#betyg

Det här inlägget skrevs första gången 2012 och är nu uppdaterat. Det är del 1 i en serie om Oskar – en pojke vars möten med skolan väcker viktiga frågor om hur vi ser på olikheter. I morgon, i del 2, berättar jag om hur vi kan möta och stötta honom i vardagen, med motiverande omständigheter och osynligt stöd. På torsdag, i del 3, går vi djupare in på de tråkigheter och erfarenheter som format…

Det är lite otroligt att det bor typ sju miljarder människor på den här planeten och vi fortfarande kan känna ensamhet. Det borde ju vara tvärtom, ett ökat behov av att få vara själv nån gång. Men det finns ensamhet och den verkar dyka upp speciellt vid bortgång av någon nära, krossat hjärta och när ingen verkar lyssna. 

Jag tror det kan vara så att ensamhet sällan eller kanske till och med aldrig handlar om en fysisk ensamhet utan en intern. När någon man varit nära dör, försvinner det en bit från ens hjärta, samma sak vid krossat hjärta. Undra hur det kommer sig. Det skulle kunna vara att de man har nära är lite som ens medresenärer på livsresan man gör och när viktiga försvinner, kanske man börjar ifrågasätta resan och destinationen? För man kan känna sig ensam i en gigantisk folkmängd, trots att det uppenbarligen vimlar av människor där. Det kanske blir lite som den fattige pojken som stirrar in i fönstret och ser alla tårtor? Men det går ju att krossa fönstret, det går ju att bryta. 

Min ensamhet kommer nästan alltid av en disconnection. När jag tappar tron på mig och när jag stängt av mina känslor, DÅ är jag ensam. Då kan jag känna mig som allt och ingen. Världen förvrids och det blir en otäck plats där alla vill utnyttja en. Jag blir skiträdd och vill krypa hem och gömma mig. Men när jag återigen börja nå mina känslor, när jag fått gråta ut så börjar världen se annorlunda ut igen. Jag hör fågeln utanför fönstret, jag ser min väg jag går på, alla som faktiskt älskar mig och hur jag ändå är rätt lyckligt lottad.

För just nu? Människor stressar mig. Att behöva umgås mer och ta av min lediga tid, då måste det vara något speciellt. När jag måste vara stelt social mot min vilja så kan det få mig att känna ensamhet. Kanske för att jag stänger av? Att man känner att man inte skulle varit just där, just då om man lyssnat inåt? För när jag säger det jag faktiskt känner så connectas jag igen. 

Min utmaning är nog snarare att våga umgås med mig själv och våga lyssna inåt. Det är ingen picknick för mig. 

För var ska de få plats?Jag måste ju ge dem plats om de ska vara i mitt liv. Precis som att feng shui säger att man ska ha två av saker för att locka till sig en partner, behöver det finnas rum för människor. Om jag levde en annan livsstil hade det säkert varit annorlunda. Kanske är det mest jag som håller på att vänja mig vid 9-5. Eller så gör jag aldrig riktigt det och bara drar. Jag kan ju göra sånt :) Då skulle det finnas plats för vandrarkompisar och naturfolk. och säkert lite skumma nissar. Men just nu försöker jag mest få saker och ting att funka och iaf gå runt. Jag vet väl inte hur man gör. Jag mest...gör? :) Blir det skit får jag väl justera längs med vägen tänker jag.

Jag tycker inte om att människor mår dåligt och att känna sig ensam är skrutt. Men värre skulle jag säga är när man tror att man inte är bra nog. Där...där händer nåt med mig. Särskilt i förhållanden, då startar en brand i mig. För då är vi så galet känsliga och vi ger utrymme till att den kan krossa oss totalt. Scary stuff. 

Just nu är det befriande att bara få skriva, människor får läsa utan att jag vet vad de tycker. Just nu gillar jag det. Lite som att sitta i en stad och skriva på ett papper och sedan släppa det i vinden, där vem som helst kan se det. Lite poetiskt. Det är lite som att slippa höra kommentarer om min konst. Visst är det kul att höra att jag är duktig och sånt men det skapar också press och ett behov av att få höra det igen. Nånstans behöver jag lära mig att låta det rinna över utan att bli betygsatt. Det mest är. Det är rent och kärleksbaserat och då...är det per definition bra. Så försöker jag se det. Det tar udden av att behöva vara duktig för att andra ska berömma och bekräfta och istället få låta processen och konsten i sig vara nog. 

Dear ratings troll. I noted that you spent much of the first of June to go through all my blog posts and add a 1 rating on them. I know this, because the time stamps (more…)

“Jag ska genast ta hem den och läsa den över natten...”