#hissfobi

Samma fråga inledde det senaste inlägget (från oktober-15...), och då var svaret “bra!”. Nu är svaret mer att “njae det går inte så himla bra”.

Det har gått mer än ett år sedan terapin och snart är det årsdag för examensresan till New York, och på det hela så har det gått rätt bra. Men efter en vår av för mycket jobb, en mormor som gick bort, en ledsen mamma och alldeles för mycket jobbiga saker att ta tag i så tog energin slut. Jag fortsatte köra på ångorna lite för länge såklart, men sen tog det stopp. Det var inget jag reflekterade över då, men när jag hade varit hemma ett tag märkte jag att hissåkandet gick väldigt mycket sämre. Jämfört med i höstas då paniken ibland kröp på och då lååångsamt, så kommer den nu på millisekunden.

Jag förstår nu att det fanns (och finns) så mycket annat mentalt att ta hand om att just klaustrofobin liksom fick lägre prioritet, och kommer kanske ha det ett tag till. Så just nu står jag förmodligen någonstans mellan bakslag och återfall. Jag åker hiss hemma och på jobbet, men åker inte gärna nya hissar eller när jag är på resa. Då är det så mycket annat runt omkring som tar energi så jag har inte tillräckligt mycket kvar för att hålla fobin i schack också.

Hur går det med hissåkandet egentligen? Bra skulle jag säga! Jag har inte riktigt varit så bra på det här med en ny hiss i veckan den senaste månaden, men å andra sidan har det inte känts som en lika stor grej när det väl blivit aktuellt med nya hissar. Och det måste väl sägas vara framsteg, eller hur?

För två veckor sedan var jag i Göteborg och då var det givet att ta en sväng upp i Gothia Towers och Heaven 23. Vi försökte oss på att åka innerhissarna upp, för att spara den coola glashissen till nervägen, men de hissarna funkade inte efter en viss tid tydligen. Det var smått obehagligt eftersom vi ändå kom ungefär halvvägs upp innan hissen bara stod still på en våning. Dörren öppnades inte och vi åkte varken upp eller ner. Paniken kröp på lite, men ändå förvånansvärt lite måste jag säga. Framsteg där med! På nåt sätt kommer vi ner igen (jag vet faktiskt inte riktigt hur, för jag stängde ända av lite) och fick åka glashissen även upp. Älskar glashissar! Så borde alla hissar byggas.

Sen har jag också åkt en ny hiss i samband med ett jobbmöte. Gick bra det med!

Denna vecka gick jag hårt ut och rev av veckans hiss redan på måndag morgon. En kollega och jag var ute hos en kund och det skulle åkas hiss. Vi började med en stor hiss som liknade en av de hissarna jag åkte med terapeuten, så där kände jag ingen jätteoro. Den gick fint.