I ett samvÀlde, utan yttre fiende, blir det istÀllet inbördeskrig och man rasar mot varandra; denna vÄr kropp, nÀr den inte vet vad den skall Àgna sig Ät, lakas ur och ansÀtter sig sjÀlv med bekymmer, grÀmelser, inbillningar, missnöjen och misstankar; den plÄgar och ansÀtter sitt eget inre och den vilar aldrig. SÄ jag tvekar inte att slÄ fast: den som Àr overksam, och det i vilken stÀllning som helst, om Àn aldrig sÄ rik, i sÄ gott sÀllskap, sÄ lyckosam, och om han eller hon har allting i överflöd, allt vad man kan önska och begÀra, allt till belÄtenhet - sÄ lÀnge han eller hon eller de Àr overksamma sÄ Àr de aldrig nöjda, mÄr aldrig bra i kropp och sjÀl, men Àr ÀndÄ utleda, sjukliga, förtretade, ÀndÄ Àcklade, gnÀllande, suckande, sörjande, misstÀnksamma, krÀnkta av vÀrlden, av allt de stöter pÄ, vill helst dö eller försvinna eller lÄta sig dras in i en eller annan idiotisk fantasi. Och detta Àr det verkliga skÀlet till att sÄ mÄnga stora mÀn, kvinnor och förnÀma damer sliter med denna sjukdom i stad som land. Overksamhet hör till adelsstÄndet; man anser det vanÀrande att arbeta och tillbringar dÀrför dagarna med sporter, tidsfördriv och förströelser, man kan inte tÀnka sig nÄgon anstrÀngning eller nÄgon förpliktelse. De Àter gott, lever vÀl, lider brist pÄ övning, handling, uppdrag (ty nÄgot arbete kan de som sagt inte tÀnka sig) liksom sÀllskap till sina nöjen. DÀrmed blir deras kroppar fulla av tjocka vÀtskor, gaser, av det osmÀlta, deras sinnen oroliga, tröga, tunga etc. De blir alltför lÀtt angripna av bekymmer, missunnsamhet, rÀdsla för krÀmpor, vresighet, grÄtattacker. [...] Vart man Àn kommer, överallt, hör och ser man sÄ mycket missnöje, sÄ mÄnga och obefogade klagomÄl, rÀdsla, misstÀnksamhet; det bÀsta sÀttet att stÀlla allt till rÀtta Àr att sÀtta dem i arbete och ge dem nÄgot att tÀnka pÄ; ty det Àr ju helt enkelt sÄ att de Àr lata.