hissen går ända upp

Samma fråga inledde det senaste inlägget (från oktober-15...), och då var svaret “bra!”. Nu är svaret mer att “njae det går inte så himla bra”.

Det har gått mer än ett år sedan terapin och snart är det årsdag för examensresan till New York, och på det hela så har det gått rätt bra. Men efter en vår av för mycket jobb, en mormor som gick bort, en ledsen mamma och alldeles för mycket jobbiga saker att ta tag i så tog energin slut. Jag fortsatte köra på ångorna lite för länge såklart, men sen tog det stopp. Det var inget jag reflekterade över då, men när jag hade varit hemma ett tag märkte jag att hissåkandet gick väldigt mycket sämre. Jämfört med i höstas då paniken ibland kröp på och då lååångsamt, så kommer den nu på millisekunden.

Jag förstår nu att det fanns (och finns) så mycket annat mentalt att ta hand om att just klaustrofobin liksom fick lägre prioritet, och kommer kanske ha det ett tag till. Så just nu står jag förmodligen någonstans mellan bakslag och återfall. Jag åker hiss hemma och på jobbet, men åker inte gärna nya hissar eller när jag är på resa. Då är det så mycket annat runt omkring som tar energi så jag har inte tillräckligt mycket kvar för att hålla fobin i schack också.

Hur går det med hissåkandet egentligen? Bra skulle jag säga! Jag har inte riktigt varit så bra på det här med en ny hiss i veckan den senaste månaden, men å andra sidan har det inte känts som en lika stor grej när det väl blivit aktuellt med nya hissar. Och det måste väl sägas vara framsteg, eller hur?

För två veckor sedan var jag i Göteborg och då var det givet att ta en sväng upp i Gothia Towers och Heaven 23. Vi försökte oss på att åka innerhissarna upp, för att spara den coola glashissen till nervägen, men de hissarna funkade inte efter en viss tid tydligen. Det var smått obehagligt eftersom vi ändå kom ungefär halvvägs upp innan hissen bara stod still på en våning. Dörren öppnades inte och vi åkte varken upp eller ner. Paniken kröp på lite, men ändå förvånansvärt lite måste jag säga. Framsteg där med! På nåt sätt kommer vi ner igen (jag vet faktiskt inte riktigt hur, för jag stängde ända av lite) och fick åka glashissen även upp. Älskar glashissar! Så borde alla hissar byggas.

Sen har jag också åkt en ny hiss i samband med ett jobbmöte. Gick bra det med!

Denna vecka gick jag hårt ut och rev av veckans hiss redan på måndag morgon. En kollega och jag var ute hos en kund och det skulle åkas hiss. Vi började med en stor hiss som liknade en av de hissarna jag åkte med terapeuten, så där kände jag ingen jätteoro. Den gick fint.

Denna veckan blev det ingen nynyhiss utan en nygammal, men eftersom den är en väldigt jobbigt hiss så fick det vara ok ändå. Det var den lynniga hissen på kompiskontoret som stod på agendan igen. Jag ville verkligen inte hoppa över att åka den men stod över ett par åk för att det var så mycket folk som skulle åka hela tiden.

Överlevde hon tänker ni? JAAAA det gjorde jag!! Och jag åkte så många hissar att jag faktiskt tappade räkningen. Förmodligen åkte jag mer hiss på en vecka än jag gjort sammanlagt i mitt liv.

Jobbigaste hissen var nog hotellet. Den hissen skulle ju åkas varje dag, och flera gånger om dagen. Och det var a-l-l-tid massa folk som skulle åka. New York tyckts gilla mörka murriga hissar, och sällan med spegel. Stora var de i alla fall, så det gick helt ok! Ett par gånger stod vi över några turer för att slippa bli helt inklämda. Vi bodde bara på 7e våningen men åkte varje gång (utom en då vi inte pallade vänta och tog trapporna istället). Hotellet hade en takbar på 15e våningen så dit åkte vi ett par gånger också.

Likaväl på hotellet som på andra ställen så fanns det sällan bara en hiss, utan snarare fem-sex hissar som for upp och ner. Kontrollbehovet gillade inte riktigt det. Speciellt inte på hotellet där jag inte kunde “hålla koll” på vilken av hissarna jag redan hade åkt och inte.

