#writtenpieces

I’ve got the sins of my youth in my pocket and there’s no turning back. I breathe when there’s no air. I speak where I can’t be heard. I see when I’m not aloud to look.

Jag försöker sätta mina tankar runt mitt finger för att på något sätt kunna kontrollera det jag tänker. Men det är svårt när det som tar upp majoriteten av mina tankar består av de som vill ta mitt liv. Så jag dansar med djävulen och dricker med demonerna. Jag ler åt det onda, precis som du ler till din granne. Jag leker med sådant som jag inte riktigt bör röra vid, för annars skulle inte livet leka med mig.

Han kallade mig sitt barn och tog min hand. Han sa att allting skulle bli bättre om jag bara lyssnade på de ord han sa. Han började förklara sakta vad det var med mig alla föraktade. Han satt länge och förklarade. Jag satt och stirrade på honom, och såg hur hans läppar rörde sig i takt med rösten jag hörde. Jag funderade på vad han inte hade sagt, men han sa allting - varje liten detalj. Sen skratta han lugnt och sa; “Allting är bättre nu. Du vet varför folk föraktar dig. Varför folk lämnar dig. Nu vet du.” Jag ställde mig upp och stirrade djupt i hans ögon och sa; “Kommer du lämna mig nu?” Han tog min hand, smekte den lätt och skakade på huvudet. Jag log och suckade med lättnad. Han skakade på huvudet ännu en gång och sa; “Jag ska inte lämna dig; men du ska lämna mig. Du förstår inte mycket du, men ändå förstår du allting. Det är dags för dig att lämna mig.” Jag ler och kysser hans kind lätt. Jag backar bakåt, för att det sista jag vill se när jag lämnar världen; är hans ögon. De ögonen som stirrade djupt in i min själ och förstod att de gjorde för ont för mig att leva. Han förstod att de var inte människor som lämna mig. Det var jag som tvinga dom att lämna mig.

Spegeln lutade sig mot väggen som den alltid gjorde, hon kollade sig runt i rummet innan hon stängde dörren. Sakta, släpade hon sina ben mot spegeln och satte sig ner framför den. Hon kollade intensivt på sin egna spegelbild för att försöka komma ihåg det orden han en gång hade sagt till henne. “Du är vacker, min älskling. Du är den vackraste människan som någonsin vandrat på denna planet.” Det var de orden som gick på den långa, mörka och tomma vägen i hennes huvud. Hon kunde inte se det han hade sagt. Hon kunde inte förstå varför han hade sagt det. Personen hon såg i spegeln var ingen som hon ansåg sig vara vacker eller det minsta söt - för enligt henne är alla människor åtminstone söta. Men hon såg det inte alls. Allt hon såg var en människa med fel, en människa som var tom och på något sätt patetisk. Hon såg en människa som aldrig skulle kunna bli älskad för vad hon var. Hon var en person som inte kunde leva varken ensam eller med någon annan.

Hon skrev de orden som han hade sagt till henne på spegeln. De fyllde hennes hjärna med frågor som aldrig kommer att bli besvarade. Hon stirrade på ordet vacker och kunde fortfarande inte koppla de ordet med henne själv. Paniken började krypa fram i hennes själ, för ordet fick henne att vilja skrika, det fick henne att vilja springa så långt att ingen skulle kunna få tag på henne. Hon visste inte vad ordet betydde, hon visste inte hur hon skulle hantera ordet eller känslan som fick hennes kropp att vilja fall ihop i tusen bitar.

Hon ställde sig upp och tog tag i de första hårda objektet hon kunde hitta. Hon skrek och kastade objektet i spegeln. Tårarna började rinna ner för hennes kind, hennes kropp började darra och hon drog sina händer över ansiktet. “Fan.” skrek hon med all kraft hon hade kvar. Nu fanns det ingenting kvar för henne. Hennes tankar var fyllda med frågor. Hennes kropp slutade funktionera och benen vek sig. Hon kände ett hugg i hjärtat och föll mot marken. Tårarna fortsatte att falla ner för hennes kinder och livskraften hade försvunnit. Rösterna i huvudet, berättade för henne att ingen skulle kunna älska någon som henne, de förklarade hur hon aldrig skulle kunna fixa sig själv. Dom skrek och bad henne att försvinna. Dom sa att hon kom till världen för att alla andra skulle må bra av att se henne. Inte för att hon skulle rädda dom, utan för att dom kände sig starkare, lyckligare, vackrare och även bättre än henne när hon var runt dom. Rösterna berättade att hennes patetiska liv inte var värd någons uppmärksamhet, dom sa att hon kunde aldrig vara tillräcklig.

