#vingar

Hon håller knappt men han stryper tag för att…hon ska hålla. Hon håller SÅ försiktigt. Som att hålla besten med sytråd. Som att hon bara har sytråd. Han tvinnar den och spänner åt så hårt den klarar. Ett sött litet tunt snöre. Han får hålla i för det sitter inte ens som en knut runt honom. Släpper han så lossnar det. Han ska låtsas att det sitter för hårt men egentligen är det bara en tvinnad tråd runt hans hals. Hon har inga hårda strypkoppel av metall eller läder. Det är grässtrån och hårstrån. Koppel som går sönder vid första minsta djupa andetag. Hårstrån runt besten. 

Hon ska få hålla i honom. Som om alla haft hårda koppel runt honom men hon är den första som inte. Han har fått känna tilliten från henne; den farliga som aldrig var farlig utan missförstådd. 

De gamla hårda märkena är kvar fortfarande. Märken som kanske aldrig försvinner. 

Kanske var hon den första som inte tyckte att han skulle hållas i den lilla buren på cirkusen. Som att han fick känna på hur det var att vara i gräset för första gången. Han fick andas något annat än betongdamm. Hon släppte honom fri. Så därför får hon hålla. Det tunnaste och mest bräckliga kopplet i mannaminne. Men hon håller bara om han vill hållas. Annars bryter hon sytråden. 

Det är konstigt för honom att vara fri. Han har varit på cirkusen så länge att han knappt vet vad gräs är längre och hur solen känns på ryggen. Det är en konstig frihet. Hur gör man när man konstant blivit slagen och dragen och sedan plötsligt inte? Med skakiga steg går han ut på gräsmattan. Han försöker intyga sig om att han förtjänar det men han tror inte på sig själv. Kopplet och buren har varit hans liv så länge att han inte längre vet hur man gör som fri varelse.

Hon håller i nyckeln. Hon är den elaka som släppte ut honom. Hon vägrade att se honom i buren en dag till. Det gjorde ont i henne varje gång hon såg hur han tvingades göra konster för att få mat. Hon hatade att se de djupa märkena i hans hud gjorda av piskrapp och slag. Hon insåg att om hon inte gör något kommer han aldrig ut. Då dör han därinne i buren och sedan tar de in hans ersättare.

Så hon smög in till vaktmästaren och la något i hans kaffe. När han dåsat till, tog hon nyckelknippan och öppnade buren. Med några snabba rörelser så var hans koppel avskurna och han var fri att gå.          

De menade att de hade låst fast en best men hon såg att de låst fast det vackraste hon sett. Hans sorg och tårar var som små strimmor av guld rinnandes i små bäckar som gjorde henne förstelnad varje gång. Hon bara stirrade rakt ut. Det var som att hon inte kunde hantera all skönhet hon såg. Som att hans smärta skar i henne men samtidigt var det vackraste hon varit med om.

När han fått sova några nätter och ätit sig mätt för första gången på åratal så skakade han på sig och det då sa det Phompf! och hans vita vingar visade sig.

Jag visste det, sa hon och log.