#lejonburen

Ni kommer knappt att få något av allt det som ni hetast åtrår. I gengäld kommer ni att uppnå annat. [...] Om ni har tur kan ni uppnå hög ålder och gå bort omgiven av människor som älskar er. Om ni har tur kommer ni själv att älska. Ni är inte den ni tror att ni är. Och döden, den kommer när den kommer.

När det värsta inträffar når man ett slags nollpunkt. Sedan kan man bara gå plus, vad som än händer.

Hon är inte en av dem längre, och det vet de, inte en kvinna, inte en man, utan något annat omöjligt att definiera. Frågan är om detta andra är något som de fruktar eller avundas? Eller är sådana känslor överhuvudtaget inte inblandade?

Mamma, en mor, min mor, borta. Hon försöker känna efter vad det betyder.

Hon hade inte bara Älskat sin far, hon hade Avgudat honom. Men när han nu var död var det inte Guden hon sörjde, utan den mänsklige Mannen, fadern med sin bekymmersrynka mellan ögonen och de varma händerna.

Det börjar gå Upp för mig att Christine [de Pizane] inte är den Föregångerska som jag tidigare har föreställt mig, utan bara den senaste i en rad av Bildade damer, en rad som sträcker sig oändligt bakåt i tiden med massor av Förgreningar. Jag önskar att jag hade fått den här bilden i mitt huvud lite tidigare. Jag önskar att jag Alltid hade vetat vad jag nu vet.

Hon är ett barn, sin mammas barn, hon är barnet i mamman.

Kristina är inte i första hand en kvinna, säger han. Det har hon aldrig varit.