#textsamtal

Så står vi här. Två förvuxna tvillingar. Intvingade i vuxenleken. Mot vår vilja. In i vuxenskapet, i havandeskapet. Så vi står här. Vi har missat sista turen med slänggungorna innan de ska lossna. Krossas emot sockervaddskladdiga händer och svettiga föräldrar som skrapar fickorna för pengar. ”Till middag?” ”Fryst pytt i påse.” Färdiga familjer pratar i bakgrunden. De som redan vet hur en gör. Vi hör dem, lystrar till dem, iakttar, ser på. Vi håller händer, hårt och klibbigt. Passar perfekt, hårt och klibbigt. Likadana nu men, vi som varit lika, alltid vuxit i takt. Kommer skiljas från varandra, den ena kommer växa ifrån den andra.

Vi försjunker i oss. Gungor faller loss, gungorna lossnar! Och lungorna som rosslar. Krossar, fort över vägen, i bilen, pratar vi, försöker. ”Vem skapade havandeskapet?” Läppar torra av vinterhalkan, bilens värme uppvriden till röd. Till max. Kan inte svara då det blåser för mycket. Telefoner har ringt och det blåser. För mycket. I oss båda. Vi är i samklang igen, dånar. Bilen andas kall luft, blåser den varma på oss. Kall luft in, varm luft ut. Luft in, luft ut. Syre in, syre ut. Med hjälp av syrgas för de lungor där hjälp behövs. Syrgastub efter syrgastub töms och här ska frågan svaras. Ska frågan svaras? ”Vem som skapade havandeskapet tycks oviktigt nu.” Vi kommer fram, stannar bilen, kliver ur. Direkt från Djurgården till Karolinska. Det är allvar, det står en doktor i korridoren och hon väntar på oss. På oss två, enbart. Den tredje är osynlig bakom naveln och oviktig här. Får ingen fokus, ingen uppmärksamhet. Pappa får fokus. Pappa är viktig. ”Hans lungor fungerar inte som de ska.” Doktorns allvarligaste allvar. Någonting är fel och det har vi alla vetat länge, visst har vi det egentligen men ändå blir situationen utom sin egen kontroll. Det går så snabbt och så långsamt samtidigt och det går inte att förklara på något annat sätt. Egentligen inte på något sätt alls.

En utav oss växer. Värkarna verkar inte komma förrän sist, sista månaden, sista dygnet. Vi läser böcker. Pappa blir bättre. Vi hörs på telefon ibland Mamma mår som vanligt. Vi nämner henne ibland. Det tycks aktuellt nu, när en utav oss växer. Vi läser böcker. De tar inte bort det läskiga. Bara en utav oss växer.

Pytt i pannbenet. Pappa dör en vanlig dag hemma. Hemmavid, i tallriken, där emot ska han krossas. Ensam flera dagar. Avslutas, lossas. Hinna börja lukta illa, och ändå ska vi låtsas. Att vi båda brytt oss om och gjort så gott vi bara kunnat. Vi och alla andra, den senaste tiden. Så gott vi bara kunnat. ”Visst är det få förunnat?” ”Han fick ju leva länge.” Det är begravningsdagens efterbrus. Inklämd mellan fyra lager smörgåstårta säger de sina ord som för att trösta. Och pappa fick kanske leva länge och han fick leva tills den dagen då han dog. Tills den dagen då syret inte tog, sig ner och sedan upp och ut igen. Inte längre. Mamma är inte borta så som vår pappa är men likt förbannat är hon inte här. Det är hennes systrar som pratar. Pappa har aldrig haft några.

I morse gick mitt hjärta sönder. När jag stod och speglade mig i morgonens vattenpölar och smutsiga busskursväggar. I etthundraelvans fönsterglas blir det långa håret ett faktum. Då jag svänger huvudet fram och tillbaka nuddar det vid mina axlar. Efterblekt av den sommarsol som jag aldrig riktigt såg. Fel fokus och alldeles för upptagen med att noga räkna. Noggrant, alla andra som jag legat med. Kysst kramat och tyckt om.

