Jamen ok dĂ„, det Ă€r lite mer ok.Â
Det Ă€r sĂ„ skönt att han Ă€r hemma och kommer vara det till minst 24:e januari. En del av mig vill ha det lĂ€ngre men samtidigt sĂ„ Ă€r det sĂ„dĂ€r; hur lĂ€nge dĂ„? Var fĂ„r det jag ville plats med? Blir det inte bara mest en lĂ„ng skön vila och inget hĂ€nder? Eller Ă€r det bara min rĂ€dsla? Ja menar det kan ju bli bra Ă€ndĂ„.Â
NĂ„nstans sĂ„ knackar verkligheten pĂ„ dörren. Jag kan inte bli stark i min egen om jag aldrig Ă€r sjĂ€lv, typ. Det kĂ€nns som ett vĂ€rldsbyte. Det kan bli, om jag vĂ„gar.Â
Skogsbranden som aldrig verkade vilja ge sig, gav sig och vĂ€rlden efter eldinfernot Ă€r nĂ„t helt annorlunda. Som att nĂ„got kanske föddes dĂ€r. Ett ljus som Ă„terigen visade sig.Â
Mitt liv börjar igen. Jag ska mĂ„la om det igen, kanske Ă€r jag den eviga ommĂ„laren. Kanske gör alla sĂ„. Kanske Ă€r det friskt.Â
NĂ€...jag mĂ„ste vidare. Jag behöver rikta in bĂ„ten Ă„terigen pĂ„ mĂ„let. Ja det va en sjuhelvettesstorm men Ă€ven den mojnade till sist. BĂ„ten höll men sakerna lĂ„g huller om buller. NĂ€r ljuset och de böljande vĂ„gorna Ă„terigen syntes var det som om klarheten Ă„tervĂ€nde. Vad jag vill och vad jag ska fokusera pĂ„.Â
âFri i mitt eget livâ Ă€r del ett. Jag inser hur hĂ„rt drillad jag varit och dragit med gamla dĂ„liga vanor in i nĂ€sta del av mitt liv. Repeterat det jag ville bli av med utan att ens mĂ€rka det. Det Ă€r ingen glasklar plan den hĂ€r gĂ„ngen. Inga delmĂ„l och stolpar, utan baserat pĂ„ en kĂ€nsla. Ju bĂ€ttre jag mĂ„r, desto bĂ€ttre har jag lyckats. Impulser ska följas allt oftare och tillbaka med att förlita sig pĂ„ processen. För man kan krĂ„ngla till Allt om man vill.Â
Jag vet inte hur vi kom in pÄ det men vi gjorde det; tÀnk om vi aldrig trÀffats och jag istÀllet skulle sökt en partner pÄ nÄn mötesplats. DÄ skulle man skriva in kloka saker och sÄnt man trodde man ville ha. Jag skulle kunna letat i mÄnader i strÀck, gjort det till projekt X och nu ska jag banne mig hitta honom. Sorterat, gÄtt igenom och analyserat sönder fakta och...! SÄ var det aldrig. Jag var inte ens pÄ jakt dÄ. Jag mest gjorde sÄnt som jag gjorde och dÀr stötte jag pÄ nÄn som jag började prata med, NOLL aning att det skulle leda nÄnstans. Det mest...hÀnde. Vi hÀnde. Det var ytterst spontant och lekfullt. Det var hans energi och min. Det var allt. Det behövdes inget mer. Det behövdes inga djupa analyser och jobba sig svettig och jÀmföra. Jag skapade dÄ seriöst en av mina absolut starkaste och viktigaste grundbultar pÄ en kÀnsla och instinkt. PÄ en kvÀll hÀnde nÄt. SÄ fort kan det gÄ. Det som verkar kunna ta Evigheteeeeer nÀr man ska anstrÀnga sig och krÄngla till det.
