trygga boendesituationer för EU-migranter eller att säkerställa nivån på den kommunala välfärden bortförklaras det med powerpoint-presentationer över kommunens dåliga ekonomi. Nu kan kommunen välja mellan att: 1. Höja skatten 2. Skära ner En arbetarrörelse som väljer alternativ 2 istället för 1 har en del att fundera på. För oss är valet självklart. Höj skatten - stoppa nedskärningarna!

Hårdare asylkrav. Nej till anhöriginvandring. Det är några av budskapen från den kampanj som de danska socialdemokraterna har släppt inför valet till Folketinget senare i år. En officiell kommentar från partiet:

-”Vi har strammet kravene til at kunne få asyl i Danmark. Det er første gang i 12 år, at en dansk regering har gjort det”

De vill inskränka asylrätten och uttrycker dessutom någon slags stolthet över det. Som om att ge människor olika värden någonsin har löst ett samhällsproblem. Socialdemokratins toppskikt i Danmark väljer nu alltså att peka finger åt invandrare, istället för att angripa klassklyftorna. De är för fega för att prata om att världens rikaste 83 personer äger mer än vad hälften av världens sju miljarder invånare äger. Det här klassamhället får konsekvenser men de agerar inte mot orättvisorna eller mot rasismen utan gör det motsatta. De tävlar med Dansk Folkeparti (Sverigedemokraternas motsvarighet) och högerpartiet Venstre om väljare och om rasistisk retorik. I en kapplöpning mot botten. Men en missnöjd arbetare kan lika gärna tänka: varför rösta på light-versionen i Socialdemokraterne när jag kan rösta på de fullfjädrade rasisterna i DF? 

Arbetarklassen sliter ut sig på delade turer, ofrivillig deltid, eller en 8 timmars heltid med eller utan kollektivavtal där en är psykiskt eller fysiskt utsliten efter bara några år. För någon rik knöl i kommunstyrelsen eller bolagstyrelsen. Eller att inte ha något jobb alls - att ärva arbetslöshet är en sådan förödmjukelse. De rika tjänar bara större och större summor på bekostnad av våra kroppar och på bekostnad av vår hälsa. Men då ska vi inte gå på nyfascisternas linje att splittra arbetarklassen och skylla på invandrare. Nej, en arbetare i Sverige har mer gemensamma politiska intressen med en arbetare i Sydafrika eller Saudarabien än med en fabrikör i Skanör. Vi ska bygga vår gemenskap, vårt vi, på klassintresset och inte på etnisk tillhörighet. 

I Sverige kan välbärgade hushåll få flera tusenlappar i månaden i lyxiga RUT- och ROTbidrag än vad andra får i försörjningsstöd för att överleva. Jag tror inte heller att den danska motsvarigheten till försörjningsstöd, kontanthjälp, är särskilt hög. Fattigdom och kontanthjälpsmottagande sitter inte i en invandrad kultur eller religion. Problemet är det system som tillåter att pengar staplas på hög, människor arbetar häcken av sig för en rik en och andra människor att gå runt i arbetslöshet.

Socialdemokratin är alltid i opposition mot orättvisorna. Vi får aldrig bli en rörelse som förvaltar klassamhället. Men att som socialdemokratisk regering gå därifrån till att bli en megafon för rasism är bara sjukt. Då blir det dags för arbetarrörelsen att kasta av det där oket. För det tynger bara.

Jag har just tagit helg efter en vecka där mycket av min tankeverksamhet har kretsat kring kvinnor i fackföreningsrörelsen. Först ledde jag ”Om Facket” i två dagar. Det är en facklig grundkurs för medlemmar, ickemedlemmar och SSUare under 30, som handlar om att introducera unga till vad facket är.

