#genuint

Vi har skrevet om dem tidligere og vil garantert følge det unge vakre paret, Marthe og Fredrik, videre på veien til stjernehimmelen også. Har du fulgt med The FML-Show? Youtube er videokanal-nettstedet hvor det er lett å få oppmerksomhet, om man har en misjon, et budskap og en historie å fortelle. Marthe og Fredrik har så vidt kommet i gang, men er allerede godt kjent for mange følgere. Her er…

Ibland när jag läser Nathanaels dagböcker slås jag av tanken - tänk om han bara hittar på? Som idéhistoriker är källorna mitt levebröd, jag måste förhålla mig till det sagda. Jag kan resonera kring det tänkta bakom det sagda, men till syvende och sist har jag ett material som talar högre än dess eventuella baktankar.

Nathanael skryter om hur han, efter kraftigt alkoholintag tillsammans med sin moster, på öppen gata ska ha smädat Köpenhamns borgmästare, Andreas Lorenz Casse (1803 - 1886) genom att ha kallat honom ett “ägg” och viftat efter honom med sin “smutsiga sabel” (här har jag undvikit att tolka in eventuella ekivoka betydelser). Ska jag då tro att det var så? Ska jag också tro att hans moster, efter att tidigare fått ett skamligt förslag avvisat av samme Casse, utropat “om ni inte något ska ha, kan ni hänga er i Hin Håles svans tills ni döden dör!”?

Ibland funderar jag på om Nathanaels manuskript verkligen är skrivna av honom, eller om det är den märkliga finska tanten jag köpte dem av som druckit Karhu i sin ensamhet och fantiserat ihop alla dessa berättelser. Kanske var Nathanael Forsskål galen, institutionaliserad. Skrev han allt det här i fångenskap?

På DN Kultur skulle dessa misstankar hyllas som stora funderingar! Och den skenbart modige postmodernisten skulle ta tillflykt till det enklaste som finns idag, ett ifrågasättande av hur viktigt det är att saker är genuina. “Vad spelar det för roll om Nathanael Forsskål i verkligheten aldrig gjorde så, vad som är viktigt är narrativet vi skapar runt den här myten”, skulle en brådmogen södertörnstudent skriva i sin b-uppsats i litteraturvetenskap. Det står mig upp i halsen! Fegheten i att alltid gömma sig bakom ett postmodernt “spelar det någon roll?”.

Jag måste lugna mig ett tag. För att göra det ska jag titta på några avsnitt Matlock och tänka på den gode Andreas Lorenz Casse. Oavsett om Nathanael och hans moster trakasserade honom i verkligheten, eller om dagböckerna är ett fiktivt postumt hån av Casse, ska jag tänka på honom och känna vördnad inför de människor som faktiskt finns, har funnits och kommer finnas. 

I denna mans blida valpögon ser ni verklighetens varaktighet. Däri finns inga lögner.