Min skolblogg

Varför krävs det så mycket för att de sociala myndigheterna ska kunna ingripa? Socialen är någonting  som finns i alla kommuner. De har ansvaret för att barn i alla åldrar har det bra i sina hem. Men när kommer de till undsättning? Efter år av misshandel och ett liv i misär? Är det då det är dags att stampa in? Barn är som mest sårbara när de bor i en miljö med alkohol och droger och får de ingen hjälp i tid kan dem snabbt själva hamna i ett missbruk.

Varje dag kommer ett barn hem genom dörren och möter sin förälder/föräldrar i ett onyktert tillstånd. Varje dag går det här barnet hemma och är tvungen att både lukta och andas in en blandning av alkohol och rök, höra sina föräldrar bråka och slåss, ta ansvar för någonting man inte har ansvar för alls. Tyvärr så är det här en vanlig vardag för det här barnet och det är inte någonting han eller hon har önskat sig att det ska vara.

Sin barndom är någonting man ska kunna blicka tillbaka till med glädje, inte sorg. Jag vet en del barn som inte har det bra men jag ser ingen som ens har en tanke på att försöka hjälpa dom, de bara står där och tittar på. Och det anser jag vara medhjälp till både fysisk och psykisk misshandel.

Alkohol och misshandel är någonting som ökar i samhället idag och det är lätt att ett barn blir ett offer till detta då dom finns runt omkring oss hela tiden. Men skaffar man barn har man ett ansvar att barnet ska ha det bra och bli uppfostrad på ett sätt så han/hon kan klara sig själva i framtiden så småningom. Men det är socialens arbete att hjälpa barn i tid innan de snubblar och hamnar själva bland all missbruk, det är inte barnens arbete för det arbetet har redan någon annan. Men när det tar en sådan tid som det gör så kan det redan vara försent. Och barn i den miljön har faktiskt inte modet till att själva gå till socialen och berätta vad det är som händer hemma hos en. Men ett tips är faktiskt att försöka gå dit själv och berätta hur man mår och vad det är som händer hemma, då får man hjälp. Men sen ska man som barn inte behöva göra det heller för självklart vill man att någon kommer och på något sätt visar att man bryr sig. Det är någonting en del barn bara väntar på där hemma, att en ny människa kommer in i ens liv och visar att han/hon bryr sig och gör situationen till det bättre genom att hjälpa och ställa till rätta. Det här barnet vill bara bli sedd, och barn kan visa det genom att göra dumma saker, och då är det uppmärksamhet på fel sätt men det är någonting de bara gör för att det finns inget annat sätt för dem att visa att man är desperat efter hjälp. De har ju haft en dålig uppfostran som gör att dem inte vet hur de ska hantera vissa situationer. Därför är det så få barn som frivilligt går till socialen och berättar vad som försigår. För man vill att någon annan lägger märke till att man behöver hjälp.

Har du nån gång tänkt på hur killar kan få dig att släppa din fokus på något du verkligen måste ha fokus på? Hur situationerna än ser ut och en attraktiv kille går förbi eller kanske bara gör en snegling mot dig så kan du gå runt och tänka på det hela dagen, men samtidigt som du gör det tappar du även din fokus på det du håller på med, för du kan inte släppa det. Därför ska jag berätta en lite incident som hände mig i Sälen för någon vecka sen.

Jag sitter i sittliften tillsammans med min familj och kollar ut över räcket. Backarna är fruktansvärt branta och jag känner hur känslorna i kroppen börjar dra ihop sig och bilda en klump i magen. Det var ett år sedan jag stod på skidor, tänk om jag har glömt av hur man gör? Vi har precis hoppat av sittliften och mitt negativa tänkande går snabbt över till positivt. Det är nu det gäller. Vi börjar sakta dra oss framåt. Det går ganska trögt i början men jag hittar tillslut ett sätt för att få mig fram.

Nu står jag där, ovanför backen, det är -10 ute och det snöar lite lätt. Jag drar mina stavar längs den snötäckta marken och börjar komma iväg i en långsam fart. Jag ser resten av min familj som redan är långt före mig i backen  vänta på mig. Ne, nu får jag ge mig! Jag drar mina stavar framåt snabbare än förut och farten förökas för varje gång. Jag börjar lätt vrida på mina höfter och jag lyckas få stopp på skidorna. Det gick ju bättre än förväntat.

Nervositeten försvinner och jag känner nu bara glädje i kroppen, min självkänsla ökar och jag känner mig nu nästan som ett proffs. Det var menat att jag skulle hänga vid trixbacken, det är ju där alla snygga killar hänger. Jag skröt ju så mycket i bilen på vägen upp om hur alla killars blickar kommer vara på mig. Men den bilden suddas långsamt bort i mitt huvud ju mer jag tänker på det, vem skulle egentligen vilja se en elefant på skidor?

Det är hälften av backen kvar och jag fortsätter i min takt, jag vänder mig hastigt om och min blick fastnar på ett par killar. Min fokus är på något helt annat än var den borde vara och tillslut inser jag att jag står på ett par skidor och inte lutad mot en bar i kort-kort och desperat försöker få killarnas uppmärksamhet. Det går snabbare och snabbare. Jag är helt paralyserad och jag vet inte vad jag ska göra. Snön som har fallit över natten har bildat små gupp i backen, min balans försämras och jag faller handlöst ner. Snön bara yrar omkring mig och jag får ta ett par smällar. Jag hamnar på rygg och jag säger inte ett ljud. Vad hände? Jag låter mina hjärna bearbeta händelsen och i samma sekund brister jag ut i ett skratt, jag skrattar så jag får ont i magen. Men jag slutar lika snabbt som jag börja. Det är så typiskt mig att börja skratta i fel situationer. Som tur har jag full ansiktsutrustning så ingen kan se hur rosenröd jag egentligen är i ansiktet. Det hade ju varit pinsamt.