Mannen jag möter på cykeln skjutsar mig hela vägen till Engelska parken. Det är den här årstiden som fått mig att fråga. Den som kladdig och brun fäller mina ben, är hal under mina fötter. Körrepet är avklarat och min röst spricker när jag försöker nå ett högt e. Jag har ätit för mycket socker idag också, det ger mig uppstötningar. Tack för skjutsen. Ett konstigt ljud som läcker ut från mina läppar. Kvavt och samtidigt som jag försöker svälja min egen kväljning sticker glasfibrer i mitt svalg. Det känns som halsfluss och tuberkulos på en och samma gång. Han är min granne och han säger inte så mycket, men nickar vänligt innan han går mot sin föreläsning. Jag går in till min.

Öppnar upp min hand i en räkning. Får ihop det till tre sedan vi senast sågs. Avbryts av en språklig brytning. Powerpointpresentationen som startas, text som läses innantill och vår föreläsare, hon bryter på tyska. Vi antecknar ikapp och det är en tävling. Jag bryter av min udd, byter blyertspenna, flera gånger. Är det inte så att ett morfem är den minsta betydelsebärande enheten i ett språk? Någon avbryter, ligger steget före. Ivern river på grund av egen vinning. Och vem är det som vinner? Vem har läst kurslitteraturen bäst? Vem kan ställa den smartaste frågan? Stör och förstör och struktur blir till en röra. Föreläsningen tar slut och vi rinner ut genom salen, nerför trapporna och splittras sedan åt fyrtiosju olika håll. Virvlar ut i en stad där vi inte hälsar på varandra. Jag har suttit tyst hela föreläsningen men väl utomhus hör jag mig själv kasta upp det. Nerifrån magen som en argsint bomb. Skrattet. Försöker nollställa nollställdheten. Ovant, obekvämt.

Magläget. Hon låg på sin säng med armbågarna hårt spikade ner i madrassen. Stirrade på skrivboken och sedan på brevet hon hade framför sig. Jenny hade norpat åt sig det ur brevlådan när hon varit ut samma morgon. Det hade inget frimärke och inte heller någon poststämpel. Det var till Malte. Hans namn prydde kuvertet men där fanns ingen adress. Jenny hade inte öppnat det än och hon visste inte heller om hon borde, eller ens om hon ville det. Istället öppnade hon sin skrivbok.

Malte äter samma frukost varje dag. Filmjölk med jättemycket socker i. Jag får inte äta så mycket socker. Jag sa det till honom och han skrattade lite. Jag sa det inte för att vara rolig för jag sa det för att det var sant och för att det inte är nyttigt att äta så mycket socker. Jag förstår inte vad Malte gör egentligen. Han verkar inte göra någonting alls. En gång satt han vid pianot och spelade inte. En annan gång stod han ute i trädgården och bara stod. Han verkade inte ens titta någonstans.

