(y la efectividad)

Juan Rojo Moreno

         Cada vez más sabemos algo de todo, aunque hay algunos que saben mucho de muy poco. La Ignorancia Lúcida es el título de la autobiografía del filósofo y antropólogo Luis Cencillo[1] y que nos sirve de referencia al plantearnos cuestiones sobre el conocimiento y el ser humano.

Cierto que ahora con el problema de la pandemia del Covid-19 hemos podido oír…

(You can read this text in Swedish here.)   Many of the interviewees have mentioned the role and responsibility of institutions for travel, especially with regard to the environmentally fraught issue of air travel. Because of this, I was interested in hearing what someone who isn’t a freelance artist had to say: someone with more overview of institutional structures in the field.

I asked Stina Dahlström, managing director of the interational touring dance company Cullberg, if she could talk with me about general structures for travelling in performing arts. To my great pleasure, she said yes. Among other things, we touched on what more locally rooted activities might mean in an art world that largely builds its knowledge on international exchange.

Stina Dahlström: I reduced my private air travel many years ago. It was for environmental reasons. With a few exceptions, for example funerals where I needed to go far away at short notice, I’ve stuck to not flying. However, I represent a company with seventeen people plus technicians and a tour leader who fly back and forth in different constellations within Europe twenty-thirty times a year. Sometimes, we also pay travel for dancers who live far away to come here and work for us on longer or shorter contracts. Most of our dancers come from European countries, but some are from Australia, Egypt, Brazil and the US.

Thanks to Cullberg being an institution, we can make environmental reports. Flying definitely represents our main environmental impact. Other things that also play a certain role are the energy consumption in the building, materials used in productions or recycling things from one production to the next. But they have a very small impact compared to air travel.

Cullberg is a part of Riksteatern (Sweden’s national touring theatre), which has the goal of reducing its carbon footprint by ten percent a year, but in relation to the audience we reach. Especially for Cullberg, which flies more than the rest of Riksteatern, this means that if we perform at large venues in places like Brussels or Paris, we can manage the environmental goals. But we might not be able to tour to smaller places, where people should also get to see art. This is an inherent contradiction in relation to Riksteatern’s ambition to reach out to everyone.

Traditionally, we have travelled regularly to Asia, the US or South America. Now we haven’t toured outside Europe since 2016. Cullberg is the type of company that maybe should tour the whole world once in a while. But our present environmental guidelines make it vital that a tour of that kind is longer and more consecutive, since every travel within train distance cuts the environmental footprint by half. We’re discussing how this logic can be applied more extensively also in Europe. Long tours are hard to build. Many curators want to make their mark and be unique with the artists they programme. Ideally, they want the international or national premiere. After you’ve premiered in that country, it gets harder to tour there. Some of the contracts have a clause saying we can’t perform within a certain radius from that venue. In my opinion, we need economic incentives to book differently: to create networks and routes that remain year to year. That wouldn’t mean that venues have to have identical programmes, because there could be many networks and routes. EU funding for performing arts should prioritise networks that facilitate cooperation like in the music industry: people go by tour bus from city to city. But I guess that cooperation is possible precisely because the large arenas don’t have an artistic profile in the same way as the dance venues that Cullberg visits. That is, there are no curators defending their territory.

Cullberg aims to go by train within Europe even for longer journeys, but there are two main obstacles. One is that trips longer than six hours fall outside the collective agreement, since travel is working hours. That said, many of our dancers are very environmentally conscious and because of this we try taking both night trains and longer trips daytime down to central Europe. Then they have to see how their body feels, if they can work the day after. But this is something we have collaborated on outside the collective agreement, and it’s not something that the employer can stipulate.

The other obstacle is who pays for our trips. When we travel internationally, it’s supposed to be the presenters, and no one wants to pay more than they have to. If we end up in discussions with the presenters, then ultimately we might have to chip in with taxpayers’ money to cover train travel, and the question is to what extent one can justify that.

We have some discussion internally at Cullberg about how we can influence when the power is not in our hands. There are things we can do. In relation to the profiled venues in the capitals, we can express our wish to perform in other places within train distance, and maybe even ask if they have any existing collaborations or suggestions. We can ask them to keep their dates flexible so that we ourselves have the possibility to book additional venues. If we have two organisers within reasonable distance, we encourage them to find dates that fit. We can’t demand any of this from them, but we can show them that it’s an important issue for us and hopefully get some thoughts and ideas across. From 2019 and on, Cullberg will offset carbon for our air travel. I also see this as way of getting the message across to organisers. By converting the environmental issue into a concrete budget item, it becomes visible that organisers need to consider this: “Are you handling the carbon offset for this trip or are we, since we both agreed to it?”

