#samiska

jeäbdda, Sábmiesne:

Idag är det samernas nationaldag och vi delar ett klipp från 2018 års föreställning där Vaino talade sydsamiska! Mikaela Pålsson blev coachad av Sylvia Sparrock på Sametinget Staare 💙💚❤️ Regi: Hans Qviström

Originally published on Wordpress on the 17th of February this year

Igår tog kommunstyrelsen i Unjárga ett kontroversiellt beslut om att ta bort de tvåspråkiga skyltarna i Vuonnabahta, ett samiskt centrum i Finnmark, tillika den samiska nationalsångsförfattaren Isak Sabas födelseort. Beslutet har redan fått kritik av bland annat Bjarne Store-Jakobsen, som menar att detta beslut är en form av rekolonisering, och förnorskning av Sápmi, i och med att man fråntar samer deras rätt till sitt språk, samtidigt som man väljer att dessutom ta ned redan befintliga skyltar på samiska, under förespeglingen att detta underlättar arbetet för sjukvården i Finnmark när de skall knappa in adresser på sina GPS-maskiner i ambulanserna.

Det man glömmer i debatten är att i Unjárga talar och förstår mellan 64% och 80% av invånarna samiska, och det betyder att sjukvården rimligtvis borde spendera mer pengar på att se till att sin personal talar samiska, än på att investera pengar och tid i nyare GPS-utrustning och förnorskade skyltar.

Debatten kring vägskyltar vore obefintlig om den enbart rörde majoritetsspråk, men i och med att en vägskylt är en fysisk manifestation av ett språk, en taktil påminnelse om en närvaro som är äldre än majoritetsbefolkningens, och ett faktiskt erkännande av ett minoritetsfolks lagstadgade rätt att använda sitt språk i det publika så blir frågan om skyltar betydligt mer politisk så fort man börjar tala om skyltar på ett minoritetsspråk.

Den som motsätter sig en samisk närvaro, motsätter sig också fysiska manifestationer av densamme.

Exempel på hur samiska skyltar förstörts på svensk och norsk sida av Sápmi.

Idag är majoritetsstatens förhållande till minoritetsfolks och urfolks språk noga reglerade av ett antal internationella mänskliga språkrättigheter, som gör att den ambivalens som uttrycks gentemot olika mindre språk inte i samma utsträckning kan få fäste inom politiken. Ändå är det fortfarande idag vanligt att politiker ifrågasätter och motarbetar urfolks språkliga rättigheter.

Dessa rättigheter kan kort sammanfattas som en serie av ställda krav som nationalstater är ålagda att åtfölja, bland annat när det kommer till användandet av minoritetsspråk i olika kontexter eller kravet att inte negativt påverka privatpersoners möjlighet att använda sitt minoritetsspråk både i det privata och det publika. Ofta åtföljs lagtexter om språkrättigheter av krav på stater att erkänna, stödja och underlätta användandet av urfolks och andra minoritetsgruppers språk i vardagen.

Problemet är bara att vi fortfarande har en lång väg att gå innan de olika kolonialstaterna i Sápmi fullt ut respekterar det samiska folkets språkrättigheter. Samtidigt är majoritetssamfundets motstånd mot det samiska mer fysiskt kännbart; medan nationalstaterna utför en mer subtil form av strukturell rasism som icke-samer sällan uppfattar som diskriminering, är det enklare att upptäcka och se majoritetssamhällets vandalism av samiska vägskyltar som ett tydligt tecken på rasism, även för icke-samer.

Problemet är bara att genom att fokusera på enskilda händelser där skyltar utsatts för vandalism, istället för att ta oss tiden att ifrågasätta varför det ens uppstått en debatt om samiska vägskyltars vara eller icke-vara från första början, så kritiserar vi vandalismen, men bagatelliserar dess rötter i historisk och kontemporär rasism, vilket i sin tur ger den tysta, politiskt dirigerade strukturella rasismen legitimitet.

För samer är det enkelt att bli trött på diskussionerna som förs. Varje gång som en samisk vägskylt sätts upp, så börjas det att klaga. Argument läggs fram där det hävdas att samiska språkskyltar representerar bortkastade pengar, och samtidigt blomstrar diskussioner som framställer samer som bidragstagare i stort. I stället för att peka på positiva effekter av flerspråkighet så tillåter media att det skapas klyftor mellan grupper, där det samiska språket rätt och slätt offras av majoritetssamhället.

Att i ett sådant klimat ta ned en skylt som redan finns på samiska är ännu värre. Det är ett tydligt exempel på ett försök att motverka den samiska dekolonisering som pågår mentalt såväl som psykiskt. Det är ett sätt att frånta ett urfolk språkliga rättigheter som de först nyligen har fått.

Men tänk om vi för ett ögonblick skulle vända på diskussionen, och se hur det då låter? Som ett tanke-experiment. Nedan följer ett påhittat anonymt inlägg i en samisk tidning, som handlar om norska vägskyltar i Sápmi.