Blyertsudden gick av och Liselotts röst tog sig in i rummet. Från köket ropade hon att det var mat. Jenny stoppade skrivboken under madrassen innan hon sprang ut ur rummet. Kyckling med klyftpotatis, Tor såg nöjd ut. Han åt lagom snabbt och tuggade varje tugga många gånger. Åt med båda besticken till skillnad från Jenny som använde sig av gaffeln och tummen. Var och när hade han lärt sig äta med både kniv och gaffel? Inte ens Liselott åt på det viset särskilt ofta. Malte åt också med båda besticken och han hade lagt en servett i sitt knä. Den blev snabbt fläckig av kycklingsky. Jenny förstod sig inte på Malte och det gjorde henne lite obekväm. Det var de försiktiga försöken till konversation och hans tunga kroppsspråk som tydde på att jordens dragningskraft var lite extra påtaglig för just honom. De andra i huset verkade inte fundera över de här sakerna, de kom bra överrens med den gamle mannen. Till och med Tor och Malte hade hittat ett sätt att umgås på, de grubblade över Tors läxor tillsammans och även när de pratade om andra saker brukade Malte se vänlig och förstående ut. ”Tor, vill du berätta för Jenny vad som hände i skolan idag?” Trots att Jenny varit hemma hela dagen, sjuk i låtsasfeber, var det första gången hon hörde Liselotts röst sedan frukosten. Liselott hade suttit instängd på sitt arbetsrum hela dagen men nu var hennes ansikte ett leende igen och det avslöjade allt. Det handlade om ännu ett Mycket bra! på ännu ett prov för Liselott att spara, som bevis på sitt lyckade barn Tor. ”Nä.” Jenny petade runt kycklingen på tallriken. ”Jag bryr mig inte om hans prov och förhör.” Liselotts leende försvann och tog Tors med sig. ”Det handlar inte ens om vem som är smart, det handlar om vem som är trevligast mot lärarna. Och det är bara för att Tor fjäskar som alla tycker om honom.” ”Jenny, lägg av!” Liselott tog med sig den tomma vattenkaraffen ut i köket och fyllde på den, tog lite för lång tid på sig. De andra satt kvar, tysta. Tor blev nog inte ledsen, han såg bara lite rynkig ut i ansiktet. Fundersam. Jenny tuggade och glömde bort att svälja. Det hade inte varit meningen att skapa den här krypande känslan i det redan ganska obekväma hemmet. Malte försökte se avslappnad ut men såg om möjligt mer orolig ut än vanligt. Kycklingen växte sig till en klump i munnen på henne och blev till ett tuggummi som inte gick att svälja. Liselott kom tillbaka, samlad i sig själv igen och gav Tor ordet, väldigt demokratiskt. Tor berättade om en resa som deras klass skulle göra i mitten av oktober, men lät inte alls lika entusiastisk som han först sett ut. Det rynkiga smittade av sig i rösten och gav Jenny dåligt samvete. De skulle åka över en helg hela klassen till Djurås och bo i små stugor tillsammans. Lära känna varandra bättre över utnötta kortspel och sova på sunkiga skumgummimadrasser. Kul. Tor skulle Tortrivas medan Jenny bli på det där obegripliga Jennyhumöret, det sura och högljudda. Och inte skulle hon kunna få låtsasfeber igen, det hade hon sett till att förbruka idag. På en helt vanlig skoldag. Kanske skulle hon kunna rymma ut i skogen i Djurås, passa på att skrämma resten av klassen.

Efter maten blev de vänner igen, hon och Tor, och lekte sjutagare i rummen på övervåningen. Det var sju ganska stora rum, alla med orörda sängar och vita överkast. Perfekta rum för sjutagare, som gick ut på att försöka ta sig från rum till rum utan att bli tagen av den andra. Hon var snabbare än Tor men ibland överlistade han henne och kom ikapp. I sista rummet, det största med den öppna spisen höll de brottningsmatchen. Den som förlorade blev inlåst i kakelugnen och tvungen att sitta där i en halvtimme. Kanske var de för gamla för att leka. Det var som att de blev det i alla fall då Malte stökade förbi i korridoren utanför. Jenny mötte Tors blick och de blev tvungna att skratta bort sig själva, avbryta brottningsmatchen och påminna sig om matteläxan till i morgon. De fnissade sig nerför trappen och väl inne på sitt rum tog Jenny fram skrivboken igen. Hon snurrade den i händerna några varv och undrade om hon verkligen skulle ge sig in på det här med dagbokstrams. Beslutade för att testa det ett tag till, efter att hon kluddrat över dag på framsidan så att där nu bara stod bok.

Tor börjar förresten bli okej igen. Det var ganska tråkigt att vara hemma när han inte var hemma. Eller det var jättetråkigt faktiskt. Malte har inte varit rolig och Liselott har jag nästan inte sett. Vuxna människor är tråkigare på dagtid än vad de är annars. Vi ska åka på klassresa i mitten av oktober. Jag får lite ont i magen när jag tänker på det. Eller så är det för att jag har ätit för mycket kalaspuffar idag.

Idag är samtalen förbeställda. Länge nog nu har vi bollat orden oss emellan sagt det finns tid det kommer finnas tid men jag måste åka hem nu. Vi tar det i morgon, du. Vi tar det i morgon.

Vi levererade en kram. Vi, på var sida utav kaffemaskinellt påfund. Jag minns inte längre namnet på min wiener menlgd. Den kostade mig 41 kronor. Det stör.