International cultural exchanges are considered so incredibly valuable in the dance world. The systems we have are constructed accordingly. This has forced me to come up with emotional explanations to consolidate this activity with my personal environmental commitment. For example, I have thought that international cultural exchanges are important for art, and art is important to people’s lives, and without art it would be pointless to save humanity. Now I don’t know if I think that anymore. At Cullberg, we have also discussed the possibility of not touring at all. But for us that would mean being replaced by others, because we are by definition an internationally touring company, and this mission is supposed to go on, according to cultural policy decisions. The discussion would have to concern touring and international cultural exchanges overall, not just for our organisation. Do we want an internationally touring dance company? And in that case, how can international dance companies be run in a more sustainable way?

An international touring dance company can encourage and participate in projects where the local audience is more centre-stage. I could imagine a future where Cullberg goes to Berlin and stays a month to offer lectures and shows. Then we could establish contacts with several different organisations and institutions: occupy a whole city in a different way. If I were a curator today, I would try to achieve a programme like that. I think if you fly someone in you need to do something that really makes a difference, not just a pop in, pop out.

From an environmental perspective, train travel, longer tours to adjacent venues and projects with local connections are good solutions. But we would also have to look out for new work-related issues that would arise. For example: Freelance dancers and choreographers generally don’t get paid for travel days. Who pays for the extra day on the train? As the system looks now, it won’t be the organisers. Can freelancers without a collective agreement make that demand themselves? That’s probably going to be difficult.

Then we need to be aware that the more we put artists on trains for longer tours, the more it will inflict on their social lives. Flying here and there has still made it possible for people to have a family at home. An acquaintance whose workplace decided to stop flying altogether recently took the train to a meeting in southern Europe. His partner told me: “Right, so now I’m alone with the kids for five days instead of overnight.”

In a family with children, the one who stays at home might perceive travel as a luxury. But the travelling partner doesn’t necessarily see it like that. It’s late hours, boring hotels, you miss your family, you don’t know what to eat, you get delays, you have to take some weird bus. Then you get home completely exhausted, only to hear your partner say: “Now you’re rested, so you get to take care of the children, because I deserve a night off!” It causes a big dissonance in the everyday life.

What I mean to say is that not all artists will want to or be able to be away from home that long. Because of that, it’s hard to organise them all in the same way. So, I ask myself what responsibility institutions such as the one that I represent can and should have for these questions. What can we promote for the sector as a whole, what questions can we promote for our own sake and what questions can be left to freelancers? I would like to see some coordination around this, because I can’t represent independent artists without first being given that authority. We need to point at what the independent artists do and want in relation to these questions. If I we have that authority – for example, in the form of an appeal or a petition that Cullberg could support – then we stand a good chance of getting to talk with politicians and decision-makers. It is easier for Cullberg than for independent artists to get an answer to an email, or to book a meeting around these questions. I think sometimes, we’re just looking for a bandwagon we can jump on to.

Also, decisions are needed from higher up the chain. For us in Cullberg it has been helpful that our big brother Riksteatern showed that this is important. In the same way, I think independent artists might need something to lean on: that there are directives. As an employer, you have the possibility to influence employees with choices in the workplace. Take, for example, the fact that Riksteatern decided to take away all non tour-related flights, not only within Sweden but also to Copenhagen and Oslo. Or the fact that all Riksteatern’s meetings where the employer provides lunch are vegetarian. I think these things bleed into the private sphere. But can freelancers take similar initiatives that influence a whole working environment? I don’t know. From the freelancers’ perspective, I think some kind of grassroot organisation is needed. I get that freelancers can’t go on a climate strike since no one will miss them on the working place. But I do believe the freelancers have a strong influence on many funding bodies. If they joined forces and wrote an open letter to The Swedish Arts Council or the Ministry of Culture on forcing organisers to reduce flying, I think that would be effective. Funding bodies could earmark money for train travel, for example.

Then, of course, we shouldn’t under-estimate the potential of independent artists to achieve political change through their artistic activities. Artists are creative and have a position of power in society. They have an audience to speak to and forums to express themselves. This said, that is not a task you would want to burden an individual with: You are the appointed Greta Thunberg of artists.

