Liebknecht rules!
NĂ€r den hĂ€r bloggen startades gick en del Flammankrönikor hĂ€r i repris. Allt för att underlĂ€tta grĂ€vjobbet för Janne J. och hans polare. HĂ€r kommer en sĂ„dan dĂ€r kompromitterande favorit i repris. Som en liten julhĂ€lsning till alla vĂ€nsterpartister som Ă€r parlamentariker: âVill man uppnĂ„ parlamentariska framgĂ„ngar, sĂ„ Ă€r det avgörande att den parlamentariska oppositionen inte Ă€r den sista, utan alltid den första; inte den starkaste, utan den svagaste trumfen. Det Ă€r inte slutet, utan början att partiet har en utomparlamentarisk makt bakom sig, som det â oavsett alla nederlag â förmĂ„r att anvĂ€nda med metoder av grĂ€nslös mĂ„ngfald och slagfĂ€rdighet.â Egentligen kunde Karl Liebknechts citat stĂ„ för sig sjĂ€lv och krönikan sluta hĂ€r. Ett jĂ€kla bra uttalande, som borde stoppas upp i de mindre Ă€dla kroppsöppningar av somliga vĂ€nsterparlamentariska "realpolitiker". Emot Liebknecht talar emellertid att han var nĂ„gon sorts kommunist och sĂ„ledes stĂ„r för förtryck, massmord och annan ondska. För honom talar Ă„ andra sidan att han i december 1914 visade att det faktiskt gĂ„r att sĂ€ga ifrĂ„n i parlamentet, oavsett alla de âobjektivaâ skĂ€len som talade emot denna ansvarslöshet. Han trotsade nĂ€mligen den socialdemokratiska partipiskan och vĂ€grade rösta för utökade anslag för den tyske Kaiserns krig mot resten av vĂ€rlden. Vart ska det hĂ€r egentligen leda? Jo, som Olof Palme (joddĂ„, f d icke-kommunistisk svensk statsminister) sade: âPolitik Ă€r att vilja". Det gĂ„r m a o att vĂ€gra medverka i sparbetingsmotiverade nedskĂ€rningar som slĂ„r mot de mĂ€nniskor som vi sĂ€ger oss göra politik för. Det gĂ„r att "göra politik" i stĂ€llet för att kalla just detta "ansvarslös överbudspolitik". Ăven om man sitter i en parlamentarisk majoritet. (Heja (v) Göteborg!) För att föregripa den vĂ€ntade kritiken: Ja, jag Ă€r faktiskt bara "ansvarslös" och har dessutom tröttnat pĂ„ politrukförklaringar om att politiken mĂ„ste âbaseras pĂ„ kompromisserâ och att det Ă€r i Kommunstyrelsen som saker och ting avgörs. Alla dessa förnuftiga förklaringar om varför servicen pĂ„ dagiset runt hörnet inte hĂ„ller mĂ„ttet, varför vissa kommunalarbetare tjĂ€nar vĂ€ldigt lite, varför kommunala bolag mĂ„ste ha allt högre vinstmarginaler, varför miljontals kronor istĂ€llet satsas pĂ„ vĂ€gbyggen, skrytfestivaler och nya elitfotbollsarenor. Jag Ă€r f.ö. ocksĂ„ EU-motstĂ„ndare. En ganska upprörd sĂ„dan sedan EU-domstolens senaste attack mot svensk arbetsrĂ€tt. Detta alldeles oavsett det faktum att Johan Ehrenberg och "VĂ€nstern för EMU" hoppas pĂ„ âett starkt Europa som motvikt mot USAâ. Och om den hĂ€r Liebknechtinspirerade radikalismen frĂ€mjar utvecklingen av mitt parti till âett smalt elitistiskt nykommunistiskt partiâ, vilket jag fĂ„tt höra i diverse samtal med oroade avhoppade och befintliga partikamrater, jo, dĂ„ fĂ„r det vĂ€l f-an anamma bli sĂ„. Det finns, kort sagt, Ă„sikter för och emot det mesta. Men för att inte riskera att budskapet försvinner, skriver jag alltsĂ„ om en gammal krönika och retar nĂ„gon. Förhoppningsvis. ursprungligt publicerat i Flamman, 2003-06-18. Kortad och Ă€ndrad. Förmodligen ett bevis pĂ„ författarens stalinism, jag förfalskar ju för f-n mina egena texter i efterhand. Ă sĂ„ till slut dessutom ett Stalin-citat. SkĂ„l.
