Vildhjaerta

Tyvärr kom ju tiden då jag blev hög på livet medan han blev hög på annat och allt bara gick sönder

Det spelar ingen roll om jag kan bli intresserad. Jag tänker låta det dö ut. Jag vill aldrig i hela mitt liv riskera att älska någon såhär igen. Jag tänker aldrig låta mig själv utsättas för denna smärta igen, det är inte värt det. Jag vill aldrig höra orden att riktig kärlek inte gör ont. För är det inte att älska när hela kroppen slits i stycken för att man ser personen med någon annan, då vet jag fan inte vad kärlek är. Snälla det har gått så många år, kan det inte bara gå över

Andas

Jag vill verkligen inte ha dig men jag vill fan inte att någon annan ska ha dig Heller.

När det känns som att varje andetag gör ont och man känner sig sådär äckligt trasig. När man det känns som att man är tillbaka på ruta ett, trots att man lagt ner hela sin själ på att ta sig så långt därifrån som möjligt.

När allt gör ont som fan och man varken orkar prata eller vara ensam

Det bästa är med att vara ledsen är att det går över. Det sämsta med att vara glad är att det också gör det.

Trasig

"Vad anser du dig vara bra på?" "Jag vet inte. Jag är expert på att känna alldeles för mycket eller ingenstans. Jag antar att det bara finns varken eller i mitt liv och att lilla landet lagom inte existerar. Jag är nog bra på att vara för extrem." "Visar du det då?" "Ja men jag väljer det inte alltid själv. Ibland kan jag liksom inte rå för det, och det är väl då det blir så fel"

När man pratar om kärlek hör jag ofta "ja men ens första kärlek glömmer man inte och den kommer alltid kännas lite extra." Jag skulle väldigt gärna vilja ha ett svar på vad som egentligen menas, kommer jag aldrig känna likadant för någon annan då, kommer det inte bli lika fint igen, ska man liksom inte satsa lika högt? Och om inte, vad menar då folk med att "du kommer hitta någon bättre" ?

Jag önskar att det fanns något som hette lagom i mitt liv. Det är alltid antingen eller. Antingen kommer allt på en gång, eller ingenting alls. som en film. Att man trycker på paus och spolar fram. - och när man trycker på play så har jag inte ens jag själv en aning om vad som hänt. Allt har gått så fort.

Det händer att jag gråter så jag knappt får luft. Och kanske är jag konstig, men på ett sätt är det skönt. Ibland önskar jag att ingen skulle fråga varför, och att ingen skulle säga "men tänk det kommer bli bra". Jag är en sådan som stänger inne alla känslor tills jag exploderar. Och får jag inte explodera så kollapsar jag.

För exakt ett år sedan försöka jag ta mitt liv, jag låg på mava i några dygn efteråt. NU, idag sitter jag hemma i soffan och firar att jag lever. Att jag inte lyckades. Jag delar med mig av det, för att ni som har haft samma tankar, ska veta att det faktiskt vänder. Det kommer vända till det positiva. ♡

Behöver lite kärlek från fel sort