#ktoons

Toddybladet, för den som inte vet, är alltså ett humorfanzine som medicinstudenterna i Lund har producerat och sålt i samband med vårens ankomst. Detta har de ägnat sig åt i cirka hundra år. Eftersom studenttraditioner har en tendens att sedimentera sig så hade det genom åren lagts lager på lager av konstiga ritualer kring det här; det var okej för tidningsförsäljarna att vara berusade och bete sig störande, å andra sidan var det okej för stadens ungdom att skjuta ärtrör och kasta ägg på “toddygubbarna”, dvs försäljarna.  Stannar man upp och tänker efter i mer än tio minuter så verkar det hela inte klokt. 

Under hela min studietid fördes en debatt om att själva tidningen Toddybladet hade spårat ur, att den för varje år hade blivit alltmer plump och sexistisk istället för underhållande. Det hela hade dragit iväg åt edgelord-hållet, för att tala med dagens ungdom.

Året då Toddybladet definitivt gick över gränsen var väl 1995, då tidningen hamnade i riksmedia efter att ha ägnat ett helt nummer åt att dra sexskämt om Estonia-olyckan. När medicinarstudenternas organisation på grund av detta fick tillsägelse om att skärpa sig så reagerade de såklart med “Du är inte min pappa”-obstinens och gjorde en ännu sämre tidning i några år.

 “...det går inte ens att skratta åt skiten, för det är ingen rolig skit.” skrev Jens Liljestrand bland annat i en klassisk avrättning av Toddybladet på Lundagårds kultursidor. Toddybladsredaktionens respons blev att ägna nästan hela nästa års tidning åt plumpa personangrepp på Lundagårds olika skribenter. Det uppfattade vi dock snarast som smickrande för våra stora egon. 

Men så såg i alla fall läget ut när jag ritade det här. Hur det ser ut idag vet jag inte riktigt. Ju äldre jag blir, desto mer övertygad blir jag om att allt sånt där går i cykler. 

...

Okej, kids, så här resonerade vi alltså i internets barndom. Notera framför allt kablarna som går överallt. Wifi hade inte blivit allmängods ännu. Universiteten låg i framkant med bredbandskabel i studentbostäderna, men annars var man hänvisad till telefonmodem och dyra abonnemang.

Smartphones var inte heller något som existerade. En av mina mest teknikintresserade vänner ägde en PalmPilot med svartvit skärm som kunde spela mp3-filer, och ett par år in på 2000-talet uppgraderade jag min Nokia till en variant som hade WAP. Skärmen var väl stor som ett frimärke ungefär, men man kunde använda gps-karta. En gamechanger för oss som altid gick vilse i stan. 

Däremot är det intressant att TV-licens för datorer är ett koncept som både har kommit och gått, sen jag lade fram det som ett rent skämt för två decennier sedan. 

Välj-ditt-eget-slut-filmer är däremot fortfarande i sin linda idag, även om Netflix brutit isen med Bandersnatch. Dock ska man tänka på att jag extrapolerade detta ur vilka företeelser som var på tapeten år 1998. George Lucas hade just ändrat om i Star Wars och alla var upphetsade över directors cut på Blade Runner. Idag har vi en mycket mera blasé attityd till allt sådant, bland annat på grund av att webben gjort bortklippta scener - med mera - mycket mer lättillgängligt.

Och Sveriges Radio sänds för övrigt fortfarande analogt i etern. Eftersom den planerade, dyra, digitalomställningen vid det här laget har blivit helt irrelevant: alla som skulle ha någon nytta av digital radio lyssnar redan i podformat istället.

Första rutan ritades av den oefterhärmlige Fredrik Tersmeden, medan vi satt bredvid varandra på nåt fullmäktigemöte.

Ruta 1-2: Startpunkten för hela den här serien är alltså en autentisk debattartikel som Gunnar Wetterberg, Sacos samhällspolitiske chef, fick införd i DN i december 1998. Samtidigt upplevde jag personligen att det var svårt som färdigutbildad att få in en fot i arbetslivet. På alla kvalificerade poster, och framför allt på alla roliga jobb, verkade det redan sitta en herre född kring 1940-talet och hålla stolen varm. Det kändes komiskt ur mitt perspektiv att samtidigt som jag hoppades att dessa bromsklossar nån gång skulle flytta på sig så ville man nu hålla kvar dem i loopen ännu längre istället. 