Mycket fokus läggs på värdegrunden. Allas lika värde, att vi måste hålla ihop för att få igenom våra krav, antirasism och feminism. Vi pratade om kvinnors villkor i byggbranschen. En av deltagarna hade en kollega som var den enda kvinnan i företaget, och som tvingades dela omklädningsrum med killarna. Var det rätt? Ska det ligga på den enskilda kvinnan att stå upp för sin rätt och kräva ett eget omklädningsrum? Har de manliga kollegorna en skyldighet att hjälpa tjejen, som i det här fallet var lärling och helt ny i företaget, att säga ifrån mot arbetsgivaren och kräva ytterligare ett omklädningsrum? Ja, det tyckte de allra flesta att killarna hade, inklusive killarna själva.

Dag två kom vi in på en diskussion om att kvinnors löner generellt ligger på en så mycket lägre nivå än männens. Lönerna skiljer sig åt mellan män och kvinnor inom samma yrke, men det är framförallt mellan yrkena som det skiljer sig åt mest. En elektriker tjänar inte sällan upp till 10 000 kr mer i månaden än en undersköterska. Varför är det så när båda har en treårig gymnasial utbildning i bagaget?

Diskussionen som följde handlade om hur vi kan utjämna löneskillnaderna. Ingen kunde svara på hur vi kommer åt löneskillnaderna mellan yrkena, men däremot kom deltagarna fram till två lösningar för att komma tillrätta med skillnaderna inom samma yrke. Det första förslaget var att man ska slopa den individuella lönesättningen. Nyanställda ska istället komma in på den lönenivån som är norm på arbetsplatsen enligt gällande kollektivavtal och alla ska höjas lika mycket varje år vid lönerevisionen, oavsett kön. Det andra förslaget gällde föräldraförsäkringen. Vi måste se till att den delas lika mellan båda föräldrarna genom att öronmärka halva tiden till vardera förälder. Att tvådela föräldraförsäkringen är nödvändig. En stor del av den lönediskriminering som kvinnor utsätts för bygger på arbetsgivarens föreställning om att det är kvinnan som kommer att ta ut den största delen av föräldraförsäkringen, de flesta VAB-dagar och så vidare.

Båda diskussionerna, den om omklädningsrummet och den om den tvådelade föräldraförsäkringen, gav mig hopp. Fackföreningsrörelsen, inklusive de manliga förbunden, har börjat prata om det här. Det går inte fort, men det går framåt.

Samtidigt har vi stora områden, problem skulle jag säga, att jobba med. I LO:s ledning har vi tre män och en kvinna. I LO:s styrelse har vi nästan bara män. Avtalsrådet ser inte mycket bättre ut. Så hur ser det ut på ungdomssidan? I LO:s Centrala Ungdomskommitté, CUKen, så är de flesta representanter män. Nu i november går årets upplaga av Ungdomsforum av stapeln och ännu finns ingen statistik på hur många av deltagarna som är män respektive kvinnor. Förra året såg det mörkt ut. Ungefär en tredjedel av deltagarna var kvinnor, två tredjedelar män. Vi kan alltså se en struktur, baserat på vilka som är ungdomsaktiva idag, där även framtidens fackföreningsledare i stor utsträckning kommer att vara män.

Tillbaka till varför jag har tänkt mycket på kvinnors roll i fackföreningsrörelsen, och arbetarrörelsen i stort, den här veckan. Jag sms:ade med en kompis från ett av de manligt dominerande fackförbunden efter kursen och vi kom in på det här med feminism. Han menade att det är upp till kvinnorna att komma tillrätta med kvinnoförtrycket och patriarkatet eftersom det är vi som är utsatta för det och att män inte alltid är där och kan säga emot andra män när de beter sig svinigt.

Det här fick mig att ilskna till. Lite mot honom men framförallt mot män generellt inom arbetarrörelsen. Jag vet inte hur många gånger jag har varit med om att det är ”de schyssta och medvetna” killarna, som säger att de är feminister, som beter sig mest förjävligt. Som att det att är okej att bete sig illa bara för att man säger att man är feminist.