“Du har förstört dig själv. Du är död för mig. Du finns inte kvar!” Skrek hon med rädslan i halsen. Hon visste inte vad hon skulle ta vägen längre. Hon kände hur hela hon bara ville stå där och skrika på honom tills han förstod att hon ville inte längre vara kvar med honom. Hon ville inte se honom försvinna för alltid. Så hon ville försvinna innan han försvann. Tårarna forsade ner för hennes kinder, och han stod där och stirrade på henne utan att säga ett ord. Han såg allt ont han hade gjort henne, men rädslan att hon skulle försvinna för alltid fick honom att skaka, det fick honom att vilja skada sig själv. “Jag älskar dig.” sa han lugnt och upprepade sig själv “Jag älskar dig.” - Han visste inte hur han skulle få henne att stanna, men han var tvungen att försöka.

Hon vände sig om, redo att gå och aldrig se tillbaka, men han tog tag i hennes arm och drog henne till sig. Han tittade på henne med ett lätt leende på läpparna, läpparna skakade och känslan av att förlora henne, fyllde hans hjärta med sorg. Han lät sina händer vandra över hennes kropp. Dom rörde sig sakta över hennes höfter och upp till hennes rygg. Han spände sina armar runt henne och kollade på henne, han klarade inte riktigt av att se henne i ögonen ännu, för rädslan att se hur ont hon hade, skulle ha tagit hans liv. Han lutade sig framåt och tog ett djupt andetag, han kände hur hans hjärta började dunka snabbare när den ljuva doften av vanilj nådde hans luktsinnen. Med hans armar runt henne, kände hon sig ännu en gång säker, hon kände lättnad, hon tittade upp på honom och log, så enkelt men samtidigt så elegant, det var som att alla bekymmer dom hade haft bara försvann. Men han kunde fortfarande inte riktigt greppa tag i varför hon hade valt honom efter allting han hade tvingat henne att gå igenom.

Men han kände hennes armar sakta röra sig runt hans nacke, och hur hon rörde sig närmare hans kropp. Lättnaden var stor och varje gång hon var i hans närhet, så kändes världen så mycket lättare på hans axlar, han släppte alla de misslyckanden han hade lyckats med. Han kände sig fri och enkel med henne, som att ingenting skulle kunna förstöra lugnet som fanns runt omkring dom när hon var där. Han tittade djupt in i hennes oskyldiga ögon som skimrade på grund av tårarna; hennes ögon var så enkla men de bar aldrig bara en färg; dom var aldrig likadana som sekunden innan. Hans leende var oföränderlig när han var med henne, hon kunde alltid få honom att le som aldrig förr och det var aldrig mycket som krävdes från henne. Allt hon behövde göra var att titta på honom med sina skiftande och oskyldiga ögon; så log han som att all ilska, förnedring och olycka bara försvann från hans tankar.

Hon suckade lätt, fortfarande med gråten i halsen och sa “Jag älskar dig också, jag kommer alltid att älska dig. Men jag vill ha hela dig, jag vill inte sakna en liten del av dig. Jag vill att du ska ge mig hela dig. Förstår du det?” Han lutade sig ner mot hennes axel och virade sina armar runt henne hårdare. Han blundade och kände hur tårarna lätt började fall ner för hans kind. “Jag behöver dig” sa han och läpparna skakade fortfarande av rädslan att förlora henne. “Jag vill - Jag vill ge dig hela mig.” sa han och strök sina händer över hennes rygg och kollade på henne igen. “Då måste du låta mig se hela dig. Du måste låta mig veta; vad som pågår.” sa hon och tryckte sina gråt blöta läppar mot hans darrande och fint linjerade läppar. Hon drog sina händer genom hans hår, och kysste honom intensivt. Hon kände hur all rädsla som hon hade gått och burit på bara släppte och han kände hur allting bara passade; dom passade.