Jag kan inte bara vara
Jag vet inte om jag pratar för mig sjĂ€lv nĂ€r jag sĂ€ger att det Ă€r jobbigt. Jobbigt att konstant behöva bevisa för nĂ„gon att man faktiskt vet vad man pratar om och att man inte Ă€r sĂ€mre för att ens förĂ€ldrar Ă€r frĂ„n ett annat land. Jag har till och med kommit pĂ„ mig sjĂ€lv hur mycket jag försöker och anstrĂ€nger mig för att bli accepterad. Ăr inte det helt stört? Att jag lĂ„tsas gilla en viss typ av musik för att mina etniskt svenska kompisar ska tycka att jag Ă€r som vem som helst. Den hĂ€r assimileringen, som sĂ„ mĂ„nga gĂ€rna pratar om, matar mitt huvud dag in och dag ut, utan att jag ens tĂ€nker pĂ„ det. Jag blir till och med nervös i vissa sammanhang för att jag vet att jag riskerar att bli dömd utefter mitt namn, och det Ă€r dĂ„ jag omedvetet börjar anpassa mig, just dĂ€rför har jag gĂ„tt och blivit expert. Expert pĂ„ att veta vad som passar in och vad man ska tycka för att accepteras.Â
Jag brukar aldrig prata om det, men ibland Ă€r jag rĂ€dd att jag ska rĂ„ka uttala bokstaven U som ett Y. Hade jag varit etniskt svensk hade det nog inte spelat nĂ„gon större roll om jag rĂ„kat sĂ€ga âmucketâ istĂ€llet för âmycketâ eftersom det Ă€r rent mĂ€nskligt, ur ett sprĂ„kvetenskapligt sammanhang, att beblanda dessa tvĂ„ bokstĂ€ver. Nu Ă€r inte jag etniskt svensk och dĂ€rför Ă€r det inte mĂ€nskligt. För om jag rĂ„kar sĂ€ger âmucketâ Ă€r det fel. Det Ă€r sĂ€mre. Det hĂ€r med uttal Ă€r sĂ„ himla jobbigt. Ibland kan jag sitta och analysera videoklipp som jag Ă€r med i och fördöma mitt sĂ€tt att prata pĂ„. För min dialekt Ă€r egentligen ingen dialekt, det Ă€r en blandning av all svenska du kan höra. ĂndĂ„ Ă€r det inte okej, för man ska prata med en dialekt frĂ„n staden man Ă€r uppvuxen i. Jag har ganska lĂ€tt för att hĂ€rma folks sĂ€tt att prata pĂ„, det Ă€r ocksĂ„ nĂ„got jag blivit expert pĂ„.Â
 NĂ€r jag var yngre tĂ€nkte jag inte sĂ„ ofta pĂ„ hur mycket man var ungen att anstrĂ€nga sig. Jag pratar sĂ€llan om detta för jag vet att responsen kommer vara âMen var bara dig sjĂ€lvâ, vilket typ Ă€r den största lögnen jag beskĂ„dat. NĂ€r jag var 16 och började lĂ€sa samhĂ€llsvetarprogrammet pĂ„ gymnasiet var jag alltid mig sjĂ€lv. Jag klĂ€dde mig precis som vem som helst, lyssnade pĂ„ all musik, hade starka Ă„sikter och hade en helt ok studievana, men, jag var frĂ„n förorten och jag hette Tajma. SĂ„ det gick inte att vara sig sjĂ€lv. Jag var liksom inte vem som helst trots att föddes pĂ„ BB i Kristianstad. Det gick inte att vara sig sjĂ€lv, för mina nya klasskompisar var rĂ€dda för mig. Jag ljuger inte, en utav mina klasskompisar berĂ€ttade i slutet av gymnasietiden vid studenten att hon var rĂ€dd för mig i samma stund som jag kom in i klassrummet första dagen pĂ„ gymnasiet. Jag frĂ„gade aldrig varför hon var rĂ€dd. Min klasskompis behövde aldrig berĂ€tta varför, jag hade lyckats lista ut det Ă€ndĂ„. Jag var frĂ€mmande. Och jag kommer förmodligen alltid att vara det i min klasskompis ögon. TĂ€nk vad fint det hade varit om jag bara slapp anstrĂ€nga mig och inte vara orolig över att jag ska ses som en frĂ€mling.Â
FörstÄ mig inte fel, jag vill inte fly mitt pÄbrÄ, jag Àlskar det. Jag har nÄgot som en etnisk svensk aldrig kommer att ha, och det Àr 100 % av tvÄ nationaliteter. Men hur medveten jag Àn Àr om detta, kommer jag att vara illa tvungen att anstrÀnga mig för att bli accepterad. För jag Àr i detta svenska samhÀlle frÀmmande och olik frÄn mÀngden, och har man riktig otur kan nÀrvaron uppfattas som skrÀmmande, sÄ vad har jag för val egentligen?
Tajma Sisic, sekreterare SSU VÀxjö








