LITTERÄRT NYÅRSLÖFTE
Tror jag behöver förklara: Mitt skrivande förvånar mig och känns inte alltid som mitt. Detta skulle kunna vara en tillgång, men jag vill inte upphöja, inte låtsas att det främmande i sig är en uppbygglighetens kärna. Jag har visserligen ingen musa men det kan ju finnas störningar och åverkan i musans ställe.
Jag behöver orden och arbetet med dem, men finner situationen opålitlig och outhärdlig, som om saker på extremt långt avstånd vore slipprigt intima. Vem orkar så dubbelspända rumsligheter och relationer?
Varje dag skriver jag. Jag skriver där jag kommer åt. Många trådar, många nät av grammatisk komplexitet spridda i rummet, stigande, långsamt fallande. Garn med krokar?
Flera projekt tvinnas samtidigt, några helt färska, några som växt fram under sju åtta år eller längre.
Berättelserna och diktsjoken måste på några plan vara parallella och på andra bör de överlappa varandra tidsmässigt, de bör ofärdigt splitsas. Inget får sluta innan något annat har börjat.
Arbetet är otänkbart krävande men känns futtigt i jämförelse med min utåtriktade vardagsdevis att bara omöjliga böcker skulle vara värda att skriva. Vad betyder det ens att en bok är omöjlig? Allt är omöjligt men sker ändå.
Jag känner uppgivenhet stor nog att föreslå en ännu klatschigare devis: Inga böcker är värda att skriva, så sluta skriva böcker. Genast! Senare!
Tror att följande mest gäller mitt eget författarskap, men känner på mig att även när utsagorna där är starka nog att angå mig rätt in under kläderna så angår de ingen annan, och detta så starkt att det ger repellerande minusutslag.
Utsagorna kan uppskattas och avhandlas på avstånd men rubbar ingen, förändrar ingenting i den andres värld eller intryck av värld: det besvärar att samtiden är samtiden och att få delar eller förstår mitt förhållningssätt till den, och därför borde jag låta bli att skriva.
Men jag vill skriva och kan inte låta bli att skriva. Det är genant att vara restriktionen oförmögen. Däremot kan jag planera och realisera min särartsframväxt som längre och längre skrivprojekt vilka kommer att helt äta upp mitt författarliv och avsluta det i rimlig och trovärdig tid.
Det är därför jag har sjunkit ner i ett begränsat antal expansiva kommande titlar inför vardagens feta slut. Det är som det är och jag ber inte om ursäkt för det. Ni borde alla bli bättre.
Och kom ihåg: Lättsamhet och slarv förekommer inte. Jag jobbar inte snabbt. Jag jobbar hela tiden. Världen är ämnet. Jag är inte maximalist. Mina böcker handlar även om dig vilket är ett själviskt och ständigt återkommande marknadsföringsmisstag. Ingen förväntas fatta något specifikt. Slappna av.
Litteraturen lättar ankar i slow motion och vill lämna denna moderkropp. Sedan några år har jag därför övervägt att avsluta mitt författarskap. Det verkar inte kunna ske på ett sätt som tjänar det frigörande uppbrottets ytliga syften, så jag ger till hälften upp och ämnar skriva åtminstone färdigt.
Jag ser ett slut, ett naturligt slut, och fortsätter skriva mig fram mot en punkt där skrivandet tömt sig. Därefter kan jag mer storslaget syssla med annat.
Det blir en del att stå i. Det blir en del år att ta sig genom.
Det blir sex böcker utöver vårens roman. Det blir diktboken Community (ny version). Det blir romanen Community (ja, på diktbokens ruiner). Det blir verseposet Termiternas liv. Det blir den självbiografiska fantasyromanen Lilla sminkade gris. Det blir pjäsen Här i ditt privata rum, med porrbotar och gemenskapslängtan. Det blir något som är för svårt att förklara. Och vårens bok, Kartritartornet, som handlar om syskonen/kärleksparet Tyra och Jamal och deras hatande föräldrar, den blir det. Det blir den. Sedan är jag färdig. Det blir bra.
Snart kan jag alltså sluta hålla på med allt detta, alltså relativt snart, jag kanske hinner innan jag dör, om jag inte hinner innan jag dör blir du tvungen att ta över, så håll tummarna.