Killarna inom arbetarrörelsen har enligt min erfarenhet heller ingen förståelse för hur normaliserat patriarkatet är. Vi kan prata om det, hålla kurs i det, men de förstår ändå inte. De förstår inte hur man som tjej ständigt blir utpekad som den jobbiga feministen så fort man påpekar ett visst beteende, till exempel användandet av härskartekniker, i fackliga eller politiska sammanhang. Och ibland orkar man inte. När man fått den stämpeln för många gånger. När man fått höra tillräckligt många gånger att det här är inte strukturer, det handlar bara om att just de här killarna gillar att ta plats och just de här tjejerna gillar att vara tysta. Då orkar man inte längre.

Det är bland annat därför det är så viktigt att män tar sitt ansvar och säger ifrån. Att de säger ifrån när andra män beter sig svinigt, fäller nedsättande kommentarer eller liknande, oavsett om ”det bara är på skämt” eller inte. För det är inte på skämt. Och kvinnorna kommer aldrig att kunna krossa patriarkatet själva, eftersom det till stor del handlar om hur männen beter sig och att det måste förändras.

Som en av killarna påpekade på ”Om facket”-kursen, det är allas vårt ansvar att se till att vi trivs på jobbet, i skolan och i facket. Vi måste ha en öppen kultur där alla känner sig välkomna. Oavsett om man är man eller kvinna. Hetero- eller homosexuell. Född i Sverige eller i ett annat land.

Det är även så att det bara finns ett utrymme på 100 procent. Vi kan inte fördubbla LO:s styrelse, CUKen eller antal deltagare på Ungdomsforum. Ska vi få en jämn könsfördelning på alla nivåer så måste männen inse att de måste backa och lämna plats åt kvinnorna. Vi kan dessutom lära av historien genom att se på när Socialdemokraterna införde varvade listor till riksdagen. Det visade sig att den samlade kompetensnivån i riksdagsgruppen höjdes i och med att de minst kompetenta männen ersattes av betydligt kompetentare kvinnor.

Det är dags att ta kvinnornas roll i arbetarrörelsen på allvar. Vill vi ha en jämnare lönespridning, ett jämställt arbetsliv och en facklig organisation för alla måste vi ta de här frågorna på allvar. Vi måste börja att på allvar diskutera hur vårdbiträdena ska komma ikapp industriarbetarna. Hur restaurangbiträdena ska komma ikapp målarna. Och hur vi skapar arbetsplatser där alla är välkomna, utan att känna att man måste anpassa sig till en särskild jargong för att passa in.

Och framförallt så måste vi börja prata om representation. Vill vi att LO-styrelsen, avtalsrådet och andra instanser med mycket makt, ska ha en lika bedrövlig representation av kvinnor, om 20 år när dagens unga generation tagit över? Om inte så är det i hög grad dags att vi börjar tänka på, diskutera och genomföra en förändring redan nu. Annars kommer det att vara för sent även för vår generation.

De hotar, misshandlar och försöker ta livet av antirasister, feminister och socialister. De attackerar sin ideologiska motpol. Nazisterna skyr inga medel för att bli kvitt oss. Man kunde tro att jag menar Tyskland år 1930. Men jag menar Sverige 2014.

 Varför uppkom nazism i dåtidens Tyskland och varför ser vi ett rasistiskt parti i Sveriges riksdag? Folket förlorade tron på en bättre framtid. Folket förlorade hoppet om en framtid utan massarbetslöshet, fattigdom och ökande klyftor. Det odlades en kommunistskräck och ett judehat, som kom att rättfärdiga koncentrationsläger och ett avskaffande av grundläggande demokratiska rättigheter. Tysklands politiska höger satte också sig i regering tillsammans med nazisterna.