Förra gången jag var i New York åkte jag som sagt inte upp i någonting alls, men det skulle det bli ändring på denna gång! Vi började med Rockefeller Center. De som jobbade där var väldigt gulliga, och det var faktiskt inga problem alls att säga till att jag hade lite klaustrofobi. Då såg de till att inte packa hissen för mycket. (Tack snälla personalen för det! Att inte bemötas med himlande ögon och suckar gjorde att jag inte kände mig helt dum i huvudet.) Man fick först åka en vanlig hiss en våning eller två för att komma upp till en säkerhetskontroll och lite annat jox. Den var jobbigare än den “riktigt hissen” som skulle ta oss upp 70(!!) våningar. Det visade sig att den hissen hade ett glastak som gjorde att man såg rätt upp i hisschaktet. Schaktet var upplyst som en berg-och-dal-bana och det var ljusspel och musik och grejer. Det tog inte mer än ett andetag sen var vi uppe! Utsikten var fantastisk såklart och det bästa var att man var utomhus. Vi hängde runt en stund innan det var dags att ta sig ner igen och fira med en sockerbombsmilkshake från Ben & Jerry’s (klockan 10 på morgonen).

Det var inte bara hissar som fick bli träningsobjekt under veckan, utan vi var också nere i ubåt. Det stod till och med uttryckligen att personer med klaustrofobi inte rekommenderades gå turen. Men ha, det där är ju inte jag längre! Så vi gick in, och det var hur lugnt som helst.

Ett höghus till hade vi på agendan och det var nya One World Trade Center. 102 våningar. Den var sjuk. Hissen som var mer av en åkattraktion än en hiss hade skärmväggar som visade en animation av hur New York vuxit fram. Ett andetag, vi var uppe. Vi hängde runt en bra stund däruppe, men 500 meter är så högt att man (läs jag) inte kunde greppa. Jag blev inte höjdrädd men kände mig lätt sjösjuk, så det var skönt att komma ner och klappa mark igen. Även denna gång firade vi med en sockerbomb, denna gång i form av någon slags oreo-islatte från Dunkin’ Donuts.

Det blev en ny hiss även denna vecka, denna gång på vårt kompiskontor Epicenter. Det var inte jättebehaglig direkt (mer åt insidan-av-en-likkista-obehaglig faktiskt) så det gick sådär. Paniken flög upp lite mer än vanligt numera. Helt klart en hiss som jag skulle behöva träna på ett par gånger. Jag hade snälla kollegor som åkte med mig så jag såg glad ut i alla fall!

Veckans andra nya hiss blev hissen upp till Urban Delis nya takbar på Sveavägen. Jag försöker bli bättre på att boka på-stan-träffar på ställen där jag kan träna på att åka hiss, och det här var en fullträff måste jag säga! Sluten (men stor) hiss och mycket folk, vilket är precis det jag behöver träna på. Och målet var väl värt det - takbaren, vädret, maten och sällskapet var hur bra som helst. Den här hissen kommer jag åka fler gånger.

Det blev inte mycket av nya hissar förra veckan. Inte så mycket (faktiskt) på grund av måndagsincidenten, men mer för att det bara inte blev läge. Jag tog istället snabbt tag i denna veckas nya hiss och åkte hiss på Arlanda idag i samband med att jag hämtade upp min mamma. Att va distraherad av andra saker är helt klart en bra grej, för jag hann knappt reflektera över om det var jobbigt eller inte när det skulle hållas reda på väskor, mammor, hundar, parkeringsbiljetter och andra personer i hissen.

Minst en gång om dagen tänker jag att jag kommer att fastna i en hiss någon dag, och undrar om det är just idag det kommer hända. På sätt och vis vill jag att det ska hända (jag vet, det låter helknäppt) för att bara få det överstökat. Well, idag fick jag semi-testa-på det. På väg upp i hissen i hemma trycker jag på vånings- och stängknappen, dörrarna går igen, och sen - ingenting. Hissen står helt still. Paniken kryper på och jag trycker på öppna-dörrarna-knappen men inget händer. Pulsen drar iväg och jag svettas. Inget händer. Så jag trycker på larmknappen. Det står att man ska trycka 20 sek, men det kan jag omöjligen ha gjort. 20 sekunder är en e-v-i-g-h-e-t- när man panikar. Signalen går fram i alla fall och jag väntar på att någon ska svara. Jag svettas som en galning och det snurrar lite, men klarar på något sätt att fokusera på att någon kommer att prata med mig och hjälpa mig snart. Jag trycker ändå på min våningsknapp igen, och hissen börjar röra sig. Jag kommer fram och dörrarna öppnas. Lättnad är obeskrivlig - JAG ÖVERLEVDE!! Jag väntar kvar såklart (men med öppen hissdörr) på att någon ska svara så att jag kan meddela att allt är ok. Det hela kan inte ha tagit mer än ett par minuter, men det kändes som en evighet.

