I dagens Gefle Dagblad delar jag kultursidorna med Thomas Di Leva. Somliga kanske skulle kalla det att sluta cirkeln. Det var nÀmligen pÄ Gefle Dagblad jag började nÀr vi flyttade till GÀvle för lite mer Àn ett decennium sedan. NÀr vikariatet tog slut var det ingen som bad mig att stanna. Jag klev över Ruddammsgatan till Arbetarbladet och blev kvar i nÀstan elva Är. Det har jag aldrig Ängrat. Arbetet dÀr gjorde en hyfsad journalist och en riktig GÀvlebo av mig. NÀr jag inför hösten sade upp mig för att gÄ tillbaka till skolbÀnken var det med mycket blandade kÀnslor. Jag saknar kollegorna och gemenskapen. Och journalistik, nÀr den Àr bra, Àr nÄgot av det finaste.
Somliga kanske skulle kalla det att vÀnda blad. En lite sliten metafor. Och jag kÀnner inte riktigt att jag har bytt AB mot GD. En del av mitt hjÀrta Àr kvar, och sÄ vidare. Jag tÀnker mer att jag just nu tar mÄnga smÄ steg mot att stÄ mer pÄ egna ben. Att ha ett litet företag och jobba med sprÄk, text och kommunikation för en mÀngd olika uppdragsgivare. Starten har gÄtt över all förvÀntan. I gÄr hade jag ett spÀnnande kundmöte och i dag en första publicering som frilansare. Roligt nog har flera lÀsare redan hört av sig om sprÄkkrönikan. NÄgon kommer med hejarop, andra vill diskutera sprÄkriktighetsproblem. Jag suger Ät mig som en svamp, och fÄr sÀga till mig sjÀlv pÄ skarpen att inte fÄ storhetsvansinne. Jag Àr ju trots allt frÀmst student, med fem och en halv termin till examen.
Hur som helst blev jag vÀldigt glad nÀr GD:s kulturredaktör Lisa Pehrsdotter (japp, en f.d. AB-journalist som verkligen har gÄtt över gatan) frÄgade om jag ville skriva sprÄkkrönikor. SjÀlv hade jag nog vÀntat lite med att vÄga komma pÄ tanken.
