♡

Bröstet andas snabbt. Tankarna försöker hitta sina fack. Sortera allt som känns, dela upp allt som tänks. I rätt och fel. I värdefullt eller ej.

Går jag sönder nu? Igen. Jag sluter mina ögon och försöker glömma alla som sitter på bussen runt om mig.

På väg mot en självförsvarskurs.

Vilken sekund som helst nu kommer jag brista. Kursen hålls på mitt egna jobb. Det känns lite som att jag tar in honom där. Han som bokstavligen förstört mig. Han som haft sönder mig. Som erövrat hela mig. Min kropp och min sinnesro.

Tårarna leder mig fram

I vindens mörka ljus

Jag viskar till dig

Mitt namn

Glöm aldrig mig

Kysser dina lakan

Dröjer kvar i din tröja

Sitter på din säng

Känner vinden

Svarta andetag längs Kungsholmens gator  Har dig kvar i mitt skinn Tittar upp mot stjärnorna

Försöker andas in Allting känns främmande just nu, för ingenting är längre du  Vi var alltid samma sak,  En brinnande låga, gråter varje gång den slocknar och tänder ett ljus igen. 

Imorse.

I mina ögon vill jag säga att han inte lyckades.

Han andas.

Men jag är så oroad för hans hjärta.

Vad händer nu?

Försöker minnas mina tankar när jag nästan försvann, men allting är så dimmigt.

Ska göra allt för att få honom vilja orka igen.

Vart befinner vi oss när det känns som att livet håller på att ta slut inuti? Jag försöker felsöka i mig själv men jag förstår inte, hur hamnar man där man är idag? Oavsett droger, hur kan hjärta, själ och hjärna plötsligt sluta samarbeta? 

Hur gjorde han rätt? (Han gjorde inte rätt). 

Att “i alla fall fått prata med polisen borde ha varit en lät.nad eller hur? fast han inte blev fälld?” ..

..Här stannar hela min själ, alla mina tankar, hela mitt universum.  Bara ordet lättnad, det finns inte ens i samma världskarta som våldtäkt. 

Ibland känns det som mina vänner glömt - men i samma sekund tänker jag, “men vadå dom kan ju inte från ingenstans fråga hur jag känner, mår, tänker kring min våldtäkt som hände för två år sen?” Det är inte deras problem, och dom kan inte läsa mina tankar.

Våldtäkt. 

Ordet skärrar er lite, eller hur? 

Varför är det så? Varför skäms vi som är offer över vad som hänt? Jag förstår i det stora hela. Men det jag inte förstår är varför vårt samhälle accepterat att det är någonting man inte kan prata öppet om.  Jag märker själv, vare sig jag pratar med en vän, bekant eller bästa vän - ordet våldtäkt chockerar. 

Samtidigt som vårt rättssystem i norden chockerar mig. 

Rakbladet är långt bortom min vardag idag. Men det har funnits där, tätt mot min kropp. Andra skulle kanske kalla mig stark som inte väljer det igen. Jag vet inte om jag ser det så. 

Jag är fylld med rädsla. 

Fast jag talat ut, fast jag suttit i en rättssal med dig bara två meter ifrån mig känns det ändå som jag låtit allting försvinna i tystnad. Försökte tysta ner dig. Men du fick gå fri. Trots bevis mot dig, trots ditt dna i mig, mina blåmärken på min kropp, så fick du gå fri. För att jag 5 år innan du våldtagit mig haft ett självskadebeteende och din försvarsadvokat på något jävla vänster lyckades vända hela rättegången mot mig. Som i övrigt var en kvinna vilket gör mig så ledsen och förvirrad. Hon såg min smärta, ingen kunde undgå den. Jag kved mig av smärta när jag satt där inne. Blev behandlad som om jag var den som gjort fel. Så hur tror ni mina tankar kring mig själv ser ut nu? Om dom var dåliga innan är dom inte bättre nu.  Så du fick inte bara gå fri. Du fick också, trots lagar mot rätt och fel skada hela mig. Du fick förstöra mig. Förstöra min självbild. Förstöra min kropp. Du fick svart på vitt skada mig.