#kriser

Albert Camus, Anteckningar I : maj 1935 - februari 1942

View On WordPress

View On WordPress

Skaparkriser av Johan Cullberg s. 141

När väl tiden kommer ikapp en, och man inser de brister man själv besitter, är det svårt att hitta permanenta svar på alla de frågor som man så illa behöver få besvarade. Det är viktigt att veta att 20-års åldern inte är en lätt period men det är här din chans för utveckling finns. Valet av dåliga beslut är avsevärt högt just nu och det är så mycket man kommer till att ångra men som samtidigt kommer berika en. Att lära känna sig själv är målet för att sedan kunna fatta bra beslut. Jag stänger av musiken och försöker isolera allt ljud för att hitta ett konstruktivt sorl i min lägenhet. Nu är det nämligen dags att hitta lösningar för att befria mitt sorgsna jag ifrån detta destruktiva beteende jag fått präglas med i så lång tid nu. Alla dessa frågor, ersätts till lösningar som i sin tur ersätts av nya frågor som sedan slutar med tvivel för att sedan ge upp och sluta bry sig. Varför kan något som varit så självklart ett tag kännas så fruktansvärt meningslöst vid ett annat tillfälle. Det blir så fruktansvärt hopplöst när man svingar fram och tillbaka på det här sättet men jag tror fortfarande att det är viktigt. För tillslut kommer du fram till något för att sedan invänta tvivlet, och just den gången dyker inget tvivel upp, då vet du att du hittat rätt och kan hoppa på det spåret. Men då är frågan hur länge ska man vänta? En fråga som ej går att besvara och man får helt enkelt gå på magkänsla och chansa. För hur det än slutar kommer man att lära sig något utav det. Jag antar att det inte finns något värre än att vakna upp en dag och inse att man aldrig gett något en ärlig chans i hela sitt liv. När vi alla känner till att tonåren är hemska och jobbiga med alla dessa hormoner och skepnads skiftningar. Kan jag fastställa att 20-års åldern är princip lika jobbig, fast då självklart på ett annat sätt. Den markanta skillnaden är att ens tonår också är jobbiga för andra, medan man som vuxen 20-åring får präglas med sina bekymmer helt själv. Vilket i sin tur kan vara oerhört mycket värre och framför allt osunt för sin egen del. Man måste veta att det varken finns rätt eller fel svar i de frågor man ställer till sig själv. Man kan ta in vad andra talar om för en, för att sedan skapa sig en egen uppfattning och förhoppningsvis göra ett så bra val som möjligt. Allt handlar om att hitta sin väg för att kunna nå sina drömmar. Men ska man försöka nå sina drömmar? Kanske är det bara något vår kultur tutar i oss för att få oss att må bättre även ifall vi misslyckas? Jag vill tro att det är så. Allt handlar om vem du är som person. Mår du bra av din tillvaro med jobb, pengar och fritid finns det absolut inget fel i att inte försöka nå dina drömmar. För då har du, som klyschan lärt oss, hittat dig själv. När jag ifrågasätter mig själv om varför jag skriver om själv-utveckling och om 20-års åldern när jag bara vart med om futtiga 3 år? Är saken glasklar. Jag står nu i en tillvaro där absolut ingenting är till min fördel och allt jag någonsin har trott och varit helt fel. Min omgivningen har inte gett mig något tecken på hopp, som jag hela tiden försöker motbevisa genom att fantisera fram ett helt annat liv än det jag lever. Det är skillnad på en omotiverad 20-åring och en motiverad. Allt handlar om stimulans och vem som lyckas upprätthålla sig själv genom att förverkliga. Jag tillhör den omotiverade 20-åringen som strävar efter att kunna fly min tillvaro. Jag vill tro att jag går tillmötes helt nya perspektiv men med ett tungt och kvarstående bagage. Det är lätt att klistra på ett leende och verka oberoende på utsidan. Men med ett brinnande, skrikande och osammanhängande inre, kommer du aldrig lyckas övertala någon.