#lund2020

Kanhända märks det här att jag började bli rätt utled på allting, inte bara på höstvädret och mörkret. Jag hade redan börjat söka jobb på annan ort och hade i praktiken avvecklat mina studier, men jag satt än så länge kvar i mitt gamla studentrum med en nattöppen studentpub inom några meters gångavstånd.

Jag misskötte min kosthållning och drack alldeles för mycket alkohol, men jag var inte riktigt medveten själv om vad som var problemet utan gick istället omkring med en  konstant molande känsla av lika delar wanderlust och rena flyktimpulser. 

Att flytta från stan var nödvändigt för att komma ur de mest destruktiva livsmönstren, men jag hade förmodligen hittat min balans snabbare om inte den studentikosa spritromantiken legat i vägen. 

Festar studenter på samma rent ut sagt självdestruktiva sätt idag? Jag hoppas verkligen inte det. 

Jag läste någon intervju med komikern Nanna Olasdotter Hallberg häromdagen där hon menade att fuckup-karaktären som hon spelar i radio är underhållande för tonåringar just för att det är en fiktiv bild som inte längre speglar verkligheten. Hon hävdade att dagens ungdom av ren trots har blivit väldigt “duktiga” och mycket mer fokuserade och resultatinriktade än sina föräldrar. 

I så fall är det ju åtminstone nånting som är bättre idag.

... gjordes av en kommitté. Jag satt i en fåtölj på Lundagårds redaktionsrum och tjatade på alla som kom in att hjälpa mig med några repliker till manuset. Mira Nameth  ( @miranameth-blog ) satt vid datorn och skrev någonting, så jag fick henne att rita min seriefigur några gånger i mitt skissblock. Sen klippte jag ut dem och klistrade ihop det här. 

Det var i början av terminen, så det fanns ingenting att kommentera eller parodiera - det hade bokstavligt talat hänt nada i studentvärlden under cirka tre månader. Men det blev ju en serie ändå. Noteras bör dock att det inte finns med någon extrapolerad framtidsvision eller några scifi-inslag alls i den här serien. Bara en resignation över att vissa saker fortsätter upprepas i cykler.

Just den här är jag inte så stolt över. Den spretar åt all möjliga håll. 

El-fotboja var nåt relativt nytt på den tiden. 

Jag lärde mig en massa medans jag höll på. Jag började rita en stor folkmassa, kom fram till att det var jobbigare än jag trott, och scannade in min halvfärdiga bild till Photoshop och använde klonstämpeln istället.

i gruppbilden kan man även se en antal tidigare seriefigurer från Lundagård, bland annat Fredrik Tersmedens Quatten och Norbert Tamas Benny. 

Temat för serien var väl annars den allmänna, och ibland lite överdrivna, konservatism som man upplevde på en del håll i Lund. Till exempel hur man inte får fälla träden i Lundagårdsparken trots att de numera vuxit sig mycket större än vad parkarkitekten nånsin tänkt sig från början, och dessutom är genomruttna och livsfarliga att gå i närheten av. 

Just det här handlar i alla fall om att professor Oscar Reutersvärd hade yttrat sig negativt, i tidningen Sydsvenskan, om något nytt betongfundament som hade installerats på parkeringsplatsen mittemot Ica Fokus. Betongfundamentet var dåligt, eftersom parkeringsplatsen hade varit ett torg en gång i tiden och då får man inte göra vadsomhelst med det.

 Hela bilden är dock att professorn bara gav sitt uppriktiga svar på en direkt fråga från Yens Wahlgren, så det är inte som om han la sig i debatten oombedd. Jag tycker att det är mycket viktigt att vi håller koll på den skillnaden, varje gång vi ser på en löpsedel eller i ett twitterflöde att någon person “går till attack” eller “rasar” mot någon företeelse.  

Den kollen hade inte jag 1999, eftersom jag var rätt så ung och dum och inte heller drog mig för att plocka billiga poänger.

Nuförtiden har jag åtminstone blivit äldre.

Jag har väl inte så mycket att säga om just den här, dock.

Widerbergs Kött var en legendarisk carkuteriburik mittemot Stadsbiblioteket, med smått kufisk inredning och ett stort utbud av ta-med-mackor. Deras mest sålda baguett, “Widerbergaren”, var perfekt att ta med som picknickmat när vädret var fint. 

Som vegetarian var det tacksamt att driva med dem, men de hängde med tiderna och hade faktiskt även börjat erbjuda köttfria alternativ redan när jag pluggade i Lund. Vilket var något som inte var helt självklart för tjugo år sedan.

Det var en av studentstadens institutioner som alltid hade funnits och alltid skulle fortsätta att finnas, helt enkelt. 

I fjol gick bolaget i konkurs och inventarierna såldes på auktion. 

I första rutan ser vi även mitt försök att fantisera kring hur online-studier skulle fungera i praktiken. 

Min idé var att den framtida studentmössan i själva verket skulle vara en portabel Virtual reality-hjälm, som skulle dras ned över ögonen och anslutas till webben, med kablar naturligtvis.

Jag hade tänkt utveckla det där i senare serier, men det blev aldrig av. Lika bra var kanske det.