No more pain bitch, you took me for granted. Took my heart and ran it straight into the planet
Spegeln lutade sig mot vĂ€ggen som den alltid gjorde, hon kollade sig runt i rummet innan hon stĂ€ngde dörren. Sakta, slĂ€pade hon sina ben mot spegeln och satte sig ner framför den. Hon kollade intensivt pĂ„ sin egna spegelbild för att försöka komma ihĂ„g det orden han en gĂ„ng hade sagt till henne. âDu Ă€r vacker, min Ă€lskling. Du Ă€r den vackraste mĂ€nniskan som nĂ„gonsin vandrat pĂ„ denna planet.â Det var de orden som gick pĂ„ den lĂ„nga, mörka och tomma vĂ€gen i hennes huvud. Hon kunde inte se det han hade sagt. Hon kunde inte förstĂ„ varför han hade sagt det. Personen hon sĂ„g i spegeln var ingen som hon ansĂ„g sig vara vacker eller det minsta söt - för enligt henne Ă€r alla mĂ€nniskor Ă„tminstone söta. Men hon sĂ„g det inte alls. Allt hon sĂ„g var en mĂ€nniska med fel, en mĂ€nniska som var tom och pĂ„ nĂ„got sĂ€tt patetisk. Hon sĂ„g en mĂ€nniska som aldrig skulle kunna bli Ă€lskad för vad hon var. Hon var en person som inte kunde leva varken ensam eller med nĂ„gon annan.
Hon skrev de orden som han hade sagt till henne pÄ spegeln. De fyllde hennes hjÀrna med frÄgor som aldrig kommer att bli besvarade. Hon stirrade pÄ ordet vacker och kunde fortfarande inte koppla de ordet med henne sjÀlv. Paniken började krypa fram i hennes sjÀl, för ordet fick henne att vilja skrika, det fick henne att vilja springa sÄ lÄngt att ingen skulle kunna fÄ tag pÄ henne. Hon visste inte vad ordet betydde, hon visste inte hur hon skulle hantera ordet eller kÀnslan som fick hennes kropp att vilja fall ihop i tusen bitar.
Hon stĂ€llde sig upp och tog tag i de första hĂ„rda objektet hon kunde hitta. Hon skrek och kastade objektet i spegeln. TĂ„rarna började rinna ner för hennes kind, hennes kropp började darra och hon drog sina hĂ€nder över ansiktet. âFan.â skrek hon med all kraft hon hade kvar. Nu fanns det ingenting kvar för henne. Hennes tankar var fyllda med frĂ„gor. Hennes kropp slutade funktionera och benen vek sig. Hon kĂ€nde ett hugg i hjĂ€rtat och föll mot marken. TĂ„rarna fortsatte att falla ner för hennes kinder och livskraften hade försvunnit. Rösterna i huvudet, berĂ€ttade för henne att ingen skulle kunna Ă€lska nĂ„gon som henne, de förklarade hur hon aldrig skulle kunna fixa sig sjĂ€lv. Dom skrek och bad henne att försvinna. Dom sa att hon kom till vĂ€rlden för att alla andra skulle mĂ„ bra av att se henne. Inte för att hon skulle rĂ€dda dom, utan för att dom kĂ€nde sig starkare, lyckligare, vackrare och Ă€ven bĂ€ttre Ă€n henne nĂ€r hon var runt dom. Rösterna berĂ€ttade att hennes patetiska liv inte var vĂ€rd nĂ„gons uppmĂ€rksamhet, dom sa att hon kunde aldrig vara tillrĂ€cklig.
Hon blinkade ett flertal gĂ„nger för att fĂ„ bort tĂ„rarna som föll ner för hennes kinder som en ström. Hon kollade runt sig igen, och sĂ„g glasbitarna frĂ„n spegeln ligga runt henne. Hon tog tag i en av dom och beslutade sig för att lyssna pĂ„ rösterna. Rösterna har rĂ€tt. Dom kĂ€nde henne utantill och om dom inte ville ha henne runt sig, hur kan nĂ„gon annan vilja det dĂ„? Hon tog ett djupt andetag samtidigt som hon tryckte den förstörda glasbiten mot sin handled. Rösterna pĂ„minde henne Ă€nnu en gĂ„ng att det var de enda rĂ€tta, att det inte fanns nĂ„gon annan utvĂ€g. Hon var tvungen att försvinna för att alla skulle kunna mĂ„ bra igen. Hon kollade ner pĂ„ sin handled och drog glasbiten över hennes handled. Pulsen pulserade och blodet rann med kraft frĂ„n Ă„dern. Hon kĂ€nde hur hennes hjĂ€rta började dunka snabbare; smĂ€llen kommer snart, snart Ă€r jag dĂ€r jag hör hemma tĂ€nkte hon - och precis innan hon kĂ€nde att hjĂ€rtat slutade slĂ„. SĂ„ hörde hon rösterna i huvudet sĂ€ga; âHan Ă€lskar dig mer Ă€n sitt egna liv. Du tog precis döda pĂ„ hans sjĂ€l och hans vilja att leva.â
