Andreas varia

Jag färdas genom soldränkt sommarlandskap.

Längs vägen löper gula åkrar kantade av lövträd och porlande bäckar. En lätt bris smeker mitt ansikte.

Plötsligt sker en förvandling.

Mitt jag flyter förunderligt ut i landskapet landskapet in i mig. All åtskillnad förflyktigas.

Utan plats och fäste tystnar jagets alla tankar och dör hastigt bort. Bara en förnimmandets punkt återstår.

Det sista jag märker är hur tiden övergår i ett evigt samlande nu...