Jag skulle inte kunna orkestrera det som hĂ€nde nĂ€r jag tappade nyckeln i brunnen och hur det ledde till grannar med fiskespö och kvinnan som hade magtarmscancer och fes konstant pĂ„ mig. Inte heller kan jag Ă„terskapa den perfekta obehagsnatten i Norge nĂ€r vi skulle fĂ„ frysa i bilen hela natten och nĂ€r jag bröt mig in hos K och skrĂ€mde skiten ur hennes son. Hur kom det sig att jag som Ă€r sĂ„ osocial samtidigt kunde pĂ„ en kvart pĂ„ en tĂ„gstation hamna pĂ„ ett fik med en tjej? Livet hĂ€nder nĂ€r man slĂ€pper in det. Livet SKA inte kontrolleras sönder. NĂ€r jag Ă€r spontan hĂ€nder det saker. Jag trivs bĂ€st dĂ„. Jag har lĂ€nge fokuserat pĂ„ intensiteten, att det Ă€r den jag saknat men jag skulle snarare sĂ€ga att det Ă€r Ă€ktheten. Det Ă€r impulsen och det fria. Ibland blir det intensivt och ibland blir det galet vackert och uppfyllande. Det blir...Liv.  Â
Vill man nĂ„got sĂ„ kommer man att göra det. Vill som i att man Ă€r beredd pĂ„ konsekvenserna och att man vill ha det som en del i ens liv. Vill man inte kommer det aldrig hĂ€nda. Man kan lĂ„tsas att man Ă€r redo och slita sig blodig men om inget hĂ€nder Ă€r det för att man fortfarande sitter fast pĂ„ andra sidan. Man kan vara hemlös i 37 Ă„r och hata det men inte sĂ„pass att man samtidigt gĂ„r med pĂ„ att ta bort det. Det som verkade ta 37 Ă„r gick plötsligt pĂ„ en vecka.Â
Ibland Ă€r vi helt enkelt inte redo att slĂ€ppa det vi sitter i. Det kan vara en fruktansvĂ€rd situation men det kommer alltid vara nĂ€r Vi Ă€r redo att faktiskt slĂ€ppa den som den slĂ€pper. Jag har tvingat alldeles för mycket. Dragit för hĂ„rt för att kompensera för hur jag inte har velat helt. Jag har inte varit redo.Â
SÄ nu ska jag försöka att öppna mitt krampaktiga tag om fÄgeln. Den ska fÄ flyga. Jag ska prova att slÀppa loss den och se vad som hÀnder. Jag ska...prova slÀppa loss Mig och se vad som hÀnder.
Jag tror det Ă€r nĂ„n slags slutsats. Det Ă€r inte vad jag gör utan mer nĂ€r och hur. och varför. Jag kan ha ihjĂ€l alla mina intressen om jag gör de pĂ„ fel tillfĂ€llen och tvingar mig till att göra de varje dag. Det Ă€r som att tĂ€nda lĂ„gor överallt och sedan stĂ€nga in den under glas. Sakta sĂ„ förtvinar de ner till nĂ€stan inget och det Ă€r dĂ„ som otĂ€cka mörkret kommer. Dit vill jag inte igen. Aldrig rĂ€ttare sagt. Men om jag inte vill ha mörker mĂ„ste jag vĂ€rna om mina ljus. Snarare se till att lĂ„gorna lyser starkt och klart. Hur gör jag det? Jag mĂ„ste feeda mina ljus. Jag behöver lĂ€ra mig att göra det jag vill nĂ€r jag vill igen. Jag behöver lĂ€ra mig frihet igen.Â
Att gĂ„ frĂ„n instĂ€ngd till fri kommer inte ta en kafferast men jag tĂ€nker att om jag sĂ„r det, om riktningen Ă€r ditĂ„t sĂ„ kanske jag vĂ„gar öppna mina hĂ€nder igen.Â
NĂ„nstans pĂ„ vĂ€gen lĂ€rde jag mig att man ska sitta i bur. Jag tĂ€nkte ta och unlearna det nu. SĂ„dĂ€r vĂ„ga lita pĂ„ mig sjĂ€lv igen. SkitlĂ€skigt, skitovant och jag kanske sĂ€tter mig i buren igen av ren vana.Â
SĂ„ följa impulser (svagt sĂ„llade) och följa vad vill jag nu?Â