Alltså, de där norrmännen. Norskjävlar som tycker att de är bättre än oss. Vem fan tror de att de är? Gå på tur och ha får överallt. Vem bestämde att det var en bra idé egentligen? Och sina färgglada små fjantdräkter. Bunader – nej, ser jag en till norrman i bunad ska jag fanimeg börja falsksjunga ‘la det svinge’ efter honom!

Och så nu vägskyltar på norska. Nej, nu får det tamigfan vara nog!

Först ska samerna i Vuonnabahta betala skatt för att norrmän ska kunna bo som bortklemade invandrare i Sápmi, och jobbar de så har de tagit jobbet från en same, var så säker, och så räcker det inte med att de kan se på norska nyheter – som samer betalar för! – sen så måste de dessutom sätta upp skyltar på norska, för det duger minsann inte att lära sig språket i landet de kommer till.

Norrmännen är lata. Ombytliga och hagalna. Lever på bidrag från det samiska samhället gör de också. Om inte det samiska samhället betalade för att norrmän skulle få fortsätta med sina fånerier – Alexander Rybak och Holmenkollen och allt vad de nu roar sig med – så skulle de gå under på en vecka!

Men nu får det vara nog! Om det inte passar att lära sig samiska i Sápmi, då är det ju bara att flytta tillbaka till Norge. Ja, det är som vi alltid har sagt, de där norrmännen lever på pengarna som kommer från folket i Sápmi, och så har de mage att dessutom kräva skyltar på sitt lilla fjantiga pyttespråk. Räcker det inte med att samiska pengar betalar för norrmännens lilla Storting när de kunde vara nöjda med vårt Sameting?

Vem pratar dessutom överhuvudtaget norska idag?

Det är ett litet språk som inte en endaste människa behöver – med norska klarar man sig på sin höjd i Norge, och inte ens där, norrmän själva är så förvirrade att de måste ha två skrivsätt, och ändå klarar de inte av att prata som de skriver – medan samiska är ett världsspråk som man kan klara sig med i fyra länder, minst.

Nej, nu får det minsann vara nog. Imorgon går vi och skjuter sönder en norsk vägskylt i protest.

Ellos Sápmi!

Alla argument i texten här ovan har använts och fortsätter dagligen att användas av folk som skrivit och skriver arga kommentarer på nätet mot samer, det samiska språket, samiskt näringsliv och samiska vägskyltar, men det är först när man vänder på debatten som det blir tydligt för majoritetssamfundet att diskussionerna som förs kontra samiska vägskyltar allt som oftast är rasistiska och klart går över gränsen.

När det mål som attackeras inte är ett urfolk, utan en vit, nordisk majoritet, blir det plötsligt enklare att se rasismen.

Problemet med den argumentation som förs mot tvåspråkiga vägskyltar, eller för den delen enspråkiga skyltar på minoritetsspråk är att den går emot både objektiv forskning om fördelarna med tvåspråkiga skyltar, samtidigt som att den är ett klart uttryck för vardagsrasism.

Men om vi bortser från just det, varför bör vi egentligen ha tvåspråkiga vägskyltar i områden med flera språk? Det finns ett antal olika anledningar, och jag tänker avsluta denna text med att ge några korta exempel på dessa.

FN har i ett flertal rapporter slagit fast att etniska konflikter, och spänningar mellan olika etniska grupper minskar i områden där mänskliga språkrättigheter respekteras.Genom att ge minoritetsspråk en fysisk närvaro i ett område så motverkas utanförskap och marginalisering. Samtidigt ökar användningen av hotade språk i områden där språket syns i det publika, och inte enbart existerar som ett muntligt kommunikationsmedel i den privata sfären.

Flerspråkiga skyltar är ett effektivt sätt att främja ett hotat språks synlighet. Genom att sätta upp skyltar på samiska ges det samiska en tydlig plats i det publika som majoritetssamhället har svårt att ignorera. För att citera den kanadensiska språkkommissionären och politikern Eva Qamaliq Aariak;

Om ett språk skall blomstra och överleva, och i tillägg till detta ha en roll att spela i det publika, så måste det vara synligt i ditt samhälle. Ett sätt att göra ett språk synligt är att sätta upp skyltar för vägar, orter och olika företag [på minoritetsspråk].

Flertalet studier visar dessutom att tvåspråkiga skyltar ökar intresset för minoritetsspråket i fråga. I oktober 2011 publicerades en regeringsrapport i Skottland som visade att intresset för det gaeliska språket hade ökat markant sedan man började att sätta upp gaeliska vägskyltar i de skotska högländerna. Det gaeliska språket hade varit förbjudet på skyltar ända fram till 1973, men i studien från 2011 kunde man konstatera att över 80% av de skotska medborgarna var positivt inställda till skyltarna.