Tolv klunkar senare. Tre kronor och femtio öre per klunk. Är det värt det? Jag undrar kommer det att vara värt det? Du torkar sväljer fixar smular. Rättar till dig själv i stolen, rättar till dig själv igen. Drar din hand över bröstet sådär som när du är obekväm men inte vill verka obekväm. Jag känner igen det här för väl. Du rättar till mössan och jag känner igen det här för väl. Jag undrar, jag kan inte låta bli. Kan inte låta bli att tänka tre kronor och femtio öre per klunk. En fysisk löshänt kram. I en ort mellan oss, har vi båda åkt halva vägen var. Rättvist och demokratiskt har vi kommit överrens. Vi tar det här. Vi tar det här här. Mitt emellan oss, ingen ska behöva åka längre än den andra för att göra det här.

Idag är samtalen förbeställda. Du är bäst i världen på att prata. Du är bäst i världen på att prata och på att säga ingenting alls. Men ändå få det att låta totalt genomvettigt. Jag förstår precis vad du säger tills jag kommer hem och börjar bearbeta, börjar tänka igenom, börjar undra. Börjar fundera på det här. Vad var det du sa hur sa du det där?

Det är okej att äta fisk för dom har inga känslor och på samma sätt är det okej att vara med andra för du har inga känslor. Det finns inga känslor Och jag har inga känslor Det är okej för jag har inga känslor. För dig.

Trafiken är då och där tyvärr inställd. Signalfel. Hjärnan sänder inte längre några signaler. Trafiken är avbeställ då och där. Skär av alla gångar tillgångar alla utgångar skär över duken skär.

Jag blir sedan en storstad Jag snart jag blir Rasande Drämmer kaffet mot näven Bränner ur mig Nolltolerans. Gå inte ut härifrån förrän du förklarat det här förklarat dig förklarat allting så att jag förstår.

Heltäckningstäckta mattgolv, slitna i materialet. näst intill vassa mer än gråa under mina vinterbleka instängt bleka otrohetsfötter.

Jag tassar hem på morgonen då. Klockan är så lite som den klarar av att vara för att jag ska vakna är van att vakna först vid fem nu, det ljusnar inte då men oroligheten slår ut sömnen ungefär där.

Färgar rummets mörker till möbelkonturer och minnet säger mig var jag lagt de taskigt blå jeansen, den bortglömt gröna tröjan. Huvudet bultar ut en väg till dörren,

dörren som går ut när jag går ut som går hela vägen hem. Hem till tomkartonger och skrikorange och vilsen inredningsvilja och mina örons töjningssmycken och sticker ut från väggarna och sticker ut från huvudet. Det hudfärgade så till synes men det sotigt stormigt mörka huvudet med öronen med vita vida töjningar. Fjorton millimeter nu. Och så nära kommer ingen. Och min nacke och mina känsligare delar. De mer hemliga de gömda de löjligt ömtåligt hudfärgade delarna.

grå gråare jättejättegrått hoppar stenkullarna på mig i ett bakhåll då jag går min krigsstig i rosig hemåtriktning lämna lockigt lämna lockigt hemma tänk inte på henne nu. tänk inte på siri! min näsa tyr sig till marken och mellan kullerstenarna, i sprickorna, rinner min näsas flod har inte tid för har inte tid för att färga kroppen blåmärkt, har inte tid för bevis att visa henne nu. tänk inte på lockigt tänk inte på siri tänk inte på henne nu.

Rosa rosa rosa rosa. Gardinstången på bussen skallar mig med hjälp av vinden. Gardinremsor halkar längstmed min yngliga kropp. Glider av mig som den slirigt rosa gardin det faktiskt är. Prinsgatan lägger sig under röda oförsenade dubbeldäckade bussar och höga bruna monument. Står kvar där de står. Jag kanske vilar mitt yrslande nyvakna huvud mot en regnfläckig ruta, lägger den ynkliga kroppen i nittio grader, nittio grader, nittio grader höft i vinkel, knä i vinkel, fot i vinkel pustar in frustar ut andas och slemmigt lila säger datorrösten lösryckt plötsligt nu på momangen att nästa hållplats är min egen och jag öppnar med min sista kraft upp dörren.

Dörren,