Väl hemma gick jag runt i en knapp kvart och andades innan jag åkte upp och ner igen. Jag vågade inte vänta för länge och riska att jag skulle bli för rädd att åka nästa gång. Och nu visste jag ju att någon faktiskt svarar om man trycker på larmknappen. Och det gick bra!

Efter det blev det segerdans, rosé och Nutella och jag kände mig faktiskt riktigt, riktigt stolt över mig själv! Över att jag inte totalpanikade, att jag klarade av situationen och att jag vågade åka så kort inpå igen. Jag tror det hjälpte att jag hade lilla Milou med mig också och inte var helt ensam i hissen (eller för segerdansen).

Denna vecka tog jag igen ordentligt för semesterveckorna, och det hanns med en tredje ny hiss sent såhär på söndagen! En såndär likkiste-hiss... Den tog verkligen emot att åka och jag velade länge. Helt rätt blev det väl inte för den hade inte riktigt någon innerdörr utan man gled förbi yttersidan och kunde se ut genom en litenliten springa runt kanten. Det var den som gjorde att det kändes ok, att jag kunde se någon millimeter ut på gallerburen utanför. Bättre än inget i alla fall!

Denna vecka blev det, utöver det stora avslöjandeåket, en ny hiss i vanlig hissträningsordning. En rätt märklig hiss med hela tre dörrar. Det fick mig att reflektera över att förut så tyckte jag hissar med flera dörrar som kunde öppnas åt olika håll var obehagligare än de med bara en dörr (fler saker som jag inte hade kontroll över antar jag). Men nu såg jag det mer som fler möjligheter att kunna ta sig ut ut om det skulle hända något.

Samtidigt tänker jag att jag inte ens borde grubbla på hur jag ska komma ut, utan istället fokusera på att om jag skulle fastna så klarar jag av ångesten, vetskapen om att den går över, att jag inte alls kommer dö, att jag kommer få hjälp att komma ut. Fobihjärnan...

Så var det alltså idag som hela det här med hissterapin skulle avslöjas och det stora åket göras. Den blivande 30-åringen fick som sista ledtråd imorse att befinna sig på Götgatan 78 kl. 18. Det var pirrigt ca hela dagen och ju längre tiden gick ju mer nervös blev jag. Jag hade inte hunnit med något teståk så därför frågade jag Sanna om hon kunde följa med och träningsåka en stund innan det var dags. Och det var tur! För jag var sjukt nervös. Det hjälpte såklart inte att hissarna upp till Himlen var ena riktiga plåtburkar. Så vi åkte upp och ner en fem gånger ungefär, med ett par vilo- och vätskepauser och turer runt kvarteret. Tusen tack Sanna!

Sen blev klockan (ca) 18 och herr 30 var på plats. Vi gick direkt till hissen och åkte upp, tillsammans! Vi har aldrig åkt hiss tillsammans på över fyra år! Hela jag var som en gråtmild överkokt spagetti av allt adrenalin.

Väl där drack vi appletini, och New York-resan outades. HURRA!

Om en vecka kommer det stora avslöjandet! Pirrigt, pirrigt såklart. Jag funderar på att gå till stället ifråga och öva någon gång innan så att jag känner mig åtminstone lite mindre nervös.

Veckans nya hiss blev en triss i hissar. På mitt gamla jobb fanns ett par hissar vid ingången från bakgatan som jag aldrig i mitt liv kunde tänka mig att åka. Inte nog för att de var antingen trånga eller stora och mörka och metalliska, så lät de som de där flygande vålnaderna i Harry Potter. Den som ser mest trevlig ut (längst till vänster) var den som lät så mest.

Jag blir så himla glad när jag hittar människor som jobbar med att göra hissar trevligare! Kolla vilka fina hissinredningar som hissdesign.se gör. De har också gjort Åhléns-hissen som var den första jag åkte under exponeringen. Den här med träden är nog min favorit!

Källa: http://twitter.com/hissdesign