 I Sverige idag har vi en ökande arbetslöshet och ökande klyftor och den sittande regeringen Reinfeldt kväver hoppet om en framtid bortom skattesänkningar. Han påstår att visioner är farliga. Men tvärtemot honom är vi övertygade om att den skånska sjukvården går att rädda med mer resurser och en ansvarstagande ledning. Vi är övertygade om att de ekonomiska klyftorna kan utjämnas. Vi är övertygade om att den som flyr till Sverige ska ges chansen att skapa sig en trygg framtid här.

 Vår plikt är att hålla nazism och rasism borta från gator, skolor och från politiken. Då måste vi ge svar på hur framtiden kommer se ut och inte mumla om någon regeringsfråga eller om skatter. Då måste vi prata om solidaritet, om jobb åt alla och att våra gemensamma resurser inte ska hamna i privata fickor eller i skatteparadis.

 Till sist undrar jag; hur kan polismyndigheten ge nazistiska  Svenskarnas Parti demonstrationstillstånd? Är det förenligt med demokratin att vilja avskaffa demokratin? Och vad är ens demokrati, är det något vi måste skydda? Vi i SSU Skåne ställer oss i främsta ledet i kampen mot nazism och rasism samt i kampen för demokratin. No pasarán! De kommer inte förbi!

Det jag ska försöka mig på nu är en valanalys, vilket inte är så lätt när känslorna är så många och resultatet från valet är så oklart. Mitt facebookflöde präglas av uppgivenhet och devisen om att vi sörjer idag och fortsätter kämpa imorgon. Att ett rasistiskt parti har fått 13 procent i det svenska valet är något som har fått alla mina vänner och kamrater att rysa ända in i märgen. Det är svårt att känna glädjen över att det kommer att bildas en Socialdemokratiskt ledd regering när stämningen i övrigt påminner om 30-talet.

Samtidigt känner jag en enorm stolthet över den socialdemokratiska partiorganisationen. Vi har gjort en fantastisk valrörelse. Vi har knäckt koden att få så många som möjligt av våra medlemmar att prata politik på gator och torg och vi har genomfört över 2 000 000 samtal. Det är fantastiskt bra. Inte minst har SSU gjort en otrolig insats, med ombudsmän och medlemmar som har kämpat så gott som dygnet runt. Vi har gått från torg till torg och från dörr till dörr och samtalat med folk om varför de ska välja bort högerregeringen och inte minst tagit diskussionen med osäkra och uppgivna väljare som funderar på att lägga sin röst på SD.

Men även om vi har gjort den bästa valrörelsen på mycket länge så har det inte hjälpt. Det var förmodligen det som gjorde att vi överhuvudtaget växte och jag tror att vi annars hade haft ett par procent mindre. Det är sammanfattningsvis inte valarbetet som har slagit fel. Det spelar ingen roll hur många dörrar vi knackar om vi inte erbjuder en politik som folk tror på. Och det är det som har hänt. Förvisso verkar det som att de 7 procent som flydde till SD har flytt från moderaterna i mångt och mycket. Men än värre är att 6 procent som borde ha varit våra väljare har flyttat in hos SD permanent. Och jag är helt övertygad om att de allra allra flesta av de 13% som röstar på SD inte delar deras ideologi. Det är en rasistisk handling att rösta på dem, men det betyder inte att alla som gör det är rasister.

De som röstar SD lägger en missnöjesröst. SD säger rakt ut att svenskar har det dåligt, att pensionärer är fattiga, att det är dåligt med bostäder, att arbetslösheten är enorm, att a-kassa och sjukförsäkringar inte går att leva på. Och det är sant. Och trots att deras förklaringsmodell är felaktig och att detta naturligtvis inte har med etnicitet att göra så känner folk igen sig i beskrivningen av det som vi kallar klassklyftor.

Socialdemokraterna brukade vara det missnöjesparti som dessa röster gick till. Vi har byggt hela vårt parti på missnöje mot systemet, och att vi vill förändra detsamma i grunden. Vi var tydliga med den förklaringsmodell som vi hade, att det var kapitalismen som var boven. Att vi bekämpade den med facklig kamp och genom att bygga välfärdssamhället, för att utjämna och tillslut eliminera de klassklyftor som gör att människor har det svårt.

