#frontsoder

Jag vet inte om jag pratar för mig själv när jag säger att det är jobbigt. Jobbigt att konstant behöva bevisa för någon att man faktiskt vet vad man pratar om och att man inte är sämre för att ens föräldrar är från ett annat land. Jag har till och med kommit på mig själv hur mycket jag försöker och anstränger mig för att bli accepterad. Är inte det helt stört? Att jag låtsas gilla en viss typ av musik för att mina etniskt svenska kompisar ska tycka att jag är som vem som helst. Den här assimileringen, som så många gärna pratar om, matar mitt huvud dag in och dag ut, utan att jag ens tänker på det. Jag blir till och med nervös i vissa sammanhang för att jag vet att jag riskerar att bli dömd utefter mitt namn, och det är då jag omedvetet börjar anpassa mig, just därför har jag gått och blivit expert. Expert på att veta vad som passar in och vad man ska tycka för att accepteras. 

Jag brukar aldrig prata om det, men ibland är jag rädd att jag ska råka uttala bokstaven U som ett Y. Hade jag varit etniskt svensk hade det nog inte spelat någon större roll om jag råkat säga ”mucket” istället för ”mycket” eftersom det är rent mänskligt, ur ett språkvetenskapligt sammanhang, att beblanda dessa två bokstäver. Nu är inte jag etniskt svensk och därför är det inte mänskligt. För om jag råkar säger ”mucket” är det fel. Det är sämre. Det här med uttal är så himla jobbigt. Ibland kan jag sitta och analysera videoklipp som jag är med i och fördöma mitt sätt att prata på. För min dialekt är egentligen ingen dialekt, det är en blandning av all svenska du kan höra. Ändå är det inte okej, för man ska prata med en dialekt från staden man är uppvuxen i. Jag har ganska lätt för att härma folks sätt att prata på, det är också något jag blivit expert på. 

 När jag var yngre tänkte jag inte så ofta på hur mycket man var ungen att anstränga sig. Jag pratar sällan om detta för jag vet att responsen kommer vara ”Men var bara dig själv”, vilket typ är den största lögnen jag beskådat. När jag var 16 och började läsa samhällsvetarprogrammet på gymnasiet var jag alltid mig själv. Jag klädde mig precis som vem som helst, lyssnade på all musik, hade starka åsikter och hade en helt ok studievana, men, jag var från förorten och jag hette Tajma. Så det gick inte att vara sig själv. Jag var liksom inte vem som helst trots att föddes på BB i Kristianstad. Det gick inte att vara sig själv, för mina nya klasskompisar var rädda för mig. Jag ljuger inte, en utav mina klasskompisar berättade i slutet av gymnasietiden vid studenten att hon var rädd för mig i samma stund som jag kom in i klassrummet första dagen på gymnasiet. Jag frågade aldrig varför hon var rädd. Min klasskompis behövde aldrig berätta varför, jag hade lyckats lista ut det ändå. Jag var främmande. Och jag kommer förmodligen alltid att vara det i min klasskompis ögon. Tänk vad fint det hade varit om jag bara slapp anstränga mig och inte vara orolig över att jag ska ses som en främling. 

Förstå mig inte fel, jag vill inte fly mitt påbrå, jag älskar det. Jag har något som en etnisk svensk aldrig kommer att ha, och det är 100 % av två nationaliteter. Men hur medveten jag än är om detta, kommer jag att vara illa tvungen att anstränga mig för att bli accepterad. För jag är i detta svenska samhälle främmande och olik från mängden, och har man riktig otur kan närvaron uppfattas som skrämmande, så vad har jag för val egentligen?