Of course, it can also be a heavy identity to be saddled with, the tiresome environmentalist. But maybe environmental issues quickly are growing more important in our industry precisely because it is predominantly female. Statistically, women are more informed and allow themselves to be more influenced when it comes to these questions. For instance, I read a survey that said North Bothnian men had an incredibly big environmental footprint because many of the things that are associated to traditional masculinity include red meat, scooters and big cars. And when I fly on a weekday, I see a lot of men in suits carrying briefcases. They are probably the ones who are entrusted with representing their companies internationally.

(You can read an English translation of this text here.) I många av de här intervjuerna har institutioners roll och ansvar i resandet kommit på tal, i synnerhet i relation till de miljöpolitiskt laddade flygresorna. Det blev därför intressant för mig att lyssna på en röst som inte tillhör en frilansande konstnär: någon som har mer överblick på institutionella strukturer i dessa fält.

Jag frågade Stina Dahlström, verksamhetsledare för det internationellt turnerande danskompaniet Cullberg, om hon ville prata med mig om övergripande strukturer för resande i scenkonsten. Till min stora glädje sa hon ja. Vi berörde bland annat vad mer lokal förankring skulle innebära i en konstvärld som i hög utsträckning bygger sina kunskaper på internationella utbyten.  Stina Dahlström: Jag minskade mitt privata resande med flyg för många år sedan. Det var av miljöskäl. Med några få undantag, till exempel begravningar där jag behövde ta mig långt bort på kort varsel, har jag hållit fast vid att inte flyga. Samtidigt representerar jag ett kompani med sjutton personer plus tekniker och turnéledare som i olika konstellationer flyger fram och tillbaka till olika platser i Europa 20-30 gånger på ett år. Ibland finansierar vi också dansares resor till kompaniet när någon bor långt bort och ska bli anställd eller kommer in på ett kortare kontrakt. Merparten av våra dansare kommer från olika europeiska länder, men några kommer från Australien, Egypten, Brasilien och USA.

Tack vare att Cullberg är en institution kan vi göra miljörapporter. Där är det tydligt att flygandet är vår absolut största påverkan. Annat som också spelar viss roll är energiförbrukning i huset, vilka material man använder i produktionerna eller hur mycket man återanvänder saker från en produktion till nästa. Men det påverkar väldigt lite i jämförelse med flygen.

Cullberg är en del av Riksteatern, som har målet att minska sitt klimatavtryck med tio procent om året, också sett i relation till det publikantal vi når. I synnerhet för Cullberg, som flyger mer än övriga Riksteatern, innebär detta att om vi spelar på stora scener i till exempel Bryssel eller Paris fixar vi klimatmålen. Däremot kanske vi inte kan åka till en mindre ort, där människor egentligen också borde få ta del av konst. Detta är en inneboende motsättning i relation till Riksteaterns uppdrag att nå ut till alla.

Traditionellt sett har vi regelbundet åkt runt i Asien, USA eller Sydamerika. Nu har vi inte turnerat utanför Europa sedan 2016. Cullberg är den typen av kompani som kanske egentligen borde resa i hela världen då och då. Men med våra nuvarande miljöriktlinjer blir det mycket viktigt att en sådan turné är längre och sammanhängande, eftersom varje resa inom tågavstånd åtminstone halverar klimatavtrycket. Vi diskuterar hur den logiken kan tillämpas i större utsträckning även inom Europa. Längre turnéer är svåra att bygga. Många curators vill profilera sig och vara unika med konstnärerna de programmerar. Helst vill de ha den internationella premiären eller premiären i sitt land. När man sedan haft en premiär i det landet blir det svårare att turnera där. I en del av kontrakten finns en klausul som säger att man inte får spela inom en viss radie från den scenen. Jag anser att det på sikt måste finnas ekonomiska incitament för scenerna att programlägga annorlunda: att skapa nätverk och rutter som finns kvar från år till år. Det skulle inte behöva innebära att scener har identiskt program, för det skulle kunna finnas många nätverk och rutter. EU-bidragen för scenkonst borde prioritera nätverk som möjliggör den sortens samarbeten som man kan se i musikbranschen: att folk åker turnébuss från stad till stad. Men jag antar att dessa samarbeten är möjliga just därför att de stora arenorna inte har en konstnärlig profil på samma sätt som de dansscener Cullberg besöker. Alltså, det finns ingen curator som försvarar sitt territorium.

