#socialen

#Bokmässan 2 Fy fan vad jag hatar soc

Har precis stigit av spårvagnen vid korsvägen och hunnit över spåren och går med bestämda steg bort mot mässans entre. Hör någon bakom mig säga “Skall du också in i myrstacken”. Vänder mig om och tittar frågandes, “ja just du, du ser trevlig ut”. Vi börjar småprata och han presenterar sig som Peter Ahlborg. Namnet känns igen, men säger mig ingenting ändå, inte förrän han säger de förlösande…

Varför krävs det så mycket för att de sociala myndigheterna ska kunna ingripa? Socialen är någonting  som finns i alla kommuner. De har ansvaret för att barn i alla åldrar har det bra i sina hem. Men när kommer de till undsättning? Efter år av misshandel och ett liv i misär? Är det då det är dags att stampa in? Barn är som mest sårbara när de bor i en miljö med alkohol och droger och får de ingen hjälp i tid kan dem snabbt själva hamna i ett missbruk.

Varje dag kommer ett barn hem genom dörren och möter sin förälder/föräldrar i ett onyktert tillstånd. Varje dag går det här barnet hemma och är tvungen att både lukta och andas in en blandning av alkohol och rök, höra sina föräldrar bråka och slåss, ta ansvar för någonting man inte har ansvar för alls. Tyvärr så är det här en vanlig vardag för det här barnet och det är inte någonting han eller hon har önskat sig att det ska vara.

Sin barndom är någonting man ska kunna blicka tillbaka till med glädje, inte sorg. Jag vet en del barn som inte har det bra men jag ser ingen som ens har en tanke på att försöka hjälpa dom, de bara står där och tittar på. Och det anser jag vara medhjälp till både fysisk och psykisk misshandel.

Alkohol och misshandel är någonting som ökar i samhället idag och det är lätt att ett barn blir ett offer till detta då dom finns runt omkring oss hela tiden. Men skaffar man barn har man ett ansvar att barnet ska ha det bra och bli uppfostrad på ett sätt så han/hon kan klara sig själva i framtiden så småningom. Men det är socialens arbete att hjälpa barn i tid innan de snubblar och hamnar själva bland all missbruk, det är inte barnens arbete för det arbetet har redan någon annan. Men när det tar en sådan tid som det gör så kan det redan vara försent. Och barn i den miljön har faktiskt inte modet till att själva gå till socialen och berätta vad det är som händer hemma hos en. Men ett tips är faktiskt att försöka gå dit själv och berätta hur man mår och vad det är som händer hemma, då får man hjälp. Men sen ska man som barn inte behöva göra det heller för självklart vill man att någon kommer och på något sätt visar att man bryr sig. Det är någonting en del barn bara väntar på där hemma, att en ny människa kommer in i ens liv och visar att han/hon bryr sig och gör situationen till det bättre genom att hjälpa och ställa till rätta. Det här barnet vill bara bli sedd, och barn kan visa det genom att göra dumma saker, och då är det uppmärksamhet på fel sätt men det är någonting de bara gör för att det finns inget annat sätt för dem att visa att man är desperat efter hjälp. De har ju haft en dålig uppfostran som gör att dem inte vet hur de ska hantera vissa situationer. Därför är det så få barn som frivilligt går till socialen och berättar vad som försigår. För man vill att någon annan lägger märke till att man behöver hjälp.

Dessa två kategorier styr idag det svenska samhället.

Det spelar ingen roll hur man mår eller vad man behöver, utan de rätta intygen (byråkrati) kommer du ingenstans. När du väl är klar med skolan såvida du inte redan har ett jobb kommer du bli kastad mellan arbetsförmedling, försäkringskassan och socialen för att ha en temporär inkomst. Detta beror inte på att du inte passar in någonstans utan för att du är en siffra! Du, jag och alla andra är siffror, ingen av ovannämnda samhällsinstanser vill ha siffror, för det ser inte bra ut på deras statistik.