Så varför kan vi inte fortsätta tilltala de människor som är missnöjda med världen? Det borde vara dem som vårt parti är till för, för att hitta svar på frågan om varför världen är som den är och förvandla ilska eller uppgivenhet till medveten kamp. Istället har deras ilska och uppgivenhet blivit till en sverigedemokratisk valsedel i valurnan.

Jag tror att det som krävs för att bryta trenden är en socialdemokratisk politik som strävar efter att på riktigt minska klassklyftorna. Vi behöver förbättrad a-kassan och sjukförsäkringarna och göra det lättare att uppnå ersättningsberättning. Vi behöver en politik som full sysselsättning med riktiga reformer för att nå dit. Vi behöver trygga jobb som man kan lita på att man har imorgon och i övermorgon. Vi behöver ett starkt välfärdssamhälle. Det är så vi skapar socialdemokratiska väljare. Vi har fått chansen att göra det nu. Vi har fyra år av en socialdemokratiskt ledd regering att se fram emot. Om vi klarar av att göra reformer som på riktigt visar välfärdsamhällets styrka tror jag att vi kan få människor att få nytt hopp om samhället och att det går att förändra det från grunden. Och detta genom att ställa upp på varandra, inte att vända några stackars individer i samhället ryggen.

Så, låt oss förtvivla idag, men låt oss kämpa imorgon. Låt oss kämpa för en värld utan klassklyftor. Det är så vi kommer vinna, både en bättre värld och nästa val.

Carolina Pettersson, distriktssekreterare i SSU Skåne

Väljarna har underkänt den borgerliga regeringens politik. Men för socialdemokratins del är valresultatet långt ifrån en solklar seger. Partiet gör återigen ett historiskt svagt val. Med en knapp tredjedel av rösterna står Socialdemokraterna och stampar på en nivå endast marginellt högre än i förra valet. Valrörelsens viktigaste fråga har varit att minska arbetslösheten.

-       Valresultatet är ett underkännande av en havererad borgerlig jobbpolitik. Nu har socialdemokratin fyra år på sig att föra en progressiv välfärdspolitik för jämställdhet och ökad sysselsättning. En progressiv omfördelningspolitik är en förutsättning för att bryta det dödläge som uppstått med hög arbetslöshet och otrygga villkor, säger Filip Roslund, ordförande för SSU Skåne.

Frågan om vinstuttag i välfärden som präglade debatten tidigare i valrörelsen försvann i valrörelsens slutskede. Men motståndet mot vinster i välfärden är opåverkat starkt.

-       Motståndet mot vinstuttag i välfärden är mycket starkt i befolkningen. Socialdemokraterna har känt av denna stämning, och haft en retorik som varit mycket kritisk mot vinstuttagen. Nu är det dags att gå från tal om att ”guldruschen är över” till att faktiskt få ett slut på vinstuttagen, säger Filip Roslund.

 Trots att vi gläder oss åt den borgerliga regeringens nederlag ser vi med oro på det växande stödet för Sverigedemokraterna. Samtidigt ger valresultatet oss redskapen att minska rasismen. Ökad sysselsättning, trygga jobb och stark välfärd minskar misstänksamheten och ökar sammanhållningen i samhället.

-       Det ökade stödet för SD beror på att ojämlikheten vuxit som en följd av den förda högerpolitiken. Med ojämlikhet följer otrygghet.  En socialdemokratisk politik för full sysselsättning, trygga jobb, förbättrad a-kassa och sjukförsäkring och stärkt välfärd är en nödvändighet för att pressa tillbaka SD, säger Filip Roslund.

  För mer information

Filip Roslund, ordförande SSU Skåne

Telefon: 070 28 35 546

E-post: [email protected]