Tvåspråkiga skyltar främjar turism, snarare än hindrar den. Detta gäller även i områden där två majoritetsspråk syns på vägskyltar, så som i Quwait, där alla skyltar är tvåspråkiga på engelska och arabiska för att underlätta turism och handel i landet. När det kommer till minoritetsspråk så attraherar skyltarna ofta ättlingar till människor som talat språket på skyltarna – detta är tydligt på Irland, där en av de vanligaste turistsouvernirerna är replikor av gaeliska vägskyltar.

Även i Skottland används ett minoritetsspråk för att locka turister; det nationella tågbolaget publicerade 2012 en artikel där man sade att man övervägde att sätta upp gaeliska stationsskyltar i större delen av landet, även i delar där språket har en lägre profil, då man sett ett ökat intresse för tågresor sedan man börjat sätta upp skyltarna, eftersom det hade gjort det enklare för tågbolaget och ett stort antal resebyråer att presentera Skottland som keltiskt, därmed unikt och framför allt annorlunda från England.

Flerspråkiga skyltar är ett sätt att stärka minoritetsfolks identiteter. För människor som i hela sitt liv kämpat för att få använda sitt språk i kontakter med myndigheter, på skolan och på jobb kan en tvåspråkig skylt ha ett stort symbolvärde. En skylt på samiska berättar för samer som blivit utsatta för århundraden av förtryck att vi också har ett värde, och att våra språk också räknas.

Ett exempel på hur viktigt tvåspråkiga skyltar kan vara k0mmer från Wales; här sågs enspråkiga engelska skyltar länge som en form av engelskt förtryck, men i och med införandet av tvåspråkiga skyltar ökade användandet av det walesiska språket markant.

Slutligen så berättar tvåspråkiga skyltar saker om ett område som det inte går att få reda på om man inte känner till platsens ursprungliga namn.

Det språkliga och kulturella landskapet är intimt förknippade med varandra, och därför är det möjligt att lära sig mycket om en plats genom att känna till dess ursprungliga, icke-koloniserade namn. Ta en plats såsom Tyndrum i de skotska högländerna – för en engelsktalande person är namnet inget mer än ett fonem, men för den gael som vet att platsen heter ‘taigh an droma’ på gaeliska är det möjligt att förstå att Tyndrum är en mindre by på en bergsås, där folk ofta samlats och övernattat förr i tiden.

Erik Helmersson orerar i DN om ACE, och lyckas med en synnerligen dåligt skriven ledare visa alldeles utmärkt på hur den svenska kolonialpolitiken gentemot det samiska territoriet ännu frodas.

Det i sig ska väl inte ses som en bravur från Eriks sida, han är duktig på att skriva ledare där han ifrågasätter allt ifrån rasism, till renskötares rätt att skydda sina hjordar mot rovdjur, men ibland måste man ändå ta sig för pannan åt det faktum att han lyckats få ett välbetalt journalistjobb på en av Sveriges största tidningar.

“Tänk på de vilda djuren, säger vi, inte minst på den fria, stolta renen som om våren är synnerligt känslig”, säger han, så där ironiskt så vi alla ska förstå vilka gnällspikar vi är som ifrågasätter stridsövningarna över Saepmie. Inte med ett ord nämner han att dessa fria, stolta renar motsvarar hundratals samers bankkonton, och att den stress som dessa lågt flygande stridsplan skapar leder till missfall och död bland hjordarna, vilket i sin tur har stora ekonomiska såväl som psykologiska följder för renskötarna runt om i landet.

Inte heller nämner Erik faktumet att Sverige enligt internationell lag är skyldig att konsultera med sitt urfolk – så kallad free and prior consent – innan man genomför aktioner som har stor inverkan på marker, renskötsel och samisk kultur, men detta i sig är föga förvånande då det samiska i stor-Sverige är reducerat till någonting exotiskt men samtidigt stumt, utan möjlighet att föra sin egen talan.

Erik hade knappats velat att jag hade gått in med en dammsugare på hans bankkonto, ursäktat mig med att det hela handlar om “landets bästa” och sedan hävda att alla eventuella monetära förluster min dammsugare skapar för honom måste ses i ett större perspektiv. Collateral damage, så att säga. Ändå är det precis detta han menar samiska renskötare måste ställa sig positiva till, och alla som ifrågasätter detta är privilegierade hippies utan förståelse för krigets betydelse för vår hälsa. Men det kanske känns jobbigare att förlora sina tillgångar när den består av sedlar, än av levande djur, vad vet jag?

Att samisk rätt kontinuerligt kränks är knappast någon nyhet, men det vore spännande om Storsverige någon gång kunde se bortom sin egen inskränkthet, och inse att det inte går att argumentera för mänskliga rättigheter på ett internationellt plan när man gång efter annan fortsätter att diskriminera sitt eget urfolk.