#kolonisering

Norrlands storhet och vildhet var det alla sökte. Berg att bryta, mäktiga vattenfall, allt som på sikt kunde rendera en medalj ur konungens hand. Det lilla livet gick dem däremot förbi.

De Vita kom och några av våra mest värdefulla söner blev galna. Bindgalna. Galna av kärlek till dessa andra, sina herrar.

Även hit till Kengis kommer de ibland, dessa män, alltid män, som fängslats av det nordliga. Deras ögon glittrar. De vill ha midnattssol och storslagna vyer, de vill möta ovanliga djur såsom järv och lo, de vill lyssna på trummor och höra jojkar, de vill hör jaktberättelser om björnar som nedlagts med spjut, om vargflockar som belägrat hela byar, de vill när dagens äventyr är avslutade dricka cognac med brukspatroner och disponenter och locka gårdens pigor in i bastun. Norrland är för dem ett Indien. Hit kommer de för att utföra hjältedåd, beskåda världens ände vid Nordkaps svarta klippstup, måla dramatiska scener som ska utställas i London eller Paris, göra häpnadsväckande vetenskapliga upptäckter, gärna under hårda fysiska strapatser. Norrland är för dem ett odöpt land. Det fanns inte riktigt till innan de kom hit. Människorna här är inte människor, inte lika mycket människor som de själva.

Hans kunskaper om Europa var kanske större än européernas. Och var hamnade han till slut? I anonymitet, försvunnen, utraderad. Du vet det: kolonisationen sår ödeläggelse, död och kaos hos de koloniserade. Men den sår också - det är det mest djävulska resultatet - en önskan att bli det som har förstört dem. Sådan var Elimane: den sorgliga alientationen.

Vikingetiden