#exotifiering

Inte din geisha, docka, asiatiska fetisch 

Jag fick tidigt lära mig att säga tack när någon gav mig en komplimang. Så jag sa tack första gången en man gick fram till mig, slickade sig om sina läppar och kallade mig vacker (efter att först försökt hälsa på mig på japanska). Jag var 13 år och hade aldrig blivit kallad vacker så jag tänkte att det kanske var därför jag fick en klump av obehag i magen.

Jag sa tack den gången jag prövade balklänningar och kvinnan i affären gång på gång poängterade hur min hud, min kropp, mitt hår och mina ögon såg ut i klänningarna. Jag sa tack trots att det kändes som om jag var ett objekt och inte en människa i hennes ögon. Jag sa tack för att det var det jag förväntades säga.

Jag slutade att säga tack första gången jag läste en text om den exotifering som sker mot de östasiatiska kroppar som läses som kvinnor. Jag lärde mig om begreppet Yellow Fever som beskriver de som ser asiater som en sexuell fetisch. Jag slutade att säga tack för det är ingen komplimang att endast bli sedd som en stereotyp, ett objekt, en sexuell fantasi.

Den exotifiering som riktas mot kvinnligt kodade östasiatiska kroppar är en illustration av hur tätt sammanslingrade rasism och sexism är. Under åratal har vi framställts som undergivna sexobjekt, som en exotisk geisha och som någon som ständigt väntar på att bli räddad av Den Vita Mannen. Vår sexualitet är inte vår egen, utan sätts alltid i relation till dessa stereotyper.

Så nej. Jag tänker inte säga tack när den du försöker ge en komplimang till inte är jag. Du pratar inte ens med mig. Du pratar med den bild du har stött på i alla böcker, alla filmer, alla tidningar och alla serier. Du pratar inte med mig. Du ger inte en komplimang till mig. Därför tänker jag inte säga tack.