Cullberg försöker åka tåg inom Europa även då sträckorna är längre, men det finns två hinder. Det ena är att resor som är längre än sex timmar ligger utanför kollektivavtalet, eftersom resande är arbetstid. Nu är många av våra dansare väldigt miljömedvetna och därför testar vi att ta både nattåg och längre resor dagtid ner till Mellaneuropa. Så får folk känna hur de känner sig i kroppen, om de kan arbeta dagen efter. Men detta är någonting vi har samverkat om utanför kollektivavtalet, och ingenting arbetsgivaren kan kräva. Det andra hindret handlar om vem som bekostar våra resor. När vi reser internationellt är det presentatörerna som ska stå för det, och självklart vill ingen betala onödigt mycket. Om vi hamnar i diskussioner med presentatörerna kanske vi i slutändan behöver vara beredda att lägga till från skattemedel för att kunna få tågresor, och frågan är i vilken utsträckning det går att argumentera för en sådan praktik.

Vi pratar en del internt på Cullberg om hur vi kan påverka när makten inte är i våra händer. Det finns saker vi kan göra. I relation till de profilerade scenerna i huvudstäderna kan vi önska att vi ska få spela på andra orter inom tågavstånd, och kanske till och med fråga dem om de har redan existerande samarbeten eller förslag. Vi kan be dem hålla sina datum flexibla så att vi själva har möjlighet att deala med ytterligare scener. Om vi har två presentatörer inom rimligt avstånd uppmuntrar vi dem att hitta datum som matchar. Vi kan inte kräva något av detta av dem, men vi kan visa att det är en viktig fråga för oss, och därigenom förhoppningsvis sätta igång tankar och idéer. Från och med 2019 ska Cullberg betala klimatkompensation för sina flygresor. Detta ser jag också som ett kommunikationsverktyg gentemot presentatörerna. Genom att göra miljöfrågan till en konkret kostnad blir det synligt att presentatörerna borde bry sig om detta: ”Är det vi eller ni som ska klimatkompensera för den här resan som vi trots allt bestämt oss för att göra?”

Vi har värderat internationella kulturutbyten så otroligt högt inom dansvärlden. Systemen vi har är byggda för det. Jag har därför behövt känslomässiga förklaringar för att få ihop det här jobbet med mitt privata miljöengagemang. Jag har till exempel tänkt att internationella kulturutbyten är viktigt för konst, och konst är viktigt i människors liv, och utan konst finns det ändå ingen mening med att försöka rädda mänskligheten. Nu vet jag inte om jag tycker så längre. Även på Cullberg har vi pratat om möjligheten att helt sluta turnera. Men för oss skulle det innebära att verksamheten ersätts av en annan, eftersom definitionen av kompaniet är att vi är internationellt turnerande, och detta är ett uppdrag som man på kulturpolitisk nivå menar ska finnas. En sådan diskussion måste därför handla om turnerande och internationella kulturutbyten överhuvudtaget, inte bara inom just vår organisation. Vill vi alls ha ett internationellt turnerande danskompani? Och hur kan internationella danskompanier i så fall drivas mer hållbart?

Ett internationellt turnerande danskompani kan uppmuntra till och delta i arbeten där den lokala publiken står mer i centrum. Jag kan tänka mig en framtid där Cullberg åker till Berlin och stannar en månad för att göra flera föreläsningar och föreställningar. Då kan man också etablera kontakter med flera olika organisationer och institutioner: inta en hel stad på ett annat sätt. Om jag var curator idag så skulle jag försöka bygga ett sådant program. Jag tycker att om man flyger in någon ska man göra något som verkligen märks, inte bara köra snabbt in, snabbt ut.

