214 i krokarna

Tuvas första komposition!!!

Frågor om närhet, rena trådar, inget krångel om lyktstolpar, konsistens på avkastning: Lite närmre läpparna, en gräns att böja! Jag ligger hos en man, nej fel! Jag lurar på en man som står och ryker  under sin mössa. Nu når knäna ända upp till taket, jag känner att lakanen är... nej! Det prasslar om lakanen, och mina knän (som lika gärna kunde varit någon annans). Okej, det prasslar och lakanen lyfts upp upp upp av knäna, nu är det en mycket mycket mörk vår där under. Om jag kunde återge ljudet så skulle det inte bara vara något vad som helst. Det är  en himlakropp som flyter runt här i min mage. När vi rinner ner på golvet, struliga lakan och ingen som kan se hur suddig man blir efter 47 timmars vaka, kaffe, medicin (mot sin egen vilja) och sen försöka reda ut var min hand slutar och din tar vid. Och om det egentligen inte är själva poängen med allt det här. 534 det numret jag fick. Så en hand på min cigarett som där och då kysser sig i ansiktet på sig själv och på sig själv rullat ut... Nej! Nej! Fel! 435 dagar efter att jag fick ditt nummer började helt klart Malmö bli en besvärlig plats för mig. Men  vi är där nu i ande och kött och vi menar det verkligen på det sättet, lite så högtravande. Jag ska inte bryta tanken nu, ska inte tänja meningen som krusar sig i min mun, ska inte låta en bisats ta över hela meningen med meningen. Jag har aldrig mer att säga än det jag säger om vi säger att vi kan bryta bort bihanget och... nej! Inte så! Utan bihang så klättrar jag ut ur ett torn glider ner och landar i ett trädgårdsland, och när jag kommit därifrån en bit så vet jag att den tuva jag drog loss från marken alltid kommer vara den jag skyddar med mitt liv. Så en gammal tanke: jag tänker såhär när jag tänker på hur jag tänkte denna tanke: så jag hörde att du ringde igår. Jag drömmer varje natt om hur motorvägen korsar sovrummet. Att jag mitt i allt detta verkligen sover med avgaser i lungorna vaknar av att jag brinner släcker törsten med fimpen och inser att jag drack portvin på antabus. Sväljer sväljer suger så jävla hårt in och ut in och ut. Sen träffas vi på Ölcaféet och jag har magsår ut  i läpparna och det blir inte ens lättare med cider och jag säger till dig att jag är glad att du kom ska du följa med hem jag slutar aldrig med hasch du säger: kanske inte just nu Henrik men sen, och jag vet att jag vill dö så jävla mycket när jag sitter i soffan och drunknar i metadon och jag kan bara höra att du säger att nu blir du väldigt läskig i ögonen och jag inser att jag tryckt för mycket och är …

In i detta igen. Himmelen tyngs av ett benvitt regn. Nu stelnar havet. Det är så ljust att synnerven briserar. Ytterligare en gång till öppnas detta tillstånd av stratosfären som genom elektronregn försöker stöta liv i jorden, som i en död. En tid kommer precis efter detta då inga frågor är irrelevanta. Då förvåningen över våldet som drabbar oss blir till överdrivna ansamlingar av böcker, cd-skivor, pärmar, mappar som kommer att fylla kilometerlånga arkiv. Och jorden knarrar igen. Tillståndet som griper tag i kropparna är explosioner. Bländade vitt stoff i luften. Och det blir svårt att förstå detta. Fordon täpper igen stadens utkanter. Gråa klumpar av kroppar bländas av strålkastare strykande i sanden. Och moln av grus och damm begraver barn, boskap, hus och husdjur. Äldre generationer verkar upptagna i djupt övervägande av flykt. Vissa grupper står stilla med händerna tomma väntandes på något. Vissa får cigaretter några ett glas blåbärssaft andra piller och ytterligare en grupp får vapen. Och in i detta igen. Jordens plötsliga patologiska rus, jordens frånstötande av sammanhang. In i detta igen med kaskaden av olyckor som berövar människorna deras stela ansikten det sista hopp de har.

Happy Crimbus/Shitsniztel!!!

Flyttstädning

blir 100% dum i huvudet

Skatologi: mjölk och syrefattigt blod

Killing time, it won't die.

Nu, söt vit snö. Jag dricker samarin ur plastmugg. Tror himmelen är en radio. Att någonting känna i all detta. Människor sitter eller så står dom. Inget blir sagt mellan fjärde koppen kaffe och rökpaus nio. Ljudet är suddigt. Ett hörspel, kanske Peter Weiss. Tänker på Edelweiss. Himmelen är nära så här års i Malmö. Att känna någonting alls. Vem gör det här med oss? Vem lämnar ansiktet tomt, genomskinligt. Ett membran där skallen gestaltar ett frågetecken. Jag vill aldrig förlora greppet om dagböckerna från 2003-2013. Mellan sidorna fantiserar jag om ett anständigt liv eller i alla fall en plats i metadonprogrammet. ”J” ringer och andas i luren. Sen går vi upp mot huset och det känns verkligen som det tar flera timmar. Trädets grenar slår mot taket. När jag vaknar är det med en känsla av att drömmen sitter kvar. Vem är det som gör såhär med oss? Först en fråga där uppe i huset på kullen. Sen i bilen på väg hem lika ledsen som igår. Och i efterhand, kring den sommarljumna katastrofen blir det så tydligt varför det aldrig är så enkelt som det först verkade vara.

Morots-mumma i hela tjocka fejset

Old one. But nice one.

Godnatt!

I just cant stop myself from uploading even just this rough draft.