Detta var alltså under den bistra tiden kring finansbubblornas 1990-tal då det plötsligt inte längre fanns en uppsjö av enklare yrken för unga vuxna att välja och vraka på. Föräldragenerationen, som hade färska minnen från sin egen studietid under de så kallade “guldåren” förstod aldrig riktigt den förändringen. Det blev kulturkrockar.

Och hur ser det ut idag då? Tja, jag har haft en massa olika vikariat och projektanställningar i cirka 20 år. (Jag jobbar med media). I platsannonserna jag ständigt läser, så dyker det allt oftare upp uppdrag från nåt som heter Veterankraft. De jobben är det åldersgräns på.

Ruta 3: I bakgrunden syns Turning Torso, som när jag ritade detta inte var färdigbyggt ännu, och Kockumskranen, som inte var riven ännu. Att häckla den nyinstiftade Malmö Högskola och deras ganska ... “esoteriska” kursplaner var något som vi hade gjort till rutin på Lundagård. MH hade förvisso också skapat sig en profil utåt som andades ytlig teknikoptimism på ett ganska obehagligt sätt. De var bland annat väldigt stolta över att vara först med att ha hela sin kurskatalog tillgänglig på cd-rom. Varje gång man stoppade in dendär skivan in en dator spelades det dock en tre minuters animerad introduktionsfilm som inte gick att hoppa över. De flesta fann att det gick mycket snabbare att söka i papperskatalogen. 

Webbaserade kurser är det väl ingen som höjer på ögonbrynen åt idag. Det internet vi hade på den tiden var dock så trögflytande att alla omedelbart förstod skämtet.

Ruta 4: Vi i “Generation X” hatade verkligen 40-talister på den tiden, och de flesta av oss gör det nog egentligen fortfarande. Vi har bara blivit mer resignerade nu, och internaliserat hatet. Rolling Stones’ oförmåga att lägga av var ett skämt redan år 1999, men jag trodde nog inte på allvar att man faktiskt skulle kunna fortsätta dra exakt samma skämt 20 år senare.

Ruta 5: “Kunskapslyftet var den största satsning som gjorts på vuxenutbildning. Projektet inleddes den 1 juli 1997 och pågick till och med 2002. Kostnaderna uppgick till sammanlagt 42 miljarder kronor.”

Något annat som jag drar mig till minnes är Isaac Asimovs ord om arbete och datorisering, när han på 1980-talet skrev en essä om 2000-talet: 

“The immediate effect of intensifying computerization will be, of course, to change utterly our work habits. This has happened before. (---)

Consequently, public education on a mass scale had to be introduced in industrializing nations in the course of the 19th century.

The change, however, is much faster this time and society must work much faster; perhaps faster than they can. It means that the next generation will be one of difficult transition as untrained millions find themselves helpless to do the jobs that most need doing.

Ruta 1: TV4 visade korta spottar med “Nedräkning till 2000-talet” i flera år före millennieskiftet. De hade alltid samma format: en nedräknings-grafik och ett citat eller en aforism. Oftast helt obegripliga.

Ruta 2: Millenniebuggen var också något som var på tapeten. Det verkade finnas en hel del individer som hoppades på någon slags teknisk syndaflod. Det enda jag personligen märkte av det hela var att elektroniken i min stillbildskamera slutade fungera för gott på nyårsafton. 

Ruta 3: Apropå syndafloder så pratades det en hel del om “Bibelkoden” det här året. Med mera. Stämningen överlag var nog lite lätt paranoid och uppskruvad när man ser på det i efterhand. Producenterna bakom X-files hade till och med en spinn off-serie som hette “Millennium”. Samtidigt var många också oproportionerligt förväntansfulla.  Sen slog klockan tolv den sista december, och dagen efter var allt... typ som innan.

Jag funderar på att lägga upp alla avsnitt av serien under våren. Kanske jag även borde översätta dem till engelska?