#klaustrofobi

Samma fråga inledde det senaste inlägget (från oktober-15...), och då var svaret “bra!”. Nu är svaret mer att “njae det går inte så himla bra”.

Det har gått mer än ett år sedan terapin och snart är det årsdag för examensresan till New York, och på det hela så har det gått rätt bra. Men efter en vår av för mycket jobb, en mormor som gick bort, en ledsen mamma och alldeles för mycket jobbiga saker att ta tag i så tog energin slut. Jag fortsatte köra på ångorna lite för länge såklart, men sen tog det stopp. Det var inget jag reflekterade över då, men när jag hade varit hemma ett tag märkte jag att hissåkandet gick väldigt mycket sämre. Jämfört med i höstas då paniken ibland kröp på och då lååångsamt, så kommer den nu på millisekunden.

Jag förstår nu att det fanns (och finns) så mycket annat mentalt att ta hand om att just klaustrofobin liksom fick lägre prioritet, och kommer kanske ha det ett tag till. Så just nu står jag förmodligen någonstans mellan bakslag och återfall. Jag åker hiss hemma och på jobbet, men åker inte gärna nya hissar eller när jag är på resa. Då är det så mycket annat runt omkring som tar energi så jag har inte tillräckligt mycket kvar för att hålla fobin i schack också.

Hur går det med hissåkandet egentligen? Bra skulle jag säga! Jag har inte riktigt varit så bra på det här med en ny hiss i veckan den senaste månaden, men å andra sidan har det inte känts som en lika stor grej när det väl blivit aktuellt med nya hissar. Och det måste väl sägas vara framsteg, eller hur?

För två veckor sedan var jag i Göteborg och då var det givet att ta en sväng upp i Gothia Towers och Heaven 23. Vi försökte oss på att åka innerhissarna upp, för att spara den coola glashissen till nervägen, men de hissarna funkade inte efter en viss tid tydligen. Det var smått obehagligt eftersom vi ändå kom ungefär halvvägs upp innan hissen bara stod still på en våning. Dörren öppnades inte och vi åkte varken upp eller ner. Paniken kröp på lite, men ändå förvånansvärt lite måste jag säga. Framsteg där med! På nåt sätt kommer vi ner igen (jag vet faktiskt inte riktigt hur, för jag stängde ända av lite) och fick åka glashissen även upp. Älskar glashissar! Så borde alla hissar byggas.

Sen har jag också åkt en ny hiss i samband med ett jobbmöte. Gick bra det med!

Denna vecka gick jag hårt ut och rev av veckans hiss redan på måndag morgon. En kollega och jag var ute hos en kund och det skulle åkas hiss. Vi började med en stor hiss som liknade en av de hissarna jag åkte med terapeuten, så där kände jag ingen jätteoro. Den gick fint.

Denna veckan blev det ingen nynyhiss utan en nygammal, men eftersom den är en väldigt jobbigt hiss så fick det vara ok ändå. Det var den lynniga hissen på kompiskontoret som stod på agendan igen. Jag ville verkligen inte hoppa över att åka den men stod över ett par åk för att det var så mycket folk som skulle åka hela tiden.

Överlevde hon tänker ni? JAAAA det gjorde jag!! Och jag åkte så många hissar att jag faktiskt tappade räkningen. Förmodligen åkte jag mer hiss på en vecka än jag gjort sammanlagt i mitt liv.

Jobbigaste hissen var nog hotellet. Den hissen skulle ju åkas varje dag, och flera gånger om dagen. Och det var a-l-l-tid massa folk som skulle åka. New York tyckts gilla mörka murriga hissar, och sällan med spegel. Stora var de i alla fall, så det gick helt ok! Ett par gånger stod vi över några turer för att slippa bli helt inklämda. Vi bodde bara på 7e våningen men åkte varje gång (utom en då vi inte pallade vänta och tog trapporna istället). Hotellet hade en takbar på 15e våningen så dit åkte vi ett par gånger också.

Likaväl på hotellet som på andra ställen så fanns det sällan bara en hiss, utan snarare fem-sex hissar som for upp och ner. Kontrollbehovet gillade inte riktigt det. Speciellt inte på hotellet där jag inte kunde “hålla koll” på vilken av hissarna jag redan hade åkt och inte.

Förra gången jag var i New York åkte jag som sagt inte upp i någonting alls, men det skulle det bli ändring på denna gång! Vi började med Rockefeller Center. De som jobbade där var väldigt gulliga, och det var faktiskt inga problem alls att säga till att jag hade lite klaustrofobi. Då såg de till att inte packa hissen för mycket. (Tack snälla personalen för det! Att inte bemötas med himlande ögon och suckar gjorde att jag inte kände mig helt dum i huvudet.) Man fick först åka en vanlig hiss en våning eller två för att komma upp till en säkerhetskontroll och lite annat jox. Den var jobbigare än den “riktigt hissen” som skulle ta oss upp 70(!!) våningar. Det visade sig att den hissen hade ett glastak som gjorde att man såg rätt upp i hisschaktet. Schaktet var upplyst som en berg-och-dal-bana och det var ljusspel och musik och grejer. Det tog inte mer än ett andetag sen var vi uppe! Utsikten var fantastisk såklart och det bästa var att man var utomhus. Vi hängde runt en stund innan det var dags att ta sig ner igen och fira med en sockerbombsmilkshake från Ben & Jerry’s (klockan 10 på morgonen).

Det var inte bara hissar som fick bli träningsobjekt under veckan, utan vi var också nere i ubåt. Det stod till och med uttryckligen att personer med klaustrofobi inte rekommenderades gå turen. Men ha, det där är ju inte jag längre! Så vi gick in, och det var hur lugnt som helst.

Ett höghus till hade vi på agendan och det var nya One World Trade Center. 102 våningar. Den var sjuk. Hissen som var mer av en åkattraktion än en hiss hade skärmväggar som visade en animation av hur New York vuxit fram. Ett andetag, vi var uppe. Vi hängde runt en bra stund däruppe, men 500 meter är så högt att man (läs jag) inte kunde greppa. Jag blev inte höjdrädd men kände mig lätt sjösjuk, så det var skönt att komma ner och klappa mark igen. Även denna gång firade vi med en sockerbomb, denna gång i form av någon slags oreo-islatte från Dunkin’ Donuts.

Det blev en ny hiss även denna vecka, denna gång på vårt kompiskontor Epicenter. Det var inte jättebehaglig direkt (mer åt insidan-av-en-likkista-obehaglig faktiskt) så det gick sådär. Paniken flög upp lite mer än vanligt numera. Helt klart en hiss som jag skulle behöva träna på ett par gånger. Jag hade snälla kollegor som åkte med mig så jag såg glad ut i alla fall!

Veckans andra nya hiss blev hissen upp till Urban Delis nya takbar på Sveavägen. Jag försöker bli bättre på att boka på-stan-träffar på ställen där jag kan träna på att åka hiss, och det här var en fullträff måste jag säga! Sluten (men stor) hiss och mycket folk, vilket är precis det jag behöver träna på. Och målet var väl värt det - takbaren, vädret, maten och sällskapet var hur bra som helst. Den här hissen kommer jag åka fler gånger.