#prisjakt

"Höj priset!"

Chefen står bakom mig och har lagt sin svettfuktiga hand på min axel. Jag kan inte avgöra om den lätta skakningen i min kropp är sprungen ur hans hand eller om skälvningen kommer inifrån mig där jag sitter på min nötta kontorsstol. Det spelar egentligen ingen roll. Hur ska jag längre kunna veta var jag slutar och chefen tar vid?

"Höj priset, då!"

Chefen försöker inte längre dölja sin exaltering. Hans lediga hand har letat sig upp till munnen och han smaskar i sig sin Stopp-och-väx som kolasås. På skärmen framför mig lyser företagets inköpta administrationsgränssnitt för e-handel. Det är ett tröttsamt och svårhanterligt program som inte uppdaterats sedan 2003 och som av någon anledning bara går att köra i kompatibilitetsläge för Windows NT, med 256 färger. Chefen trycker sitt salivblöta pekfinger mot datorskärmen där priset för den bärbara spelkonsolen Playstation Vita anges.

"Höj... priset!"

Dessa två ord hade pressats mellan chefens läppar fler gånger än några andra de senaste dagarna och den här gången låter han en vibrerande nasal inandning skilja de två orden åt. Små spottkulor sprider sig över skärmen och genom dem polariseras ljuset till små bitar av regnbågen. Men det finns ingen skatt vid dess ände.

Fyratusenfemhundranittiosju kronor står redan i rutan för spelmaskinens pris. Det är över tre tusen kronor dyrare än det lägsta priset bland internetbutiker. Jag raderar siffrorna och i samma stund hör jag ett dovt jämrande från chefen. Det är som att den tomma prisrutan, på någon reptilnivå signalerar det lägsta möjliga priset; gratis. Det gör ont i chefen och jag kan känna en del av hans smärta när han klämmer åt min axel. Jag trycker 4, 7, 7, 5 på det lilla fåniga nummertangentbordet som chefen köpt och ställt bredvid det fullstora. Han insisterar på att jag använder det även om precis samma nummertangenter finns på det vanliga. För varje knapptryckning blir chefens närvaro mer påtaglig. Hans stadiga grepp om min axel övergår i en sorts rytmisk massage och när jag klickar på knappen märkt "acceptera ändringar" hör jag ett stön som ligger några oktaver högre än det som kan bortskyllas som en harkling.

"Jämför" säger chefen kort, mellan sina snabba andetag. Jag öppnar webbläsaren och knappar in adressen till en av nätets största tjänster för prisjämförelse av konsumentartiklar. När jag når sidan för Playstation Vita ser jag till min förskräckelse att priset inte uppdaterats än. Chefen blir stum och jag känner hur min skjorta klibbats fast på min axel när hans hand släpper taget. Det är som att han slutat existera. Till och med hans lukt försvinner. Jag försöker ladda om sidan om och om igen.

När de nya siffrorna visas, och återigen är dyrast, känner jag chefens underkropp stöta emot stolsryggen och trycka in mig än närmare skrivbordets kant. Han kan inte hålla tillbaka förtjusningen utan nästan vrålar ut ett läte som han tafatt försöker kamouflera som en hostning. Ljudet skär i mina öron som skrivbordskanten skär mot min mage när chefen når ett konsumtionsklimax. Allt blir tyst innan chefen snurrar runt min stol ett halvt varv. Han fäster blicken i mina ögon, hårt som den packtejp företaget aldrig mer kommer att slå in några försändelser med. Med våta läppar mimar han orden "bra jobbat". Han vänder sig om och går ut i köket.

Två veckor senare läser jag i tidningen om en eldsvåda i ett lager. Polisen misstänker inga oegentligheter utan skyller hela händelsen på att elfel. Ytterligare en vecka går innan jag får ett vykort med en rolig apa, stämplat i Bangkok.