Det var en gĂ„ng ett hus som hade tvĂ„ hemliga underjordiska vĂ„ningar, det var dĂ€r âdet verkligen hĂ€ndeâ. Den övre vĂ„ningen som hade fönster fungerade mest sĂ„som ett skydd. Bara desom tillĂ€ts och ville betyda nĂ„got fick komma ner till de undre vĂ„ningarna och leva dĂ€r.
I den allra understa, som inte var en egen vÄning utan en jordkÀllare med lÄgt till tak, fann en liten korthÄrig flicka en stor vidunderlig svamp. Hon plockade den och tog den med sig upp i solljuset för att visa.
Svampen hade sju stycken drakhuvuden, som lÄg med halsarna fallande ut frÄn hennes kupade hÀnder. Sov de eller var de döda? De lÄg dÀr, söta och groteska pÄ samma gÄng.
Under den vassa matkniven skrek de sedan sina sju vÀsande dödsskrik igen, villiga att avslöja vad som verkligen pÄgick dÀr inunder.
Under natten svÀngde de flammande tvÄ oljelamporna fram och tillbaka, som om de alla var ombord pÄ ett seglande skepp, med de tvÄ undre vÄningarnas invÄnare skyddade i sin sömn under dÀck. Det var den MörkrÀdde som ville ha lamporna brinnande, tyckte det var mörkt dÀr under.
NÀr vÄgorna vÀl kom slogs den ena oljelampan över och rann ut pÄ golvet. Elden spred sig lÀngs trÀgolvets fÄror. Den rÀdde som Ànnu inte somnat greps av sömndrucken panik!
Men de andra, framför allt kÀrleksparet som Ànnu bara drömde om varann, sov sÄ djupt att ingen hjÀlp eller spridande oro varken fanns att fÄ eller dela. Det var den rÀddes och ingen annans bekymmer. Den rÀdde var inte ens en hjÀlte nÀr han vÀl lyckades slÀcka elden. Den enda skillnaden var att han inte var rÀdd lÀngre.
Han fastnade vid det, ty vad var han dÄ?
Han sov pÄ saken och vaknade pÄ ett regndroppande soldÀck. I en blomkruka som var ett hav tittade ett par drakögon upp pÄ honom, forskande och blinkande. RegnbÄgen tycktes honom alldeles för liten.