Ur ett miljöpolitiskt perspektiv är tågresande, längre sammanhängande turnéer och lokalt engagemang goda lösningar. Men man måste också se vilka nya frågeställningar det för med sig för arbetet. Exempelvis: Fria dansare och koreografer får i allmänhet inte lön för dagarna de reser. Vem ska då betala för den där extra dagen när den fria konstnären sitter på tåget? Som systemet ser ut nu blir det inte presentatörerna. Kan frilansare utan kollektivavtal själva ställa det kravet? Det blir nog svårt. Sedan ska vi vara medvetna om att ju mer vi sätter konstnärer på tåg till längre turnéer, desto mer påverkar det deras sociala liv. Flygandet hit och dit har ändå möjliggjort att man kan ha en familj hemma. En bekant vars arbetsplats har beslutat att helt sluta flyga tog nyligen tåget till ett möte i Sydeuropa. Hans partner sa till mig: ”Ja, nu är jag ensam med barnen i fem dagar istället för över en natt.” I en familj med barn kan det för den som är kvar hemma framstå som så lyxigt att resa. Men den resande parten upplever det inte nödvändigtvis så. Det är sena arbetstider, tråkiga hotell, man saknar sin familj, man vet inte vad man ska äta, man får förseningar, man måste ta någon konstig buss. Sen kommer man hem och är helt slut bara för att höra sin partner säga: ”Nu har du vilat upp dig, nu får du ta hand om barnen, för jag förtjänar en ledig kväll!” Det blir en stor dissonans i vardagen. Med detta vill jag säga att alla konstnärer inte kommer kunna och vilja vara borta så länge. Därför är det svårt att organisera dem alla på samma sätt. I relation till detta ställer jag mig frågan om vilket ansvar institutioner som den jag representerar kan och bör ta för dessa frågor. Vilka frågor kan vi driva åt hela branschen, vilka frågor kan vi driva för vår egen skull och vilka frågor kan frilansare driva? Jag skulle vilja se någon form av samordning kring det, för jag kan inte föra fria konstnärers talan kring resandet utan att först ha fått mandat att göra det. Vi behöver kunna peka på vad de självständiga konstnärerna gör och vill i relation till dessa frågor. Om jag skulle få det mandatet – till exempel i form av ett upprop eller en namninsamling som Cullberg skulle kunna ställa sig bakom – så har vi stor möjlighet att prata med politiker och beslutsfattare. Cullberg kan lättare än fria konstnärer få svar på mail eller boka ett möte om de här frågorna. Jag tror ibland att vi bara letar efter någonting att haka tag i.

Det behövs också beslut uppifrån. För oss på Cullberg har det hjälpt att vår storebror Riksteatern tydligt visat att det här är viktigt. På samma sätt tror jag att självständiga konstnärer kan behöva någonting att luta sig mot: att det finns direktiv. Som arbetsgivare har man möjlighet att påverka de anställda genom att göra val på arbetsplatsen. Ta till exempel att Riksteatern har bestämt att ta bort alla icke turné-relaterade flygresor, inte bara inom Sverige utan också till Köpenhamn eller Oslo. Eller att alla sammankomster där arbetsgivaren ska bjuda på lunch inom Riksteatern är vegetariska. Sådant tror jag läcker in i privatlivet. Men kan frilansare ta liknande initiativ, som påverkar en hel arbetsmiljö? Jag vet inte. Från frilansarnas håll tror jag att det krävs någon form av gräsrotsorganisering. Jag fattar att frilansare inte kan klimatstrejka eftersom ingen kommer sakna dem på arbetsplatsen. Men jag tror att frilansarna till exempel har en stark röst bland många bidragsgivare. Om de skulle samla sig och skriva ett öppet brev till Kulturrådet eller Kulturdepartementet som berörde hur man ska kunna ställa krav på presentatörer att minska flygandet så tror jag att det skulle ge resultat. Bidragsgivare skulle exempelvis kunna öronmärka pengar till tågresor.

Sedan ska man förstås inte underskatta fria konstnärers möjligheter att åstadkomma politiska förändringar genom sin konstnärliga verksamhet. Konstnärer är kreativa och har en maktposition i samhället. De har en publik att tala inför och medel att uttrycka sig. Däremot är det ingenting som man vill lägga på en enskild individ: just du ska bli konstnärernas Greta Thunberg.

Det kan också vara en svår identitet att ha, den där tråkiga miljötanten. Men kanske blir miljöfrågor snabbt viktigare i vår bransch just eftersom den är kvinnodominerad. Statistiskt sett är kvinnor mer insatta och låter sig påverkas mer i de här frågorna. Jag läste till exempel en mätning där norrbottniska män hade otroligt högt klimatavtryck eftersom mycket av det som där är associerat till traditionell manlighet handlar om kött, scootrar och stora bilar. Och flyger jag flygplan en vardag ser jag mycket män med kostym och portfölj. Det är väl de som får det förtroendet från sina jobb: att representera sina företag internationellt.